Gisslan

Jag älskar min Kråka över allt på jorden, mer än livet.

Just nu är hon inne i någon sorts period och det känns som om hela familjen är gisslan. Det gapas och skriks och bråkas och trotsas. Dygnet runt. Nu har det gapats i timvis. Mitt i natten. Det går inte att prata med henne.

Det är så det är att ha barn. Jag älskar henne. Men just nu önskar jag bara att skrikandet kunde upphöra.

Svept

Undersökningarna idag gick bra.

Ru mår bra. Mitt Hb är lite bättre (92, jämfört med 89 för en vecka sedan). Jag har fortsatt förvärkar. Är fortfarande 2 cm öppen.

Idag sveptes det hinnor igen. Läkaren frågade om hon skulle undersöka, jag ska “jatack och passa på att undersök ordentligt”. Så det gjorde hon. Svepte hit och dit.

Jag fick även ett nytt recept på 20 st Citodon, men läkaren “lovade” att jag kommer föda barn långt innan de är slut.

Det tror jag när jag ser det! Maken till utdraget förlopp! Med tanke på hur den här graviditeten varit lär jag väl gå över tiden också. Bara för att…

Efter hinnsvepningen är livmodern upprörd, det ilar, isar, molar och värker. Jag mår illa och är hungrig. Det är 19 dagar till BF.

(Jag frågade om slemproppen också. Den kan hålla på och hålla på i flera veckor. Om allt kommer med en gång brukar förlossningen komma igång 1-14 dygn senare.)

Molvärk

Blä, vad det molvärker! Som sån där äcklig mensvärk som man bara vill kräkas av.

Kl 14 har jag tid på bedömningsmottagningen för koll hur jag, Ru och tappen mår. Rent spontant skulle jag säga att vi mår bra. Fast det är klart, tappen vet jag ju ingenting om. (Mer än att slemproppen gick för snart en vecka sen och då var jag 2 cm öppen…)

Annars händer inte så mycket. Vi väntar. Vilar. Ser på alldeles för mycket tv.

Omodernt

Det är ett ganska så… annorlunda… tillstånd, det här med att gå i väntans tider.

Vi “moderna människor” är vana vid en slags on demand-kultur, allt ska ske direkt. Allt finns ett knapptryck bort. Allt ska planeras och bestämmas i förväg. Vi kan bestämma och välja fritt.

Och här går man och bara väntar. Det finns absolut inget man kan göra. Man äter när man är hungrig, sover när man är trött. Låter tiden gå. Väntar. Sker det nu? Imorgon? Om tre veckor? Det finns det ingen som kan svara på.

Jag har haft några rejäla värkar som tagit andan ur mig, sen klingar det av igen. Ingen Ru 1/1-14 med andra ord.

 

2½ timme

Om 2½ timme är det 2014!

Visserligen har jag rejäla värkar med ojämna mellanrum, men nog klarar vi oss till 2014. Tack kosmos för det!

Har inte gjort många knop idag. Låg i sängen till 11.30. Duschat, fixat nyårsmiddag, lekt med kråkan. Nu är jag helt färdig! Ont i hela mig!

Det ska bli väldigt skönt att bli av med den här magen, som börjar bli rejält tung och helt groteskt stor. (109 cm i omkrets för en vecka sen…) Och det ska bli väldigt roligt att träffa typen som bor där inne och se vem det kan vara. Det verkar vara en ambivalent typ som inte kan bestämma sig för om hen ska komma ut eller stanna kvar. Brås på far sin ;)

Gott slut och Gott Nytt År på er önskar familjen Mys!

33 timmar

Nu är det bara 33 timmar av 2013. Sen kan vi pusta ut. Det har värkt på rätt bra emellanåt på morgonen och förmidagen idag. Inget mer slem.

Igår hade Kråkan sin bästa kompis från dagis hemma på playdate. Det var nog det roligaste som hänt i år, enligt henne. Möjligtvis toppat av när tomten kom.

