Vardag

Vardagen har infunnit sig. Kärleken har börjat jobba, Kråkan har börjat på dagis (tyvärr bara 15 timmar/vecka, hon skulle behöva mer! Hon tycker det är aptrist att vara hemma med morsan och en spädis!).

På måndagar och fredagar är Kråkan hemma. Måndagarna brukar vi hänga på öppna förskolan. På fredagarna brukar vi bara vara hemma. Eller så åker vi till bibblan eller ut på stan och fikar eller nåt.

Trollet äter och sover mest. Det är lite stökigt i magen, hon sväljer såna enorma mängder med luft när hon ammar. Vi har försökt en himla massa saker och visst har det blivit bättre. Nu ammas hon sittande upprätt och hon får Minifom. Har försökt att ta pauser i ammandet också, men då skriks det så hemskt att jag blir lomhörd och trollet sväljer ännu mer luft.

Förra veckan var det sjukstuga här hemma när de ringde från dagis och berättade att kråkan kräkts över matbordet. Då var det synd om stackarn! Hög feber och hon ville inte ens ha saft, kräktes upp glassarna hon fick i sig. Tack och lov klarade både Kärleken och jag oss, men trollet blev också sjuk. Dock inte alls lika sjuk som kråkan. Hon kräktes en dag och hade magknip, men ingen feber och var pigg hela tiden.

Nätterna är väl “sådär”. Trollet väsnas en del, stånkar, stönar, knorrar och bräker som ett litet får. Kärleken får lov att sova på soffan eller inne hos kråkan. Jag sover med en talbok i hörlurar – vaknar hon och skriker så vaknar jag ändå. Och vaknar gör hon ibland en gång i timmen, ibland sover hon 3-4 timmar. Jag får alldeles för lite sömn och väldigt upphackad, men än så länge går det bra.

Kråkan är en väldigt bra och tålmodig storasyster. Visst gnälls och bråkas ibland, men det är mycket lindrigare än befarat. Hon tycker det är trist när trollet vill ha mat när vi håller på med något och måste avbryta och det är ju inte så konstigt. Annars är det inga större problem.

Mitt största problem just nu är en bedrövlig huvudvärk som jag haft sen jag kom hem från BB. Tre veckor nu. Jag äter fulldos Alvedon och det hjälper inte. Jag får massage, masserar mig själv och sjukgymnastiserar utan framgång. På fredag har jag fått en läkartid. Kul att komma till doktorn med två barn… Och sen ska vi till familjerätten där Kärleken ska erkänna sitt faderskap :)

Tja, det är väl så vardagen ser ut. Ungefär.

Ru

Ursäkta radiotystnaden. Jag mådde lite risigt ett par dagar föra veckan och sen har jag liksom varit lite… upptagen.

Söndagen den 12 och måndagen den 13 januari mådde jag rätt risigt. Trött, illamående, matt, ont. Men på måndagen åkte jag och Kråkan till öppna förskolan på julgransplundring. Medan vi dansade ut julen kände jag att något hände, men kan inte beskriva vad. Det gjorde inte ont, det kändes bara annorlunda och förvärkarna ändrade karaktär.

Jag ville helst bara vila på eftermiddagen, men det var det en liten kråka som inte tillät. Vi käkade middag och lekte. När det var läggdags för kråkan klockan 19 märkte jag att det var lite blod i trosskyddet när jag gick på toa. Men inga värkar, inte ont.

Klockan 20 började jag känna att det värkte en del. Det kändes lite som magknip innan man behöver gå på toa. De kom tätt, men gjorde inte direkt ont. Men jag blev säker på att det var på gång och ringde efter mamma och Partnern. De har visserligen minst 5 timmar hit, men jag räknade med att gå hemma och vanka och andas i flera timmar. Minst hela natten.

