Om några timmar…

… sitter jag på tåget på väg till Jämtland. Jag ska åka nattåg, något som jag inte gjort sen jag var barn. Så mysigt! Ännu mysigare blir det när jag kliver av tåget snuskigt tidigt imorgon bitti och Kärleken står där med sin lilla röda bil och hämtar upp mig.

Hos svärföräldrarna finns det ingen dator, så det kan nog dröja innan jag kan uppdatera. Förhoppningsvis hittar jag en dator jag kan sitta en stund vid hos någon av Kärlekens syskon eller vänner.

Ha en riktigt god fortsättning och ett Gott Nytt År, om vi inte hörs innan dess.

Jul i löjliga familjen

Ojojoj, vilken jul :|

Runt lunch åkte bror, svägerska och Lillan till svägerskans föräldrar för att äta julmiddag och byta klappar. Jag åkte och hämtade exmannen vid bussen ute vid riksvägen.

När vi satt och åt gröt började jag må illa. Jag var yr och hade hjärtklappning och ville helst bara sova. Svårt att säga om det var magsjuka på gång eller vanlig gammal hederlig ångest/övertrötthet.  Hur som helst blev det bättre efter att jag sovit några minuter under  Kalle Anka.

Jag hade ändå ingen vidare matlust under julmiddagen och åt inte särskilt mycket alls. Precis när vi plockat undan från bordet kom bror  med familj tillbaks från sitt julfirande i stan. De hade haft en helt  hysterisk unge att ta hand om, Lillan hade gastat i högan sky,  nonstop från kl 13 till kl 17. De hade fått kasta i sig maten mellan varven som de bar på Lillan, själv ville Lillan inte äta något alls. De hade rivit upp alla klappar och sen såg de ingen annan råd än att sätta sig i bilen och åka tillbaks hit.

 Så de var måttligt nöjda när de kom in genom dörren. Då  hade Lillan i alla fall lyckats somna i bilen så de fick ett  par timmars lugn.

 Julklappsutdelningen började och i vanlig ordning tar   den extremt lång tid hemma hos oss. Varje klapp har ett  rim och det ska gissas och öppnas och skickas runt  innan nästa klapp tas fram. Och mycket klappar har vi. Mest en massa småkrafs, bara för att det är kul.

 Svägerskan fick börja agera tomte och jag fick så mycket klappar att det var nästan pinsamt. Så mycket fina kläder, presentkort på Vero Moda, grejor till köket, en almanacka, mascara och Kent-boxen av Kärleken. Efter ett tag vaknade Lillan och jag fick ta över tomteagerandet.

Lillan matvägrar och gnäller och skriker, hennes föräldrar är trötta och slitna och allt tar gigantiska proportioner. Det är oro och ilska, ledsenhet och ffa trötthet och det är ingen bra kombination. Julefriden  infann sig inte, kan man kanske sammanfatta det hela med.  Men efter  gråt och skrik och trugan med maten lugnade Lillan ner sig och deltog  med liv och lust i julklappsöppnandet.

Hon fick så mycket fina och roliga saker, Lillan. Efter någon timme blev det för mycket igen och efter en massa gråt och hysteriskt skrik somnade hon äntligen. Jag körde hem exmannen. Bror med familj sov när jag kom tillbaks igen och efter att jag pratat med Kärleken på telefon halva natten somnade även jag.

Lillan ska vara lika fin som pappa när hon äter

Gissa vem som köpt den här haklappen ;)

Siska fick en rosett i håret, dagen till ära

Dan före dan före…

Hoppla hej, här händer det grejer. Så mycket att jag blir alldeles matt bara vid tanken på att skriva om allt. Så jag väljer väl ut “godbitarna”.

Veckans föreläsningar har nått aldrig tidigare skådade höjder av tråkighet. Somliga stickar, andra läser till omtentor ( ;) ), vissa läser skönlitteratur och andra (däribland jag) sitter och tänker osedliga tankar om en viss Kärlek samt skickar sms och mms till hela Sverige. Däribland ett mms, vidarebefordrat från Kandidaten, som utlöste ett hysteriskt fnitteranfall hos mottagaren (som satt i bänkraden bakom mig) och avsändaren (dvs jag). Tårar sprutade, näsor rann, magar krampade och luft tappades. Allt medan föreläsaren malde och malde och malde och … ja ni kan ju gissa resten.

Det är alltid då de dyker upp, fnitteranfallen.