Det var så himla roligt att se (och höra) när de lekte tillsammans. De sprang upp på Kråkans rum och lekte, kom ner och pysslade med pärlor och målade, lekte med tågbanan, var ute en sväng. Kompisen stannade över på middag och efter middagen blev det lite film innan kompisens mamma kom och hämtade.

Vi bestämde att efter nyår är det Kråkans tur att åka hem till bästa kompisen. Återstår att se om hon vågar stanna där ensam eller om vi (dvs darling, jag har typ husarrest) behöver stanna kvar.

Idag ska jag ägna dagen åt att V I L A! Möjligtvis plocka ur diskmaskinen. Allt för att inte trigga någon förlossning. Tänk att fylla år sist på året! Så trist det måste vara när man börjar komma upp i åldern för att få moppe, körkort, gå på systemet…

Dessutom värker ryggen rejält idag.

Jag har skickat iväg Kärleken och Kråkan för att handla inför nyår. Själv har jag mosat i mig lite kakor och ett par skinkmackor. Nu ska jag plocka ur diskmaskinen, sen blir det soffläge resten av dagen!

Samtal mellan far och dotter

Igår kväll medan pappan borstade kråkans tänder var han koncentrerad och rynkade pannan lite.

Kråkan: Ja vill inte att du ska va sur, pappa.
Pappan: Jag är inte sur, men du vet när man börjar bli gammal kan man få lite rynkor såhär i pannan och då kan man se lite sur ut, fast man inte är det.
K: Marita på dagis börjar nog bli lite gammal.
P: Ja, det stämmer
K: Och du också, pappa.
P: Ja, så är det nog
K: Men inte mamma! Mamma börjar inte bli gammal! Du och Marita börjar bli lite gamla, pappa!

Och jag som alltid sett Kärleken som mitt lilla lammkött :)

Slem

Klockan är 3.30 och jag är klarvaken.

Dessutom tänker jag vara lite personlig och privat såhär missinassen.

För ca 1 vecka kom slemproppen (finns det nåt äckligare ord?!). För ganska exakt 48 timmar sedan gjordes en hinnsvepning och det kom lite mer slem och lite blod.

Jag har just lagt på efter att ha pratat med förlossningen, jag var bara tvungen att ringa och fråga, även om det är missinassen.

För hur mycket slem finns det där egentligen?! I min cervixkanal verkar det finnas massor hur som helst! Jag har konstant mensvärk men inga direkta värkar och mensvärken är inte värre än att jag skulle kunna somna ifrån den (om jag inte druckit kaffe alldeles för sent).

Hur som helst skrattade barnmorskan i luren åt mig när jag frågade och förklarade att det är som att få stora äckliga sniglar i trosskyddet varje gång jag är på toa. Det kan komma mycket. Och det kan hålla på länge. Och det betyder inte att det är förlossning på gång.

Men jag känner min kropp. Det är inte långt bort nu! Det blir nog ett 2013-barn ändå.

(När jag pratade med Kärleken om den däringa slemproppen igår måste Kråkan ha hört, för lite senare kom hon till mig och såg bekymrad ut och sa:
Kråkan: Ja gilla inte den dä proppen!
Jag: Vilken propp?
K: Den dä proppen du ha i din snippa, mamma

Nä, den gillar inte jag heller, kan jag meddela. Inte helt fräsch och mysig, men sicken tur att den finns!

Nu ska jag göra nytt försök att sova så jag orkar med att få ut Ru om ett par dygn eller så!

Igen!

Det är inte meningen att chocka er alldeles, men här kommer ett nytt inlägg! Är det så att jag fått blogglusten tillbaks, kanske? Vem vet.

Jag ville mest bara meddela att Ru inte kommit idag heller, men jag har på känn att hen kanske inte håller sig inne till 2014. Det händer grejer här…

I går kväll innan jag gick och la mig tog jag två Citodon, som ordinerat av läkarna på förlossningen. Jag fick sova! Det tog visserligen en stund innan jag somnade och Kråkan stökade ett par timmar mitt i natten, men efter att ha sovit 2-3 timmar/natt i två veckor var 6 timmars sömn som att komma till himmelriket. Bara det att inte ha så himla ont!