Jag tänkte försöka vila lite inför den långa natten, men kom inte till ro. Klockan 21 bestämde jag mig för att ta en dusch. Dels för att fräscha till mig, dels för att lindra värkarna som nu var rejäla. Svåra att uthärda. Så fort jag rörde mig kom det en ny värk. Kärleken fick hjälpa mig av med kläderna.

Vi ringde efter grannen som lovat att passa kråkan om det blev akut, för efter duschen behövde vi åka in. Då stod jag knappt ut.

Strax innan 22 satte vi oss i bilen och åkte. Det vore synd att påstå att Kärleken körde lugnt och sansat. Jag tror han bröt ett dussin trafikregler. Körde alldeles för fort, körde mot rött. Jag satt alldeles blickstill i framsätet och fokuserade på att andas. Fy för satan. Jag funderade mycket över varför i hela friden man utsätter sig för att föda barn fler gånger än en.

När vi var inne i Uppsala trodde jag att jag skulle dö. På ett ungefär. När vi åkte ner för Karolinabacken var jag säker på att jag skulle dö. Jag sa till Kärleken att jag måste ha lustgas direkt när vi kommer in. Inget snack, ingen CTG-kurva. Bara lustgas och EDA.

Det tog ett tag att kravla sig in på själva förlossningen, för så fort jag rörde mig kom det en värk som fullkomligt tog andan ur mig. Jag var genomsvettig. Vi klev in på avdelningen runt 22.30.

Vi blev mötta av en undersköterska som ville ha in mig på ett bedömningsrum för snack och en kurva. Hon insisterade, men jag vägrade. När jag berättade att jag hade ont som satan i röven och bara MÅSTE ha lustgas gav hon sig och ledde mig mot ett förlossningsrum där en barnmorskestudent och en barnmorska mötte upp.

Kärleken gick ut för att parkera bilen och hämta min väska med förlossningsbrevet.

Av med byxor och tröja och så lustgas. Ljuva lustgas! Då kände jag att jo, jag kan föda det här barnet. Jag kommer inte dö. Jag berättade att jag ville ha EDA så snart det bara gick, men först ville de undersöka för att se hur långt jag kommit.

Jag var livrädd att det inte hänt nåt alls, att det bara gjorde såhär ont och det bara hänt pyttelite. Jag hade inte behövt oroa mig. Jag var 7 cm öppen. Ru mådde bra där inne. Det kände jag också, eftersom hen vände och vred på huvudet på sin väg ut och det kan jag meddela, det var INTE så jävla skönt!

Jag tjatade om den där EDAn men insåg också att det kanske inte skulle hinnas med. Alla i rummet lovade att göra sitt bästa för att hinna med EDA, men att de inte kunde lova.

Det gick några värkar, jag fick bra coachning av sköterska och Kärleken. Jag blev förbannad en gång på undersköterskan när hon sa att jag inte skulle andas lustgasen förrän jag hade värk och att just nu hade jag ingen värk. Men jag kände ju att värken var på väg, jag ville ha lustgas ombord innan den peakade. Då fräste jag lite.

Barnmorskan försökte sätta kanyl inför EDAn, men det gick inget vidare. Efter en massa stick fick hon äntligen dit den. Hon frågade mig bekymrat medan hon höll på om det gick bra med stickandet. Öööh, ärligt talat. Min muff håller just på att sprängas, jag kunde inte bry mig mindre om några stick i armarna! Jag kände det inte ens.

Jag frågade vad klockan var, den var strax innan 23. Jag insåg att det inte skulle bli födelsedag den 14 januari, utan på tjugondag Knut. En liten Knut alltså. Eller en Gunnar. Jag frågade “vi kommer inte hinna med nån EDA, va?!” Och jag kände att det var helt okej. Kroppen skötte liksom allt själv, det var bara att hänga med i svängarna och försöka att inte drabbas av panik.

Vilket var betydligt lättare sagt än gjort. Det ska erkännas.

Plötsligt kom en krystvärk. En liten en. Jag fick en varm handduk över underlivet. “Nu känner du att du inte kommer kunna låta bli att krysta, va?” frågade barnmorskan strax innan nästa värk.