Efter en massa research av Kärleken, hjälp av lillebror och snack med facket och försäkringsbolaget har de äntligen kommit fram till att det, via försäkringen Kärleken har, finns ett anhörigstöd. Jag har rätt till 10 timmars kostnadsfri krishantering. Från det att Kärleken var i kontakt med facket tog det minre än en vecka innan jag satt i krissamtal. Det var ett bra samtal.

Ja, jag är bitter på polismyndigheten som inte har lagt två strån i kors för att hjälpa varken Kärleken eller mig. Kärleken har fått hjälp att bearbeta händelsen med krissamtal och debriefing, men allt det praktiska som har att göra med arbetsskadan han ådrog sig och skadeståndsanspråk har de bara ryckt på axlarna åt. Först efter påtryckningar har nu, 3½ månad efter händelsen, myndigheten skickat in anmälan om arbetsskada till försäkringsbolaget. När det gäller skadeståndet har de på myndigheten sagt att det är brottsoffermyndighetens bord. Där har de sagt tvärtom – att det är polismyndighetens bord. Så har han bollats runt. Och han är ändå “vid sinna sinnens fulla bruk” efter händelsen. Jag vill inte ens tänka på hur fullkomligt hjälplösa de “riktiga” brottsoffren måste känna sig.

Och jag är bitter på att allt har handlat om Kärleken, att hans vänner, att mina vänner, att myndigheten, att “alla” har brytt sig om hur han mår. Och jag då? Jag mår också. Jag känner mig som en gnällkärring och som ett “offer” när jag tänker så, men det gör det inte mindre sant. Och att jag blivit så påverkad av det hela har ju såklart påverkat Kärleken, det också. Hur kul kan det vara att gå till jobbet när ens flickvän ligger vaken hela natten och ångestsvettas och sitter hålögd framför tvn när man kommer hem på morgonen?

Så, tre månader senare får jag äntligen lite hjälp med krishantering. Bara jag får det ur systemet, får någon att prata med som inte genast frågar hur det är med Kärleken, någon som lyssnar på hur jag upplevde det, så kommer det bli fint som snus. Och snus är ju, som bekant, exakt hur fint som helst! Terapeuten pratade om EMDR (googla om du undrar, jag orkar inte länka), men det känns som att skjuta mygg med kanon. Och risken finns att det kommer upp andra grejor och det är INGET jag vill ta i nu, om vi säger så.

Jaha, den dagen jag var hos terapeuten var också samma dag som jag och Kärleken firade 7-månadersjubileum. Vi slog på stort och fikade på “vårt” fik där vi hade vår första dejt :) Det var klart mycket bättre än att sitta på urtrista föreläsningar och få något som måste kännas ungefär som rövcancer av de hårda stolarna.

I fredags flyttade jag över de sista grejerna från min lägenhet. I lördags flyttstädade jag. Som jag städade! Jag gnodde och fejade sex timmar i sträck, utan paus. Tur att jag bara hade 25 kvadrat! Ändå tyckte jag inte att det var så skitigt. Jag var lite imponerad över att jag inte skitat ner så mycket på de tre åren jag bott där, jag kanske inte är så grisig som jag tror att jag är.

Igår fixade jag det sista inför resan hit ner till västsverige och satte upp mitt namn bredvid Kärlekens på brevlådan. Nu är vi alltså officiellt sambos :D Jag fikade och bytte julklappar med grannen (som fått ett alldeles underbart besked idag, puh säger jag bara, nervwrecking är bara förnamnet) som sedan körde mig till tåget.

Åhej, så jobbigt att kånka med all packning och alla klappar på överfulla tåg och knökade perronger! Platsen för bagage är obefintlig på x2000 och alla hade väldigt mycket packning. Men alla tåg höll tiden och strax efter 22 landade jag på stationen inne i staden.

Idag har varit en dag fullpackad med aktiviteter. Jag gick upp tidigt och åkte till veterinärstationen inne i byn. Mest för att hälsa på och önska god jul, men också för att boka in lite jobbpass, kolla upp lite gamla patienter och provsvar. Pengar måste man som bekant ha, så det blir 2½ veckas jobb i slutet på januari och början på februari. Och åh, vad jag tycker om kollegorna! Och åh, vad jag vill jobba! Vill höra till. Ha ansvar (i lagoma doser) och göra nytta. Bli lite “skitig”.