Så i morse var det jag som gick upp med Kråkan medan Kärleken fick sovmorgon. Det kändes som om han behövde det efter de senaste veckornas påfrestningar med gråtande höggravid sambo med värkar, resor till sjukhuset mitt i natten och tidiga mornar med Kråkan. Dessutom oron för mig och Ru och om förlossning är på gång eller inte.

Framåt kvällen fick vi besök av vänner som vi inte träffat på länge. Vi åt middag (less på all julmat, så det fick bli fisksoppa) och snackade om allt mellan himmel och jord. Fantastiskt trevligt!

Nu är jag trött och det värker och molar, så det blir nog ett par Citodon och sängen inom en ganska snar framtid.

Håll utkik, det kanske kommer ett inlägg i morgon också! :-o

2013

Det här hade ni inte väntat er va?!

Jag lever! Här kommer en uppdatering, dessutom! Det ni!

Jag tänkte faktiskt göra en sammanfattning av det här året av tystnad. Jag har förmodligen glömt det mesta, men det jag kommer ihåg nu i skrivandes stund tänker jag dela med mig av.

Så vi börjar väl från början då.

Januari

Så vitt jag kan minnas hände det inte så mycket alls i januari. Mamma och Partnern var här över nyår och Kärleken jobbade. Det blev väldigt lugnt och sansat. Jag sökte ett jobb och var på två intervjuer till det jobbet. Jag hade en skum känsla inför det där jobbet, men tänkte samtidigt att ett jobb är alltid ett jobb.

Februari

Jag blev gravid. Och blev erbjuden jobbet jag sökt och varit på intervjuer för. Men samtidigt fick jag ett meddelande på Facebook från en gammal kursare att de hade akut kris på hennes jobb. Jag ringde chefen där och dagen därpå var det bestämt att jag skulle börja på ett timvik där. På min drömarbetsplats. 3,5 mil hemifrån, dagis ligger på vägen. Massor av möjligheter till att lära och utvecklas. Superbra och otroligt kompetenta kollegor. Visserligen sämre betalt, men livet är så mycket mer än pengar. Så jag behövde inte tänka särskilt länge innan jag bestämde mig för timviket. Jag trivdes från första sekund!

Mars

Mars och april var de två värsta månaderna! Det började med ett missfall i mitten av mars. Eller missed abortion var det. Jag hade ont i magen i vecka 9 och åkte in och kollade läget. På ultraljudet såg man bara en gulesäck och nåt litet skräp bredvid. Inga hjärtslag. Men för att vara säker ville de vänta en vecka och kolla igen, kanske hade jag räknat fel på veckorna? Kanske skulle det komma ut av sig själv?

En vecka senare såg det precis likadant ut, så man framkallade en abort på medicinsk väg. Ingen trevlig upplevelse alls. Traumatiskt och sorgligt och ont. Så pass ont att jag blev inneliggande. Jag blödde som en stucken! När allt var ute bestämde vi oss för att vänta med att försöka igen. Jag ville ju jobba lite på mitt nya jobb och hinna bearbeta missfallet.

Ett par veckor efter det var jag förkyld med feber. Det tillsammans med mitt näst intill patologiskt låga blodtryck och hastig förflyttning i vertikalled ledde till att jag svimmade. Jag slog mig så illa i skallen mot betongtröskeln in till toan på nedervåningen att jag blev medvetslös och när jag väl vaknade till var jag väldigt oredig.

Det blev plingplångtaxi med blåljus och sirener till Ackis. Jag minns inte så mycket alls från de där första dygnen, mer än att jag gled in och ut ur medvetslöshet och hade en huvudvärk som var så vidrig att jag aldrig varit med om något liknande. Jag kräktes och kräktes.

Hela den här historian är så lång och komplicerad och det var så många turer fram och tillbaks och det var ett trauma för mig, kråkan och Kärleken. Därför skriver jag inte så utförligt om det.

