I hate to say…

… I told you so.

Ingen endometrios. Allt normalt, förutom ett anatomiskt avvikande ligament som rent teoretiskt skulle kunna orsaka nervkläm. Ingen vet varför jag har ont.

Fick ligga kvar pga avtuppning, misstänkt blödning samt kisseriproblem. Pneumoperitoneum samt peritonitretning är inte behagliga grejor! Nu äntligen hemma. Soffan nästa. Mer utförlig rapport kommer när drogerna gått ur kroppen.

Tusen tack för tumhåll och omtankar! Kärlek till alla!

Näe!

Kärleken måste jobba över, ingen vet när han kommer hem. Han kommer aldrig orka upp med mig kl 6 imorgon bitti. Jag kommer få åka själv. Han kommer inte vara där och säga god natt när jag somnar. Jag vågar inte åka själv. Det gör jag faktiskt inte. Jag tror inte att det blir någon operation.

Fan i helvetes jävla skit!

Förberedelser

Jag somnade i soffan framför Gilmore Girls imorse nångång runt 6. Kärleken hade haft stora problem att få mig att vakna och följa med honom till sängen när han kom hem. Själv har jag inga minnen av att jag tog mig från soffan och in i sängen, så jag får ta honom på hans ord. Jag vaknade kl 11 och kände mig som sju svåra år.

Dagen har mest ägnat sig åt förberedelser av olika slag.

Operationsförberedelser etc

Jag började med att åka och veckohandla och införskaffa bland annat Descutan på Apoteket. De hade varken det eller Hibiscrub, så någon tvagning med mer än tvål blir det inte ikväll eller imorgon. Jag har tvättat magen med handsprit, det borde ju vara okej tycker man. Det suraste är att jag måste plocka ut navelsmycket :( (Det gror igen på bara några timmar har jag märkt.)

Flyttförberedelser

Jag åkte hem till min gamla lägenhet och fyllde två flyttkartonger med glas och porslin.

Julförberedelser

Hem, packa upp alla varor och börja med storkok risgrynsgröt och en dubbel sats knäck. Ett smart knep med knäck är att man, när smeten är klar, häller den i en ursköljd och torr gammal mjölktetra. Sen häller man smeten i formarna från själva ”pipen” där man häller mjölken från. Minimalt med kladd och sen är det bara att slänga tetran i soporna. Hur smidigt som helst.

Höhö, jag visar helt klart oroande husmorstendenser – storkok gröt och smarta knäcktips. Ujuj, var ska det sluta?!

När Kärleken vaknade runt 16 käkade vi lite middag och sen åkte han till jobbet igen. Vrickat schema, måste jag säga. Slutar jobba kl 7 på söndagsmorgonen och går på kl 18 igen samma dag.

Jag skippade träningspasset jag planerat in idag och började packa in proslin och glas i skåpen. Herregud! Vi kommer aldrig någonsin lida brist på varken glas eller porslin! Jag är glas- och muggoman, han är porslinoman. Det är verkligen knökafullt i skåpen nu!

Nu har jag just duschat och tvagat magen extra noga. Jag dricker julmust och äter knäck så att det knakar i tänderna. Jag ska nog äta en clementin också. Det gäller att passa på – efter kl 24 får jag inte äta något. Tur att jag får dricka fram till kl 6 imorgon bitti i alla fall.

Nu går jag mest omkring och fnular i vår fina, mysiga, juliga lägenhet och väntar på att Kärleken ska komma hem och kramas lite innan vi somnar som två trötta sillar. Stackars Kärleken som kommer få ta hand om världens ynkligaste och bedrövligaste flickvän på sina lediga dagar. Han kommer få laga mat, diska och passa upp på mig medan jag ligger på soffan och gnyr.

Uh, jag ser verkligen inte fram emot det här! Tumhåll mellan 7.15 och 16 imorgon, tack. Jag planerar inte att kila vidare under narkosen, så jag säger ”på återseende”.

Rädd

Det var inte så många veckor sen jag träffade Lillan sist, men på de veckorna har det hänt massor! Hon har blivit större (såklart) och kravlar omkring som en liten kålmask på golvet, i soffan, på skötbordet. Och hon har ändrat utseende på något vis. Från att ha varit pappa (och faster ;) ) upp i dagen, blir hon mer och mer lik sin mamma.

Och hon är så söt och ljuvlig och alldeles, alldeles underbar att jag aldrig får nog av henne. När hon vaknade efter förmiddagsluren och jag satt i soffan när hon kom ut i vardagsrummet la hon av ett smajl som hade kunnat smälta inlandsisen. Och när man låter klippetiklopp som hovarna på en häst smilar hon från öra till öra.

Men hon blev riktigt arg på faster på skötbordet. Det är omöjligt att få på en blöja på ett barn som ålar omkring som en tvål i ett badkar och hon skulle absolut sno sig runt och när jag satte stopp för slika livsfarliga manövrar blev det skrik och gråt. Tur att hon blev lika glad som vanligt igen när blöjbytet (äntligen) blev klart!