Alldeles riktigt. Vilka urkrafter! Jag krystade, det brände och spände. Jag skrek. Värken klingade av. Jag försökte andas. Så kom nästa och jag krystade. Världen rämnade. Jag vrålade som ett djur, skrek bara rätt ut.

“Nu får du inte krysta, bara andas”. Det gick inte. Jag försökte verkligen. Sen fick jag krysta igen, men jag ville inte, det gjorde för ont. Världen hade ju rämnat och jag befann mig i fritt fall ute i ingenting, i ett vacuum.

Men så krystade jag och insåg samtidigt att men OJ, nu kommer ju bebisen. Det var en bebis där inne! Och ut kom den och skrek gjorde den. Högt och gällt. Klockan 23.06 föddes Ru. Tre timmar efter första onda värken.

WOW!

Vilken grej!

Ru var alldeles blå av att ha blivit klämd under den där värken där jag inte fick krysta men inte kunde låta bli. Mosad i ansiktet, blödningar i ögonvitorna. Men alldeles perfekt in i minsta detalj! Tio fingrar, tio tår. Massor av mörkt, mörkt brunt hår. Jag har fött ett barn med bara lustgas! Och fort gick det! Faan, vilken grej! Vilken tripp!

Vilken otrolig skillnad mot när Kråkan föddes, då jag blev igångsatt. Timme efter timme med skitjobbiga värkar. Inget hände. Två timmars krystande. Det gjorde förbannat mycket ondare den här gången, men det gjorde som inget. Det gick ju fort över. Jag hann inte ens bli trött!

Eftersom allt gick så fort och jag hade GBS i urinen (en bakterie som ibland kan ge blodförgiftning hos nyfödda) och jag inte hann få antibiotika under förlossningen togs det många prover på Ru och man kollade temp och andning ofta. Men allt såg bra ut.

Vi låg på BB i 2½ dygn och allt gick bara bra. Jag hade jobbiga eftervärkar som gjorde det svårt att sova. Första dygnet mådde Ru illa och kräktes, ville inte äta. Det berodde på att det fanns fostervatten kvar i magsäcken. När allt vatten var uppe var det amning dygnet runt som gällde. Såriga bröstvårtor, blodblandad mjölk.

Vi kom hem i torsdags och än så länge går allt bra här hemma. Det har varit lite gnöl och gnäll från Kråkans sida när mamma måste ta hand om Ru i första hand, men det har ändå gått över förväntan bra! Hon är världens bästa storasyster!

Mormor och Partnern var här tills i söndags. Så otroligt skönt att få lite avlastning, kunna lägga sig och sova mitt på dagen efter en vaknatt. För Ru sover väldigt gärna och väldigt bra på dagarna. Ju mer ljud, desto bättre. På nätterna ska det ätas. Inte sovas.

Som det ska vara med spädisar, med andra ord.

Och Ru, hon har en snippa. Hon heter Sigrid Marie Olivia. Och hon är den ljuvligaste lilla trollungen som världen någonsin skådat!

12…

… dagar kvar.

I natt tror jag inte Kråkan bråkat något alls. Jag har i varje fall inte hört något och Kärleken säger att han sovit hela natten (vilket iofs inte behöver betyda så mycket – han sover om så bomberna faller). Jag tror att hon kanske stökat en del ändå, för det var näst intill omöjligt att väcka henne i morse runt 8. Det tog nästan en halvtimme att få upp henne ur sängen, så vi kom lite sent till dagis idag.

Själv var jag så trött efter att jag lämnat henne att jag satt på en fotpall framför kaminen och somnade. Vaknade av att jag ramlade åt sidan ner på golvet.