Jag hann vara hemma ett dygn ungefär innan jag började domna i vänster hand, vänster fot och vänster ansiktshalva. Blev liggande på neurologen i en vecka, precis över påsk. Jag var halvsidigt förlamad och man gjorde tusen och åter tusen undersökningar, men hittade inget fel (förutom diskbråcket jag redan visste att jag har, fast det sitter på höger sida).

Och eftersom man inte hittade något fel skrevs jag ut och så var det bra med det. Att jag inte kunde gå och gärna ville ha någon slags uppföljning var liksom inte relevant.

April

Jag var sjukskriven hela april. Sakta men säkert blev jag bättre. Kunde röra mig bättre och bättre men hade svårt med koordinationen i vänsterhanden och hade ingen styrka i den. Jag jobbade på med lite sjukgymnastik och i slutet av april orkade jag inte med att vara hemma längre.

Maj

Jag jobbade ganska mycket. Hade roligt. Trivs så bra på nya jobbet att jag hoppade upp ur sängen varje morgon.

18 maj firade Kärleken och jag våra 5 år ihop med att ta en hotellhelg i Stockholm. Mamma och Partnern kom hit och var barnvakt. Vi hade en underbar helg! Vi drack mängder av champagne, åt jordgubbar, var på restaurang, sov så länge vi ville, åt hotellfrukostar. Älskade.

Så kom jag plötsligt på att jag ju inte fått mens efter missfallet/aborten. Fast de sa ju att det kunde dröja och jag kände mig inte ett dugg gravid. (Vid missfallet kände jag i samma sekund det “tog sig”. Plötsligt kände jag en närvaro och nånstans i vecka 5 försvann närvaron. Det var väl därför missfallet inte kom som en överraskning – jobbigt och hemskt kan det ju vara ändå.)

När jag fortfarande inte fått mens i slutet av maj tänkte jag att jag ju kunde åtminstone kolla, jag hade ett oanvänt test hemma.

Ja, ni fattar ju. Det var positivt. Chocken i det! Vi hade ju druckit en massa bubbel, jag hade snusat och tagit migränmediciner och andra mediciner mot nervsmärtorna jag hade i benet och armen. Och jag hade ingen jäkla aning om hur långt gången jag var!

Det visade sig att jag var gravid i v 6 ungefär. Hur vi lyckats pricka in en ägglossning efter det där missfallet begriper jag inte! Det var i varje fall inte riktigt meningen. Men glada blev vi ju såklart!

Men jag var rädd. Jätterädd! Inte ett missfall till! Jag hade ju knappt repat mig från det första, än mindre bearbetat det. Och så förlamningen på det…

Juni

Jag fick ett sommarvik på heltid på nya jobbet. Jag jobbade och jobbade. Kräktes och kräktes. Det var inte så att det gick att hålla hemligt om mitt tillstånd, direkt. Jag kräktes i lunchrummet, i närmaste papperskorg, på akuttorget bland kollegor och sköterskor. Och så den där förlamande tröttman som alla ni som nånsin varit gravida vet vad den innebär. Vissa dagar var det väldigt, väldigt jobbigt!

En av mina chefer ville att jag skulle sjukskriva mig, men jag var ju inte sjuk! Bara gravid.

Kråkan fyllde tre år och farfar fyllde 80. Vi åkte upp till Jämtland för att fira farfar och passade då samtidigt på att fira kråkan.

Juli

Jag jobbade. Och jobbade och jobbade lite till. Lärde mig massor! Fick massor av spännande fall! Fick göra återupplivning i skarpt läge (tyvärr lyckas man ungefär aldrig, men man måste ju ändå veta vad man ska göra, i vilken ordning och varför).

Jag tog med mig en liten kattunge hem, bara 5-6 veckor gammal. Jag hade inte hjärta att spruta den full med avlivningsvätska. Gravid och hormonell som jag var (är). Kråkan blev såklart eld och lågor över en egen liten katt! Pussel heter hon. Katten alltså. Det var Elvira som fick bestämma namn och hon tyckte den skulle heta likadant som Alfons Åbergs katt. Så Pussel fick det bli.

