Lilla Mysans

Jag sitter här med en text i huvudet, men orken räcker inte till för att få ut den på skärmen idag.

Inte för att det har varit en jobbig dag, tvärtom. Jag har sovit 11 timmar i natt, varit på återvinningscentralen med vår gamla micro, handlat lite, myst och lekt med kråkan. Det är ungefär det jag orkar på en dag nu för tiden.

Men jag lovar dyrt och heligt att den där texten kommer. Och jag lovar också att svara på Garbos och Sparrisens kommentarer på förra inlägget.

Och så måste ni hjälpa mig, jag kan inte bestämma mig för vilket som är gulligast; när kråkan sa “putt” när hon pussades eller nu när hon säger “puff” istället.

Comments (1) Jan 25 2012

Om jag haft studiemedel kvar hade jag bytt inriktning. Jag tror jag hade läst till läkare istället. Jo, men faktiskt.

Man blir så maktlös och liten i den här veterinärvärlden som ändå är ganska begränsad. De flesta arbetsgivarna är små, privata kliniker som kan behandla en ungefär hur som helst och det finns inget man kan göra åt det, så länge de följer lagen. Alla veterinärer känner alla andra veterinärer och ställer man krav eller är “besvärlig” på andra vis får man dåligt rykte. Eller om man har ett sjukt barn. Eller om man har en annan syn på verkligheten än arbetsgivaren.

Men igår kom jag på en sak;

Nästa gång de annonserar om att de söker radiooperatörer till polisen i Uppsala, så ska jag faktiskt söka. Byta karriär helt och hållet. Bara för att ha ett jobb att gå till varje dag, en inkomst.

Jag passar ju uppenbarligen inte som veterinär av en eller annan anledning. Jag klarar inte pressen, klarar inte ansvaret. Jag är alldeles för rädd.

Om jag kunde stänga av kommentarsfunktionen till det här inlägget så skulle jag göra det. Jag är inte ute efter att ni ska skriva att jag visst passar som veterinär, jag vill inte att ni gör det. För mig skulle ett karriärbyte inte kännas som ett nederlag eller som att jag ger upp eller förlorar. Tvärtom. Det känns som en lättnad.

Comments (9) Jan 23 2012

Igår satt jag och läste om LAS, bara för att veta vad som gäller.

Gissa om jag ångrar mig bittert att jag inte tog viket på stora djursjukhuset förra sommaren istället för att hoppa på jobbet som ju skulle bli fast?! Då hade jag nämligen kommit upp i 12 månaders vikariat inom en treårsperiod på stora djursjukhuset. Det innebär att jag hade haft förtur till alla vikariat inom en viss tidsperiod.

I april i år går den där treårsperioden ut. Jag får börja om på nytt.

Fifan, vilken skit vi sitter i!

Inget jobb här för mig, inget jobb i resten av Sverige för Kärleken. Hopplösheten ad infinitum!

Comments (0) Jan 22 2012

Comments (4) Jan 21 2012

Jodå, jag blev sjuk jag med. Tack och lov fick jag den lindriga varianten. En kräka, lite feber och muskelvärk, inget värre. Tackar kosmos och alla gudar för det!

Kråkan är pigg och glad och frisk, det är faktiskt huvudsaken. Det var tusen gånger jobbigare att ha en riktigt, riktigt kräksjuk kråka än att vara kräksjuk själv, kan jag meddela. Jag har åtminstone hyfs nog att inte kräka ner folk, kläder, sängkläder, väggar, golv osv i tid och otid Hon är lite känslig i magen och har dålig aptit, så det är bebisgröt och majsvälling och vitt bröd som gäller.

Alla dagar med kråkan är ljuvliga, vissa mer än andra. Igår var en såndär überljuvlig dag när kråkan var på ett strålande humör hela dagen. Hon lärde sig att säga spindel (ninne) och ville läsa samma avsnitt i boken om Matilda Mus om och om och om igen. Vi byggde en koja av en filt och en tvättställning som hon så gärna ville visa för pappa. Vi lekte spöke och hon lekte så vilt med bollen att hon snubblade på sina egna fötter och ben och tog emot sig med ansiktet. När hon vaknade efter sin lunchvila låg hon kvar i sin säng och lekte en stund och gjorde söta små jamande ljud.