Efter den visiten åkte jag hem och påbörjade skrivandet av julklappsrim. Jag hann inte så långt innan lillebror, svägerska och Lillan kom fram efter en lång resa. Om jag gnydde över jobbigheten att resa på tåg med mycket packning så tar jag tillbaks det. De hade lite mer packning, om man säger. Och en bebis. Och vagn.

Efter lite mys med Lillan for jag till grannstaden för att hälsa på bästvännen och Linis. Ahh, jag och Kärleken bara måste börja snickra på en egen liten minimänniska snart! Ticktack ticktack TICKTACK TICKTACK… Jag fick en elitfin t-shirt och scarf av Linis, åtta månader gammal, som varit och handlat för sin veckopeng. Av gudmor fick hon en bok att ha med sig i badet.

Efter ett par timmar åkte jag in till stan och utnyttjade ett presentkort på en underklädesaffär som jag fick i förskottsjulklapp av mamma igår. Eftersom det här var enda chansen för mig att utnyttja presentkortet fick jag det redan igår. För det köpte jag en skön och fin (och dyr!) bh. Värt!

Därefter kvistade jag in på apoteket och köpte Immodium och vätskeersättning för en hel armé, eftersom svägerskan ringde och meddelande att kräksjuka förmodligen graserar in da house. Det är inte ett besked man vill ha som emetofob, I tell you! Jag köpte även upp hela lagret med blåbärssoppa på Ica. Om gud är god kommer vi inte alla ligga pall här imorgon eller på julafton. Det vore just snyggt. Förhoppningsvis har Svägerskan bara ätit en dålig SJ-macka. Eller hur!? Visst måste det vara så?! Ja, så är det! Det bestämmer vi.

Med bilen full av förnödenheter hämtade jag upp exmannen som har födelsedag idag. Vi åkte till ett indiskt hak i grannstaden och käkade en finfin middag. Vi hade ett bra samtal och jag måste bara försöka släppa skuldkänslorna och inte glömma bort varför. Det är hårt och tufft, men det är nödvändigt och bra samtidigt. Rent, på något vis.

Nu är jag äntligen hemma igen och ska försöka skriva klart alla rim.

Jodå, så är det. Och jag mår INTE illa! Sådetså!

En vecka till jul

I söndags skulle Kärleken iväg på grabbkväll. Jag kunde ju inte vara sämre, så jag anordnade en tjejkväll här hemma. Det var så himla mysigt! Förutom jag kom svägerskan och Lillan, Kandidaten, kursare I med sin lilla Russelbebis, kursare C, grannen, och kursare J med sin valp.

Jag tar mig friheten att stjäla lite bilder från Kandidaten. Hoppas du ursäktar :)

Lillan viftar omkring på golvet

 

Kursare I‘s Russelbebis

 

Faster och Lillan

 

Kursare J‘s valp

 

Vi gullade med valpar och bebis och pratade en massa tjejsnack. Som kursare I uttryckte sig: på tjejpartyn ska man prata om de fyra S’en: Sex, Smink och Stora Snoppar. Ungefär så var det ;) Jag hade det så himla mysigt och bra! Jag älskar verkligen alla mina fina vänner! Pöss på er!

I måndags var första dagen jag kunde ha på mig byxor utan resår i midjan. Jeans alltså. Sweet. Att gå omkring som en pösmunk i mjukisbyxor har ju såklart sin charm och här i Gottsunda kan man nästan säga att Adidasbyxor med ränder på sidorna är mode. Men det är inget mode jag uppskattar. Jag kan ha jeans och jag kan sova på mage. Jag har fortfarande ingen känsel i huden medialt om snittet på vänster sida, men vad spelar det för roll?!

Det är långa och bitvis dödligt tråkiga dagar i skolan. Idag var den tråkigaste dagen sedan urminnes tider. Jag tror bestämt att man kan avlida av tristess, jag var inte långt borta idag kan jag meddela. Jag sms-terroriserade i stort sett alla i min telefonbok bara för att hålla mig vid mina sinnens fulla bruk. Nuff sagt om det.

Tja vad har mer hänt?