Augusti

Kråkan och Kärleken åkte till Jämtland och hälsade på farmor och farfar medan jag var hemma och jobbade. De var borta i två veckor. Jag har aldrig längtat så mycket efter två människor som jag gjorde de två veckorna.

September

Jag hade ofrivillig semester. Mitt vik slutade sista augusti och jag kunde inte gå på ett nytt vik förrän i oktober. Som tur var fick jag jobba några timmar i alla fall.

Jag fick plötsligt förbannat ont i magen. Eller rättare sagt under höger revbensbåge. Åkte in till sjukhuset där de konstaterade cholecystit. Dvs inflammation i gallblåsan. Tydligen inte helt ovanligt under en graviditet. Låg inne ett dygn och fick recept på Spasmofen och Morfin. Känns ju inte jättelyckat att ta när man är gravid, men vad gör man?!

Oktober

Jag jobbade 60%, vilket kändes ganska lagom. Jag var väldigt, väldigt trött och yr. Hos barnmorskan fick jag förklaringen. Ett Hb på 92 och ett systoliskt tryck på ungefär lika mycket. Detta trots att jag tagit mina järntabletter som jag skulle. När jag inte jobbade, så sov jag. Jag sov och sov och sov.

November

Jag hade en finfin födelsedag med frukost på sängen och skönsång. Fick helt otroligt fina presenter, bland annat en fåtölj från Ikea som jag önskat mig. Men den största överraskningen var ändå att mamma dök upp helt oannonserat (Kärleken visste om det, men jag var helt ovetande).

Tröttman blev bara värre och värre. Jag orkade inte ens gå upp för trappen till övervåningen utan att halvt kollapsa. Mitt Hb var då nere på 80! Det blev en faslig massa provtagningar och mediciner. Blodvärdet gick upp, men bara till 95.

Envis som jag är (och eftersom jag älskar mitt jobb!) fortsatte jag jobba. Både läkare och barnmorska ville att jag skulle sjukskriva mig, men jag blir ju knappast piggare av att ligga hemma på soffan! Jag jobbade på. Tills det en helg plötsligt bara inte gick längre. Jag svimmade het sonika i slutet av ett arbetspass.

Då var det bara att bita i det sura äpplet och godta att min kropp inte pallar att jobba utan hemoglobin och med ett systoliskt tryck under 100.

I mitten/slutet av november fick jag plötsligt brutalt ont i magen/sidan/ryggen på vänster sida. Så ont så att jag nästan trodde jag skulle föda barn. Fast smärtan satt ju liksom på lite fel ställe. In till akuten där man konstaterade njursten. Men WTF! Kan inte min kropp bara sluta jäklas?! Vad är det frågan om?!

Det tog en vecka av smärtor och Spasmofen innan sten och grus var ute.

December

Har till största del ägnats åt att vila och julstöka. Tyvärr halkade jag i trappen för två veckor sedan och slog mig halvt fördärvad. Jag var övertygad om att jag brutit vänsterfoten och spräckt bäckenet. Men så var det tack och lov inte!

Men två dagar efter fallet började jag få värkar, så jag åkte in till förlossningen. Tack och lov var livmodertappen opåverkad. Bebisen (som vi kallar Ru) är beräknad att komma först 21 januari.

Men sedan dess har jag haft förvärkar dygnet runt och dessutom så fruktansvärt ont i ryggen att jag inte ens kunnat ha på mig BH vissa dagar för att den gör för ont när den ligger an mot ryggen. Värkarna har gjort så pass ont att jag inte kunnat sova ordentligt på två veckor. Har snittat på tre timmar sömn per natt ungefär.