I natt sov hon bra men vaknade av en mardröm eller något och ville kramas, kramas, kramas. Hon satt upp i sängen och slog sina små armar runt min hals, jag kramade med ena armen och klappade henne på ryggen och håret med andra handen. Så fort jag rörde mig och hon trodde jag skulle släppa henne började hon gråta. Men jag visade henne att vi kunde lägga oss ner i sängen och sova så – hennes armar runt min hals, hennes ansikte i min halsgrop, min ena arm runt henne, den andra på hennes rygg och huvud. Så somnade hon. Hennes snusande andedräkt mot min hud. Hennes hår kittlade min näsa.

Ljuvliga, ljuvliga lilla barn.

Inget annat betyder något. Så länge jag har dig, lilla kråka.

Det spelar ingen roll att det inte blev något av det där jobbet som jag blivit lovad. Det gör inget att min förra arbetsgivare snackar skit om mig för nya arbetsgivare. Det gör inget att jag inte ens kommit in på arbetsarknaden trots att jag snart är 40 och har en kvarts miljon i studieskulder och inga jobb finns att söka. Att ingen vill ha mig, för att min förra arbetsgivare snackar skit om mig. Det spelar ingen roll, för jag har dig, älskade lilla barn. Inget kan någonsin bli riktigt dåligt när du finns!

Comments (4) Jan 20 2012

Herreminje, vilken natt.

Det blev hysteri när hon inte fick välling i natt, utan istället fick vatten. Hon ville bara ha mer och mer vatten. Till sist fick hon inte mer vatten. Hon kräktes. Rakt över mig. Och blev ännu mer hysterisk. Gick inte att få lugn på något sätt.

Till sist tog jag upp den nerkräkta kråkan i min famn och bar henne, nynnade, viskade vackra ord, smekte nerkräkt hår iklädd min nerkräkta natttröja. Hon somnade där, mot min axel. I omgångar fick jag sätta mig ner och jag satt tills mina ben domnat bort. Då la jag mig försiktigt ner, men hamnade med huvudet mot sänggaveln som tryckte in ett jack i mitt bakhuvud. Där halvlåg jag tills huvudsvålen domnat bort. Då hasade jag försiktigt ner och la mig. Kråkan låg på mitt bröst, precis som hon gjorde när hon var liten, liten. Hjärta mot hjärta.

Hon sov så en stund innan hon rullade av mig. Och strax därpå vaknade hon. Lika hysterisk igen, skrek efter vatten och banan. Omöjlig att trösta eller få lugn. Så då gick vi upp. Klockan var 5.30. Jag hade sovit mellan midnatt och tre.

Kråkan låg i soffan, åt en tugga banan, drack några centiliter välling, några centiliter vatten.

En kvart senare börjar hon gråta, jag lyfte upp henne och fick hela kaskaden över mig. Igen.

Jag ägnade förmiddagen åt att hindra kråkan att dricka mer än en mun vatten åt gången. Det var hysteriskt.

Sen sov vi nästan fyra timmar.

Eftersm hon faktiskt fått behålla det hon fått ner under förmiddagen, tyckte jag att hon kunde försöka få i sig lite mer. Lite yoghurt, lite glass, lite kex. Näpp. Gap och skrik och gnäll mest hela eftermiddagen. Åh, jösses.

Innan hon gick och la sig fick hon i sig lite yoghurt. Nu sitter jag här och ber till kosmos att hon inte börjar kräkas igen. Orkar inte mer.

Ont i magen har jag, men har inte börjat kräkas än. Åååh, som jag hoppas att jag slipper. Det vore inget mindre än ett mirakel, så nerkräkt som jag blivit idag. Vanligtvis blir jag magsjuk bara av att höras talas om någon som är det.

Snälla, låt mig slippa!

Comments (3) Jan 18 2012

Det har kräkts och kräkts och kräkts lite till idag. Kråkan somnade på soffan på förmiddagen, då vet man att hon är sjuk! Soffan är annars hennes studsmatta/kullerbyttematta/hopptorn/klätterställning.

Lakrits är helt nerkräkt och hur vi ska få rent honom är för mig en gåta. Jag har tvättat fem maskiner tvätt och den sjätte snurrar just nu. Har inte hunnit äta något på hela dagen, bara burit, tröstat, torkat, tvättat och spritat. Åt rester när kråkan somnat för natten.