  • Jag har gråtit lite över Pussel, hunden som aldrig blev, när jag gav bort sakerna som skulle blivit hans
  • Jag har gråtit en hel massa över Ella Brun
  • Jag har skrattat så att jag fått magkramp, bara för att jag mår så bra och för att jag älskar så att jag tror jag sprängs
  • Jag har äntligen hittat ett par vita festskor till balen
  • Jag har lämnat in balklänningen för att få den uppsydd till rätt längd
  • Jag har fipplat en massa med adressändring och tillsist, efter ett par arga samtal, fått allt iordning. De ville nämligen inte byta mitt efternamn, utan bara lägga till mitt nya. Vilket skulle ge oss fyra namn på brevlådan. Mitt nuvarande, mitt gamla dubbelnamn och så Kärlekens efternamn. Smidigt…
  • Och så suttit oändliga timmar i föreläsningssalen. Jag är inte van! Jag förstår inte hur jag orkat med det i så många år!
  • Sökt jobb

Ja, det var väl ungefär det.

Ella 11 år

Idag fyller min bruna hund 11 år och jag saknar så att det gör ont i hela bröstet.

Ella i snön

Flaxiga bruna öron

Ren kärlek

Godissugen

Klapp och kram

Med sol i ögonen och barr på näsan

Bästa vänner

Sov gott, mammas älsklingsbruna hund

Lucia

Jag börjar äntligen känna mig piggare. Igår orkade jag vara flera timmar i skolan och jag orkade baka lussebullar på kvällen. Jag var hos husläkaren (i ett helt annat ärende) på morgonen och de kollade crp och Hb bara för säkerhets skull. Allt var normalt. Skönt.

 

Idag har vi påbörjat den sista urröjningen av min lägenhet. Tio minuter efter jag vaknat upp ur narkosen ringde hyresvärden och sa att de skulle komma och besiktiga lägenheten 30 dec. Jag var helt lost i skallen och fattade inte hälften av vad han sa och jag ursäktade mig och försökte få honom att ringa tillbaks senare, eftersom jag var nyopererad och just vaknat ur narkosen. – Jaha, sa han, men om du ställer låset i serviceläge och lägger nycklarna utom den sista på diskbänken och låset till förrådet… och tvättstugelåsen… ett kuvert med…

 

Öh, de ska besiktiga lägenheten 30 dec, så mycket är jag med på. Då är jag i Östersund. Alltså måste allt vara klart senast på söndag nästa vecka då jag åker till västsverige med tåget. På juldagens kväll åker jag nattåget till Östersund där Kärleken hämtar mig på annandagens morgon. Behöver jag säga att jag längtar?!

 

Jag känner mig så jäkla stressad, det är så mycket jag måste hinna med innan jag åker. Och så är det långa dagar i skolan. Men jag ska inte gny, den här hösten har varit så fantastiskt lat… Imorgon ska vi fortsätta greja i lägenheten. Jag förstår inte hur i hela friden vi ska få plats med alla saker! Det är verkligen helt fullt överallt redan nu och jag har massor av saker kvar på vinden.

 

(Why, oh why, träffar jag bara män som hamstrar och som drabbas av svårartad ångest när ordet ”slänga” kommer på tal. Oavsett om det är trasiga, obrukbara saker det gäller.)

 

Idag har vi haft besök av Kärlekens ex med man och barn, samt en kompis till Kärleken med sambo och två barn. Jättemysigt! Kärleken kände ingen press alls på barnfronten… ;) Han klär med en bebis på axeln, helt klart. Vi har ätit lussebullar och fikon och pepparkakor och mozartkulor så att våra magar står rakt ut. Eller i alla fall min. Jag tror inte att det är möjligt för Kärlekens mage att stå ut.

 

Imorgon ska Kärleken iväg på grabbkväll hos vänner och jag har bjudit hit kursare och vänner på lite adventsmys. Det blir säkert jättemysigt!

 

Jag är lite klen idag. Klenare än igår. Lågt blodtryck och ont i magen. Men inte lika trött, tack och lov! Det är vidrigt att vara så trött! Särskilt när man har så mycket att göra som jag har den närmsta veckan. Det är lika bra att jag går och lägger mig, så jag orkar

Komaläge

Egentligen orkar jag inte sitta här och skriva, egentligen orkar jag bara ligga på sängen eller i soffan och sova. Och förresten vet jag inte vad jag ska skriva.

Kärleken kom inte hem förrän kl 4 på måndagsmorgonen och sov följaktligen inte mer än två timmar den natten. Jag försökte övertala honom att stanna hemma men han följde med ändå. Älskade underbara man!