Nu har jag sovit tre timmar och är piggare. Snart dags att hämta Kråkan igen och så var den här dagisveckan slut. Vi ska åka och veckohandla och slänga skräp i återvinningen. Jag gissar att det kommer bli hyfsat jobbigt för både kropp och själ i mitt nuvarade tillstånd, men mat måste vi ha och om vi inte vill drunkna i plast och kartong bör vi göra oss av med det.

Jag håller en tumme för att Kråkan är lika trött i morgon bitti, så vi får sovmorgon!

Jag håller också ett par, tre tummar för att Ru bestämmer sig för att komma ut. Helst nu.

13…

… dagar kvar till BF.

Idag är jullovet äntligen slut och Kråkan har varit på dagis. Nu när jag är ledig får hon tyvärr bara vara på dagis 5 timmar 3 dagar i veckan. Uselt, tycker både kråkan och jag.

Det var helt ljuvligt att vara själv för några timmar. Vad jag gjorde? Jag åt en brakfrukost och sen somnade jag på soffan och sov tills det var dags att hämta Kråkan igen. Hyfsat trött efter de senaste veckornas bråk om nätterna.

Jag fattar ärligt talat inte hur hon orkar hålla på timme ut och timme in. Gap och skrik och bråk. Varenda natt slutar det med att jag gråter av trötthet, barnet illskriker, pappan blir tokarg och skriker och dunkar nävarna i madrassen i ren frustration.

Det går inte att prata med henne. Det är som om hon fastnar och det går inte att bryta. Hon kan skrika i timmar “men jag VILL”. Det går inte att argumentera, förklara, bli arg, kramas, ignorera, prata om nåt annat.

Och stackars Kärleken har ju börjat jobba och behöver verkligen sova. Jag kan ju åtminstone sova på dagen tre dagar i veckan.

Och snart kommer Ru… Happy happy joy joy…

38+0

Idag har jag varit ensam hemma med kråkan eftersom pappan jobbat och dagis är stängt. Jag trodde aldrig dagen skulle ta slut! Trött som kött efter en natt med 3 timmars sömn.

Idag var det dags för kontroll igen. Ru mår finfint. Jag har väldigt mycket värkar/sammandragningar. Ca 4 per 10 minuter. Dygnet runt. Tro fanken det är svårt att sova då!

Fortfarande ca 1½ cm tapp kvar, men nu ca 3 cm öppen. Det blev den tredje hinnsvepningen idag. På tre veckor. Återbesök om en vecka. Om Ru inte kommit ut. Och om jag fortfarande står ut med det här då.

Men än så länge står jag hellre ut än väljer igångsättning. Jag vill så gärna ha en “normal” förlossning utan igångsättning. För att känna hur det känns. Igångsättning vet jag hur vidrigt det är.

Less

Imorgon går vi in i vecka 39 (38+0) och jag är less. Riktigt tokless, faktiskt!

Ont överallt, ödem, pissjobbiga förvärkar som bara gör mig arg och får mig att må illa. En massa slempropp.

Och på det en toktrotsig kråka som inte sover om nätterna och som får hysteriska vredesutbrott när hon inte får som hon vill exakt när hon vill.

Imorgon börjar Kärleken jobba efter sin långa semester. Dagis är stängt för planeringsdag. Jag ska alltså vara ensam med Kråkan hela dagen. Med ont överallt, hormoner som sprutar och förvärkar som ibland tar andan ur mig.

Helst har jag lust att krypa ner under en filt och gå i ide tills det är dags för Ru att komma ut! Fy, vad det är tungt nu! Och fy, vad jag längtar efter Ru!

(Det känns lite knäppt att längta efter att få ligga på BB i tre dygn (eftersom jag tar SSRI-preparat), men under de tre dygnen kommer jag åtminstone få tänka på bara mig. Ja, och Ru såklart, men om hen är som Kråkan var när hon var spädis kommer hen bara äta och sova de tre första månaderna.)

Foton

Liten kråka lyssnar på bebisen i mammas mage. Den ropar “ja vill komma uuuut”, enligt kråkan

Sprickfärdig i vecka 38 (37+0)

Jag försöker lägga ut lite foton här, det funkar “sådär” kan man väl säga.