De här två veckorna har jag varit inne på förlossningen fem gånger. Jag har fått Bricanyl och Citodon med mig hem, så har jag kunnat sova ett par timmar mer. Jag har sovit över på förlossningen två nätter. Första natten var det för att livmodertappen förkortats, blivit mjuk och öppnat sig, så de kunde inte svära på att det inte var på gång. Men eftersom jag var så utmattad av allt ont och brist på sömn ville de ge mig en natts sömn ifall det skulle dra igång. De krökade ner mig med morfin och benso och jag fick sova hela sju timmar. Himmelrike!

I natt har jag också sovit på förlossningen. Jag fick ett smärre sammanbrott i natt efter att ha haft så ont i rygg och livmoder så länge och inte fått sova, så Kärleken körde in mig. Läkarna pratade om igångsättning, men det vill jag till varje pris undvika! Blev ju igångsatt när Kråkan skulle ut och fy för bövelen, det slipper jag helst. Så länge Ru mår bra där inne får hen komma ut för egen maskin.

Dock svepte läkaren lite hinnor (nu två cm öppen) tidigt i morse och sen blev jag nerkrökad igen och fick sova fem timmar.

Nu har vi en plan. Jag har fått ett recept på Citodon att ta till natten så jag slipper ifrån smärtor och värk och kan sova. (Jag har bara fått med mig två Citodon varje gång jag varit på förlossningen och eftersom jag helst sover hemma och inte orkar hålla på att åka fram och tillbaks till förlossningen varenda kväll för att få sova har jag inte tagit båda två innan sängdags utan bara en för att öka chansen att jag kan sova ett par, tre timmar även natten därpå utan att behöva åka in.) Läkarna har försäkrat mig om att två Citodon till natten inte är skadligt för Ru på något sätt, så jag får ju lov att lita på det, trots att det inte alls känns bra att stoppa i sig narkotikaklassade läkemedel när man har en lite kotte i magen. 2 januari ska jag på återbesök för att kolla hur Ru mår, hur jag mår och hur livmodertappen mår. Dessutom ska de kolla mitt Hb igen eftersom det nu sjunkit till 89. Lär väl få järninfusion den 2 jan om det inte stigit, man blöder ju en del när man föder barn…

Situationen de senaste veckorna har ju varit helt ohållbar. Att inte få sova gör värk och smärtor ännu värre och om nu Ru skulle få för sig att komma ut är det ju kanske inte helt lämpligt att hen ska börja sitt liv med en mamma som är så utmattad att hon är färdig att hoppa från ett fönster i ren desperaton. Så det får bli Citodon till natten om jag har ont, även om det inte känns helt ok.

Men av två onda ting…

Julen har alltså tillbringats här hemma, vi har inte vågat åka någonstans. Mamma och Partnern och Siska har varit här, de åkte hem idag (eller igår, beroende på hur man ser det nu när klockan passerat midnatt).

Tomten kom såklart på julafton och Kråkan hoppade och studsade som en liten studsboll när han kom. Inte ett dugg rädd eller avvaktande. Han hade en säck som var så stor att den inte ens kom in genom dörren. Och 90% av klapparna var till kråkan. Herregud! Vi måste skaffa oss större bostad för att få plats med alla hennes saker! Det börjar bli dags för en rejäl utrensning! Fast det är klart, snart kommer det ju en ny liten kotte som kommer få ärva…

Nyåret kommer också tillbringas hemmavid. Just nu håller vi bara tummarna att Ru håller sig på rätt sida livmodern fram tills 00.01 första januari 2014. Sen får hen komma precis när hen vill. Jag är less på att vara gravid nu. Tokless, faktiskt! Dessutom längtar jag efter att få lära känna den där lilla personen som huserat inuti mig i snart nio månader och som fått mig att kräkas fram till vecka 34.

Ska vi avsluta det hela med en liten tävling, kanske?! Ja! Det gör vi! Tävlingen består av två frågor som man får gissa på. Vinsten? Hmmm. En påse av vinnarens favoritgodis får det bli!

Okej, då kör vi!

  1. Är Ru utrustad med snopp eller snippa? (Vi vet inte, men jag har mina aningar.)
  2. När kommer Ru? (Datum och tid.)

Sist men inte minst!

GOTT NYTT ÅR!