Kärleken blev jättedålig han också och har sovit och kräkts hela dagen.

Kråkan sov tre timmar runt “lunch” och på eftermiddagen kräktes hon inget och fick behålla 1½ smörgås och lite glass, några russin och pyttelite gröt.

Men nu på kvällen började det om igen. Byte av sängkläder och pyjamas gånger tre på en timme. Rädd och ledsen liten tjej som är helt slemmig av allt kräkande.

Pappan har kryat på sig under dagen, jag sov på soffan hela kvällen – det tar på krafterna att vara ensamstående mamma till ett kräksjukt barn och en kräksjuk jättebebis Fast jättebebisen har mest bara gnytt, pustat och stånkat och tyckt hemskt synd om sig själv och inte varit mig till last.

Jag vet ju att han kommer få ta hand om kråkan i morgon, för jag hyser inga som helst illusioner om att jag kommer klara mig, oavsett hur ofta jag tvättat och spritat händerna.

Men än så länge mår jag oförskämt bra.

Det här var en sällsynt elakartad form av spysjuka! Jag är glad att jag åtminstone sluppit byta sju blöjor i timmen, att det bara kommer från ett håll.

Allt, precis allt, luktar kräka. Kråkan duschade jag av innan hon gick och la sig. Två timmar senare är hela hennes hår nerkräkt igen. Ingen idé att duscha henne förrän till morgonen.

Tur att vi har underbara grannar/hyresvärdar som åkte och köpte litervis med blåbärs- och nyponsoppa. Synd bara att kråkan inte gillar nåt utav det, hon envisas med att vilja ha banan och fullkornsflingor och smörgås. Och så kommer det i retur. Men lite har hon i alla fal fått behålla idag och imorgon torde hon vara fit for fight igen.

Nu sover Kärleken och kråkan och jag sitter i vardagsrummet och är för upprörd för att sova. Varför jag är upprörd? Det kan jag berätta en annan dag i ett lösenordsskyddat inlägg. Kanske. Jag. Är. Så. In. Åt. Helvete. Jäkla. Förbannad. Och. Äcklad! BLÄÄÄÄH!

Comments (0) Jan 18 2012

Jahapp, då var det dags igen.

Jag sov på soffan för att få någon sömn alls (Kärleken snarkar så att jag knappt kan sova ens på nedervåningen). Vaknade av hysteriska skrik uppifrån, sen kom pappan och kråkan ner, nerkräkta båda två. Trodde att hon hostat så hon kräktes, det lät så.

Men så en timme senare kom de ner för trappen igen. Byte av pyjamas och sängkläder igen.

Och så igen en halvtimme senare.

Och så igen ytterligare en timme senare.

Jag är väldigt glad över vår tvättmaskin, kan jag meddela. Det värsta är väl att vi inta har plats att hänga all tvätt.

Nu ligger mitt älskade lilla kråkbarn alldeles still i soffan med kudde och filt och tittar på Bolibompa. Det har aldrig tidigare hänt – att hon självmant ligger still i soffan.

Hela hon luktar kräka, men ingen idé att duscha än.

För sedan hon kom upp har hon kräkts ytterligare två gånger. Bara galla och det lilla vattnet hon lyckats dricka.

Stackars, stackars liten kråka.

Och stackars pappan och mamman som knappt sovit alls i natt. Och stackars mamman som har spyfobi och samtidigt måste trösta ledsen och rädd liten kråka. För hon blir helt panikslagen när hon mår illa och klamrar sig fast vid mig och kräker alltså ner hela mig.

Det är bara en tidsfråga innan det är min tur att ligga dubbelvikt över toan och hulka. Pappan brukar klara sig bättre, men han rapar oroväckande.

En helt vanlig tisdagsmorgon i en familj med dagisbarn…

(Jag avskyr lukten av kräka. Men vem gör inte det?)

Comments (2) Jan 17 2012

Jag har närt ett geni vid min barm, sanna mina ord!

Kråkan är ett år och sju månader och för en månad sen ungefär hörde jag henne sätta ihop tre ord till en mening för första gången. “Tappa min bok” sa hon. Fast det lät inte så som det gör när du och jag säger samma sak, för en liten kråka pratar kråkiska.

