Rädd

Det var inte så många veckor sen jag träffade Lillan sist, men på de veckorna har det hänt massor! Hon har blivit större (såklart) och kravlar omkring som en liten kålmask på golvet, i soffan, på skötbordet. Och hon har ändrat utseende på något vis. Från att ha varit pappa (och faster ;) ) upp i dagen, blir hon mer och mer lik sin mamma.

Och hon är så söt och ljuvlig och alldeles, alldeles underbar att jag aldrig får nog av henne. När hon vaknade efter förmiddagsluren och jag satt i soffan när hon kom ut i vardagsrummet la hon av ett smajl som hade kunnat smälta inlandsisen. Och när man låter klippetiklopp som hovarna på en häst smilar hon från öra till öra.

Men hon blev riktigt arg på faster på skötbordet. Det är omöjligt att få på en blöja på ett barn som ålar omkring som en tvål i ett badkar och hon skulle absolut sno sig runt och när jag satte stopp för slika livsfarliga manövrar blev det skrik och gråt. Tur att hon blev lika glad som vanligt igen när blöjbytet (äntligen) blev klart!

Kärleken hade en jobbig natt på jobbet natten till idag och jag hade en jobbig natt här hemma. Det här fungerar inte. Och jag blir så trött och less på mig själv att jag inte kan hantera det här på ett bättre sätt, att jag låter den rädda delen av mig ta över.

Att operationen närmar sig med stormsteg gör säkert inte saken bättre heller. Rädslor har en tendens att potentieras av varandra.

Ikväll har jag gråtit och gråtit. Av trötthet och av rädsla. Och någon sorts vanmakt. Jag tror (ja, nästan vet) att om jag bara tillåter mig att vara så rädd som jag faktiskt är, om jag bara vågar släppa lite på kontrollen, släppa taget. Och om jag vågar titta på rädslan och lita på att jag håller. Då kommer den inte att bli lika stor och lika skrämmande. Då kommer jag inte vara lika rädd. Jag vet det. Tar man fram trollen i ljusen har de en tendens att spricka. Så varför gör jag inte det?

Jag vet nog inte hur. Inte än.

Så jag fortsätter att ligga vaken, att gråta av trötthet och rädsla. Att krama Kärleken och aldrig vilja släppa honom när han kommer hem.

Men för att se det positivt – på måndag kommer jag få sova. Åtminstone så länge som narkosen håller i sig. Hurra, vilken tur! :|