Det finns få saker som kan göra mig lika arg och frustrerad som när datorrelaterade saker inte gör som jag säger åt dem att göra!

Ifall jag inte lyckas få till bildtext på fotona så är det första och sista fotot taget på nyårsafton. I vecka 38 (37+0) alltså. Mittenfotot togs igår när Kråkan lyssnade på bebisen. Hon säger att den ropade “ja vill komma uuuuut”.

 

 

16 dagar

Nu är det 16 dagar kvar till BF. Ru stökar och bökar och verkar trivas bra där inne. Det värker på bra på kvällar och i natt har jag sovit i tvåtimmarsperioder pga värkar.

Inte bara pga värkar förresten. Kråkanbråkan stökade mellan 23 och 02. Stackars pappan fick ta hand om det helt själv, så i morse fick han sovmorgon trots att jag var så trött att jag mådde illa.

Nu är pappan och tränar. Kråkan och jag har bakat mjuk pepparkaka och fikar nu samtidigt som vi tittar på Trassel.

 

Lugna puckar

Igår var Kråkan hemma hos sin bästis och lekte hela eftermiddagen. Här hemma satt mamman och pappan och visste inte riktigt vad vi skulle hitta på. Mycket ovant! Kråkan åt till och med middag där, så vi passade på att mosa i oss pizza när hon somnat. Något hon nästan gjorde i bilen på vägen hem – vi hade fullt sjå att hålla henne vaken. Det blev välling och saga direkt när vi kom hem och hon somnade på två röda, utan bråk.

Kärleken har börjat sova inne hos henne på bäddsoffan. Det funkar inte att hon sover i vår säng, för när hon vaknar på natten kan hon inte somna om och håller båda oss vakna med sitt babbel, stökande och pillande. I natt funkade den lösningen med pappan på bäddsoffan bra. Det är klart att det är trist att sova själv i vår stora säng, men får jag inte sova blir jag knäpp. Kärleken kan sova även om kråkan stökar. Han kan sova om så bomblarmet tjuter, tror jag.

Idag har vi varit på Leos Lekland i Uppsala. Det gäller att aktivera den här lilla kråkan! Jag satt i en soffa och tittade på alla barn (det var inte bara vi där idag, om vi säger så…) medan Kråkan och Kärleken lekte järnet. Hon är modig, våran kråka! Vågar åka rutschkanor som jag som vuxen inte skulle våga åka! Jag är för mycket av en hönsmamma för att våga se på när hon är sådär våghalsig!

Det var två svettiga tröttisar som jag körde hem. Kråkan höll sig vaken tack vare en film på pappans telefon. Quronburgare och pommes när vi kom hem, sen sängen. Somnade direkt i natt igen.

Frågan är vad vi ska hitta på imorgon… Vi pratade om Fyrishov, men jag vet inte om man får bada när slemproppen har gått och man är 2 cm öppen.

På Ru-fronten är det lugnt. Eller lugnt och lugnt. Det är som det har varit sedan innan jul. Förvärkar, mest kvälls och nattetid. Slemproppen går och går. Om en hinnsvepning har effekt har den det inom 48 timmar, så det står ganska klart att Ru inte är redo att komma än.

(Jag sprang förresten på läkaren som utförde senaste hinnsvepningen på Leos. Hon såg en smula förvånad ut att jag fortfarande går omkring med den här enorma kalaskulan… Hennes “löfte” att jag kommer föda innan mina Citodon är slut kommer hon inte kunna hålla. Jag har bara 8 st kvar. Får skaffa nytt recept på tisdag.)

Jag har bäddat “vattentätt” i sängen, för det känns som om det kan knäppa till i magen och bli väldigt blött väldigt snart. När som helst, faktiskt. Men jag tror det dröjer lite till. Minst en vecka.

Så vi fortsätter väl vänta då…