Sötast

Är inte det här det sötaste barnet som någonsin skådats?! Jo, det är klart, det är ju fasters lilla tös! Lillan har hunnit bli sex månader gammal och älskar sin gåstol, sin hoppgunga, Pippi Långstrump, plastbollen som syns på bilden, gröt och att busa med pappa.

Och jag älskar Lillan!

Märkligt hur mycket man kan älska ett barn som inte är ens eget!

Heheherm, host

Shit, shit, shit! Imorgon ska jag presentera mitt examensarbete. Samt opponera på en kursares examensarbete. Jag har suttit precis hela dagen med min presentation. Nu känner jag mig äntligen hyfsat förberedd.

Man kan säga att mina ambitionsnivåer har sjunkit drastiskt det sista året på utbildningen.

Ja men det här bli nog bra, ska du se. Eller ja. Hehe. Höhö.

Op-nojja

Öh, var tar dagarna vägen? Jag som skulle fixa presentationen av mitt examensarbete i god tid… Nu har jag bara morgondagen på mig och det går tröööögt!

Så vad har jag gjort hittills den här veckan?
- Ringt till Vägverket angående nytt namn på mitt körkort.
- Ringt till Posten och skällt för att jag verkar ha slutat existera efter namnbytet
- Skrivit på examensarbetet
- Varit på F&S några pass
- Gjort ett gravtest för att lugna Kärleken. Det var negativt, som väntat
- Lämnat tillbaks köksmöblerna som inte alls passade i vårt kök
- Varit och lyssnat på kursares presentationer av sina examensarbeten. Alla är så himla duktiga!
- Varit och blodgrupperat mig inför laparaskopin på måndag
- Nojjat över laparaskopin på måndag
- Drömt mardrömmar om laparaskopin på måndag
- Tjatat hål i hôvvet på Kärleken om laparaskopin på måndag

Jag är verkligen helt sjukt rädd/nervös/orolig/nojjig inför operationen på måndag.

Det är många komponenter och bottnar i det.

För det första är jag rädd för att bli sövd. Jag vet att de gör sånt flera gånger om dagen och att det ungefär aldrig händer något galet under en narkos. Men jag är rädd ändå. Jag avskyr att inte veta vad som händer med min kropp, att inte ha kontroll.

Och jag är rädd att något ska hända under operationen, någon komplikation. Blödning, blodtrycksfall, vad vet jag. Något som ger mig problem sen, efteråt. Jag är rädd för den postoperativa smärtan och jag är rädd för postoperativa sårinfektioner. Jag är rädd för hur jag kommer att må de första dagarna efter operationen – hur ynklig jag kommer vara. Hur mycket hjälp jag kommer behöva och ur svårt jag har att be om och ta emot hjälp (med senaste knäoperationen i färskt minne).

Jag är rädd att de ska hitta något. Någor farligt. Eller något som gör det omöjligt eller väldigt svårt för mig att bli gravid.

Men jag är ännu mer rädd för att de inte ska hitta något.

För varför har jag då så ont i magen? Jag är rädd att det ska bli som med mitt högra knä. Där jag genomgick undersökning efter undersökning utan att någon hittade något fel. Jag gjorde två (eller om det var tre) artroskopier, slätröntgen, MR, ultraljud. Allt visade ett normalt knä. Ändå hade jag så ont att jag trillade piller i groteska mängder och att gå som härifrån och till affären straffade sig med värk som krävde dubbel dos Citodon.

Och min ortopeds nedlåtande attityd. Han sa rent ut att han inte kunde göra något åt hjärnspöken. Att, eftersom jag hade en psykiatrisk diagnos, så var jag inte hans problem.

Det tog sju år. Tills jag lyckades tjata mig till en kortisoninjektion i knäleden. Varpå knät svullnade och den där cystan blev så stor att jag inte ens kunde böja på knät för att den tog emot.

När jag då kom in akut till ortopeden och hoppade in på ett ben, in på min ortopeds kontor, utan att föranmäla mig i receptionen, utan att knacka på. Då äntligen! Ajdå, sa han, det där måste göra ont.

Ehm, ja, det är det jag försökt säga i låt se…. SJU ÅR!!

Två månader senare fick jag en operationstid. Cystan, en del av ledkapseln och den massakrerade mediala menisken (som hade missats trots alla undersökningar) avlägsnades och sedan dess är jag i princip symtomfri. Jag hade mindre ont i knät två dagar efter operationen UTAN smärtstillande än vad jag hade haft under de senaste åren MED smärtstillande.

Och jag är rädd att hamna där igen. Att de inte hittar något. Att de utfört alla undersökningar som står att finna, att allt ser normalt ut. Men att jag fortfarande har ont. Och att de tillsist skakar på huvudet och säger att hjärnspöken kan de inte göra något åt. Jag är så rädd för just det scenariot att jag, i känslan, hellre avstår från en operation och eventuell diagnos än att ta risken att de inte hittar något. För då finns ändå den “utvägen” kvar. Att de inte har öppnat och tittat.

För ungefär ett år sedan, när jag låg inne nån av de första vändorna, den gången på infektionsavdelningen, skickades jag därifrån med en remiss till psykakuten i min hand. (En remiss som jag förövrigt hade lust att be dem stoppa upp på ett ställe där solen aldrig skiner. Men det gjorde jag inte, för jag är en fin flicka. Men till psykakuten åkte jag inte!)För att de inte kunde hitta något fel. För att mina handleder ser ut som de gör. Trots att jag till läkare efter läkare säger att jag mår bra, att jag aldrig mått bättre, att ärren är gamla som gatan. Trots att psykkonsulten som jag gick med på att träffa skakade på huvudet åt de somatiska läkarnas misstankar om psykosomatisk smärta. Trots att psykkonsulten inte riktigt begrep vad han gjorde där. Det är väl klart att du tycker att det är jobbigt när du har så ont och ingen tar dig på allvar, utan skickar hit mig, var hans kommentar.

Och det här var alltså innan någon ens nämnde ordet endometrios. Det var inte en diagnos som uteslöts innan psyk kopplades in.

Jag vet inte om det går att förstå exakt hur förnedrande och hopplöst och kränkade sånt känns. Jag vet inte om det känns “extra mycket” så för mig med tanke på min historia. Jag vet bara att jag nästan fick panik. Det känns som om inget jag säger spelar någon roll, det är ändå ingen som lyssnar. Det känns som om jag aldrig blir fri, som om min historia kommer ligga mig i fatet resten av mitt liv. Att jag kommer få fortsätta och fortsätta och fortsätta betala för vad andra gjort mot mig.

Och det är en känsla som är så vidrig och nästan bottenlös. Och jag är så rädd. Jag är så rädd att de inte ska hitta något på måndag. Jag är så rädd att de skickar iväg mig med en remiss till psyk. Trots att jag är lyckligare än jag någonsin varit i hela mitt liv.

Att jag kommer få fortsätta betala för vad som gjorts mot mig.

Därför sitter jag här med gråten i halsen nu när det är den tiden på månaden och det känns som om en galen sadist sitter i min mage och kramar med handskar klädda med glaskross någonstans i det högra nedre hörnet av magen. För det är inte hjärnspöken.