Kärleken hade en jobbig natt på jobbet natten till idag och jag hade en jobbig natt här hemma. Det här fungerar inte. Och jag blir så trött och less på mig själv att jag inte kan hantera det här på ett bättre sätt, att jag låter den rädda delen av mig ta över.

Att operationen närmar sig med stormsteg gör säkert inte saken bättre heller. Rädslor har en tendens att potentieras av varandra.

Ikväll har jag gråtit och gråtit. Av trötthet och av rädsla. Och någon sorts vanmakt. Jag tror (ja, nästan vet) att om jag bara tillåter mig att vara så rädd som jag faktiskt är, om jag bara vågar släppa lite på kontrollen, släppa taget. Och om jag vågar titta på rädslan och lita på att jag håller. Då kommer den inte att bli lika stor och lika skrämmande. Då kommer jag inte vara lika rädd. Jag vet det. Tar man fram trollen i ljusen har de en tendens att spricka. Så varför gör jag inte det?

Jag vet nog inte hur. Inte än.

Så jag fortsätter att ligga vaken, att gråta av trötthet och rädsla. Att krama Kärleken och aldrig vilja släppa honom när han kommer hem.

Men för att se det positivt – på måndag kommer jag få sova. Åtminstone så länge som narkosen håller i sig. Hurra, vilken tur! :|

Ouch!

Igår var jag på ett bodypump-liknande pass på F&S. Skivstång, lösa vikter, bräda och kondition i ett och samma pass på 75 minuter. Dra mig baklänges på en kärra, vad trött jag blev! Det var knappt att jag kunde gå på mina egna ben ut ur salen efteråt. Jag var så himla slut i benen att varje steg resulterade i grava krampkänningar.

Det där trötta i musklerna har hållit i sig hela dagen idag. Det känns som om jag tömt varenda glykogendepå i varenda muskel i benen. Vilket förmodligen är just precis vad jag gjort.

Nu börjar det trötta ge med sig. För att ersättas med en brutal (jag säger brutal!) träningsvärk! Med lite tur tar jag mig upp ur sängen imorgon.

Jag misstänker att jag inte kommer kunna gå på det passet igen nästa torsdag (några små hål i magen lär säkert sätta effektivt stopp för träning en vecka framöver). Trist, eftersom det var ett roligt pass. Och det hade ju viss effekt, kan man säga…

Pust

Hm, ja, alltså. Det gick väl sådär. Eller tja, hyfsat i alla fall. Jag svamlade lite och kom av mig lite nån gång, men i det stora hela är jag ganska nöjd. Framför allt är det skönt att det är klart! Nu är det bara de sista ändringarna och tilläggen i den skriftliga delen kvar och det lär inte ske förrän efter själva examensdagen, eftersom nästa kurs (den sista någonsin!) som börjar på torsdag och håller på till dagen innan examen (sic! Exakt hur otacksamt måste det inte vara att hålla i den sista föreläsningen på fredag eftermiddag innan examensdagen?!) lär vara ganska hektisk.

Kärleken kom till min presentation, trots att han fick jobba över och inte kom hem förrän kl 1 inatt. Och han var så fin när han satt utanför och väntade på att jag skulle hämta honom. Skjorta och slips och allt. Jag placerade honom långt bak så att jag inte skulle bli för distraherad av honom och komma av mig :)

Resten av dagen har ägnats åt allmänt pyssel. Kärleken dammade och dammsög medan jag var och handlade lite och förberedde dagens middag. Kärleken fixade också en snabbare brebandsuppkoppling till oss – mycket välbehövligt eftersom vi nu har det smalaste smalbandet som någonsin skådats.

Därefter bar det av till min lägenhet där vi började röja ur lite bland mina återstående prylar. Vi packade hela min bil full med skräp som vi slängde på återvinningen. Exakt hur vi ska få plats med återstående prylar i den här, redan smockfulla, lägenheten är för mig en gåta. Jag ska börja plocka hit resten på söndag. För imorgon ska jag åka och hälsa på bror med familj medan Kärleken sover efter nattpasset på jobbet.

Sötast

Är inte det här det sötaste barnet som någonsin skådats?! Jo, det är klart, det är ju fasters lilla tös! Lillan har hunnit bli sex månader gammal och älskar sin gåstol, sin hoppgunga, Pippi Långstrump, plastbollen som syns på bilden, gröt och att busa med pappa.

Och jag älskar Lillan!

Märkligt hur mycket man kan älska ett barn som inte är ens eget!

Heheherm, host

Shit, shit, shit! Imorgon ska jag presentera mitt examensarbete. Samt opponera på en kursares examensarbete. Jag har suttit precis hela dagen med min presentation. Nu känner jag mig äntligen hyfsat förberedd.

Man kan säga att mina ambitionsnivåer har sjunkit drastiskt det sista året på utbildningen.

Ja men det här bli nog bra, ska du se. Eller ja. Hehe. Höhö.