 
Jag fick först prata med narkosläkaren och ställde alla de där nördiga frågorna jag funderat på hemma, på vilket sätt de inducerade narkosen, om jag skulle ligga på gas, i så fall vilken gas. Vilken typ av premedicinering jag skulle få, vilken typ av smärtlindring. Eftersom hon såg hur fantastiskt rädd jag var fick jag en rejäl hutt (8ml) Midazolam och två Panodil som smärtlindring. Jag fick även prata med kirurgen och ställa mina dumma frågor även till henne. Därefter tog en gullig narkossköterska hand om mig och jag grät och grät tills att jag i princip tuppade av av premedicineringen.

Tygapan Onkel Jonas fick följa med in på operation, men inte Kärleken. Så när de rullade iväg mig höll jag ett krampaktigt tag i Onkel och hade inte plats att hålla i syrgasmasken som jag fick framför näsan medan jag somnade. Jag tyckte det var svårt att andas i masken, jag snorade och snörvlade så och glömde bort det där med andningen.

Det var med skräck jag vaknade, jag kunde ju inte andas! Det var som om musklerna var förlamade. Jag försökte och försökte, nån apparat larmade och några personer tjatade på mig att andas. Till slut släppte förlamningen och jag kunde andas. Gudars så skönt! Men ajajaj, så ont i magen jag hade! Och så började alla muskler darra och skaka och krampa. Jag fick Fentanyl och morfin och något sorts kramplösande. Jag vet inte hur många gånger de fick pytsa på mer morfin innan jag slutade gny. Jag är inte stursk när det kommer till smärta!

Kärleken satt där vid sidan av sängen när jag orkade ta itu med omvärlden. Och jag var så snussugen att jag höll på att dö. Märkligt, det var länge sen jag snusade nu och jag har inte ens tänkt på snus på en vecka eller så. Men hade det funnits en snusdosa i salen just då hade jag inte tvekat en sekund!
På väg från uppvaket stannade vi till för att jag skulle gå på toa, jag trodde jag höll på att sprängas, så kissnödig var jag. Men jag kunde verkligen inte kissa! Det var stopp. Blåsmätargrejen visade att jag hade 700 ml i blåsan, så de fick tappa mig.

4 timmar senare skulle jag upp och kissa igen. Det gick inte så bra. 14 ml morfin i en fastande kropp som nyss varit sövd och utsatt för diverse rådbråkeri och som dessutom har ett näst intill patologiskt lågt blodtryck i vanliga fall – det kan bara gå på ett sätt. Avtuppning. Den yttersta förnedringen är att tuppa av iklädd en rock som är öppen baktill med absolut ingenting annat på kroppen.

Blåsmätarmojängen visade 800 ml när de väl fått upp mig i sängen igen. Jag fick försöka kissa på ett bäcken, men det gick ju inte såklart. Ont i magen hade jag också och magen var stenhård, som en träbit. Det kollades Hb och lite sånt och visst hade det sjunkit lite – kanske en liten blödning och därpå följade peritonitretning.

Och hela magen full med luft dessutom, eftersom de blåser upp magen och tippar en med huvudet neråt. Och luft i höger axel som gjorde ont som bara den! Hur fasen hamnar luften där egentligen?
Ja, inte kunde jag åka hem utan att kunna kissa, så jag fick komma upp på avdelningen. Efter diverse försök att kissa fick de tappa mig en tredje gång – då innehöll blåsan 625 ml. Och det var ungefär som att få en taggtråd indränkt i citron uppkörd i urinröret den där sista gången. Det sved!

Jag fick dexofen och alvedon och morfin under natten för att smärtan inte skulle göra att jag inte kunde kissa. Framåt morgonen kunde jag äntligen kissa för egen maskin! Ljuvlighet! Att kissa är en lyx man inte ska ta för given!

På eftermiddagen i tisdags fick jag åka hem. Sen dess har jag sovit. I princip. Hela tiden. Jag sover 20 timmar per dygn och gråter av trötthet de resterande 4 timmarna. Och Kärleken förstår ingenting och inte jag heller. Det var en ren plåga att ta sig till skolan och obligatoriska moment idag. Jag åkte hem innan lunch, sov två timmar, åkte tillbaks en timme, åkte hem, sov ett par timmar till.

Och ingen vet vad det är för fel på mig, varför jag får så ont i magen. Förmodligen är jag bara klen, det är min teori. Och varför i hela världen är jag så förlamande trött? Jag är bara glad att jag inte har ont till råga på allt.