Igår gjorde hon det igen: “Lilla dygga donn” sa hon. På kråkiska betyder det “Elvira bygga torn”.

Och idag var det två ord: “Ligga dä” när hon la upp kuddarna i soffan igen.

Förövrigt är månen det mest intressanta som finns. Hon bankar på fönstren så att de närapå spricker och hojtar åt månen, men månen svarar aldrig. Traktorn som vi fick syn på idag var också ungefär lika spännande.

När vi sitter vid matbordet tar hon sin pipmugg med mjölk, håller upp den över huvudet och ropar “Låål” (=skål) och sen ska hon slå sin pipmugg mot våra glas några gånger innan hon kan dricka.

Idag sa hon ett ord som jag inte hört henne säga förut. Nämligen “lilling” som på kråkiska betyder välling.

Och på skötbordet idag låg och hon rabblade en ramsa som jag brukar säga när hon säger mamma men menar pappa och ändrar sig och säger mammapappa som i ett ord. Då brukar jag säga: mamma och pappa, Elvira och Lakrits. Idag låg hon och rabblade: mamma, pappa, Lilla, Tattis. Mamma, pappa, Lilla, Tattis.

Och när jag kom ner för trappen idag efter min ohemult långa sovmorgon (22-11 sov jag i natt) möttes jag av ett glädjeilltjut, små ben som går som trumpinnar och en liten kråka som kastar sig runt mina ben och bara kraaamas! Aj, mitt hjärta! 

Om det händer henne något, så skjuter jag mig, så mycket ni vet det. Det där barnet är det ljuvligaste i världen! Det där barnet är det mest fulländade, perfekta ever made. Och tänk att hon kom till mig. Till oss. Att vi får förmånen att lära känna henne och följa med henne under resten av våra liv.

Tack, kosmos! Tack!

Comments (0) Jan 07 2012

Eh, hmm. Jag kan ju inte skriva allt jag vet.

Jag har pratat med tjejen vars tjänst jag nu ska på intervju för. Jag visste väl att jobbet lät för bra för att vara sant. Jag kan inte riktigt skriva mer än så, man vet aldrig vem som hittar hit.

Men jag kan skriva att jag är tveksam till att jobba utan kollektivavtal, utan tjänstepension eller sjukförsäkring.

Men KAN man ens tacka nej till ett erbjudet jobb och ändå få a-kassa, är frågan. Jag menar, MÅSTE man gå med på att jobba utan kollektivavtal?

Det känns som en fråga för fackets jurister. Eller min arbetsförmedlingstant.

Eller vet ni?

I värsta fall får jag väl kräva kollektivavtal och om jag inte får det så får de neka mig tjänsten eller nåt. Äh, jag vet inte.

Jag kan också göra så att jag går med på att jobba under de villkoren under en tid och när jag lärt mig alla operationer och fått ännu lite mer tjänstetid i ryggen, så kan jag söka annat jobb. (För jobb dräller det ju av i Uppsalatrakten. Inte!)

Åh, varför kan inget någonsin få vara lätt?! För en gångs skull?

Förövrigt undrar jag om jag inte dragit på mig någon form av utmattningsdepression eller nåt. Förutom att jag bara sover och sover (orkar vara vaken max tre timmar i sträck, somnar 20 på kvällen och vaknar 8 dagen därpå, orkar vara vaken till 11, sover 1½ timme med kråkan och ändå är helt utmattad tre timmar senare), och min hjärna verkligen inte fungerar (diskmaskin, tvättmaskin, vad är vad? och var är min snus som jag står och tittar på?) så känner jag mig helt utmattad av en så enkel sak som att skriva en inköpslista (bara att leta reda på vad saker och ting HETER i mitt förvirrade hjärnkontor) och åka och handla.

Det blev många parenteser där. Är ni med?

Men jag låter det vara som det är, sover så mycket jag kan. Äter så mycket jag kan, även om det inte är så mycket. Åtta kilo ner på bara några månader. Väger mindre än jag gjort på många år.

Jag tröstar mig i alla fall med att jag inte är fysiskt sjuk, alla prover var bra. Ingen järnbrist, ingen b12-brist, ingen addison, ingen hypotyreos, lever och njurar ua.

Och kräksjukan är över för den här gången. Nu är det förkylning som gäller för hela slanten istället.

Comments (3) Jan 06 2012