Lyckat

Igår ringde en djurägare som var hos mig med sin hund förra omgången jag var här och jobbade. Jag vet att det är “fel” att diagnosticera en hjärtsvikt utan att ha röntgenbevis på att det faktiskt rör sig om det. Men med det otroliga blåsljudet och alla andra symtom (trött, flåsar, orolig på natten, bubbel i lungorna) så sparade jag några hundralappar åt djurägaren och satte in hjärtsviktsbehandling (furosemid och pimobendan) utan röntgendiagnos.

Sen dess har jag inte hört nåt. Vilket inte är så konstigt med tanke på att jag inte jobbat sen i början av november.

Jag skulle just leta reda på hunden journal och kolla hur det hade gått när djurägaren ringde. Konstigt, just när jag satt och bläddrade i mitt block efter namnet på djurägaren fick jag honom i luren. Hunden mådde jättebra och var pigg och kry. Det enda bekymret var att medicinerna började ta slut.

Jag skrev ut mer.

Och jag kände mig så glad och lyckad!

Jag (och även djurägaren) är medveten om att det bara handlar om att köpa tid. Men jag vet också att det är värdefull tid. En tid att vänja sig vid tanken på ett ens kära, älskade djur snart inte kommer att finnas mer. Och det är en tid under vilken djuret i fråga mår bra och är symtomfritt.

Det finns inte mycket som gör mig gladare än en lyckad behandling av någons sjuka djur!

Lördag

När jag vaknade i förmiddags var klockan 10.15. Jag stoppade in hörlurarna i öronen, satte på en talbok på mp3′n. Och somnade om inom loppet av två minuter. Jag vaknade igen 11.56 (!!) Snacka om utmattad!

Men jag älskar att jobba. Att göra det som jag drömt om. Och att, när jag kommer hem och inte har jour, vara ledig och kunna göra och tänka på det jag vill. Att inte ha det där molnet av vad jag borde göra, läsa, skriva över huvudet och fördunkla solen varje dag. I löv it!

Precis som jag lovade igår har jag tillbringat dagen med att läsa ut en bok av Peter Robinson – I ondskans spår. Uselt översatt och allmänt slarvigt skriven. Men det är vad min hjärna klarar av att ta in nowadays. So be it.

Om en vecka är jag hemma igen. Hos Kärleken. Med mitt huvud på hans axel, min näsa mot hans hals, min arm runt hans midja. Våra kroppar är som gjorda för varandra. Jag skulle smeka hans vackra, starka armar, dra med fingertopparna i hans mjuka armveck. Jag skulle pussa på hans mage, leka med läpparna i det sträva håret under hans navel.

Jag saknar honom bortom allt vett och all sans. Att kärlek kunde vara så här… Nästan som att tappa förståndet, att handla och känna bortom all logik. Att låta känslorna besegra förnuftet. För en gångs skull. Det är skrämmande.

Och alldeles, alldeles underbart.

Att leva.

På riktigt!

Variation

Att vara distriktsveterinär är sannerligen ett varierande yrke. Är det inte en kanin med lunginflammation, så är det en ko med löpmagsförskjutning.

Det varierar även i arbetsbelastning. Igår hade jag tre resor på hela dagen – tre väldigt okomplicerade (två kalvningsförlamningar och en halt gris). Jag hade jouren och det ringde inte någon på hela kvällen eller natten.

Idag har det varit alldeles galet. Jag hade dagjouren och det ringde stup i kvarten. Jag var på sex resor – tre kalvningsförlamningar (varav två var på samma gård och en var dösjuk), en löpmagsförskjutning, vaccination av två hästar, en utredning av höga cellhalter på en liten mjölkgård (vilket innebär massor av mjölkprover) och en akut juverinflammation (naturligtvis i andra änden av distriktet).

Samtidigt ringde telefonen om det ena och det andra. Snacka om att ha många bollar i luften!

När jag kom tillbaks till stationen kring kl 17 skulle det sättas en massa mjölkprover, städa ur bilen, tvättas rockar och utrustning och skriva klart några journaler. Jag kom hem strax innan 19 (efter 11 timmars arbetsdag). Nu ska jag inte gnälla – igår var jag hemma i omgångar under hela dagen och kunde dricka kaffe och läsa bok på arbetstid. Konstigt att det kan variera så, bara…

Efter mat och ett glas vin ikväll däckade jag i nästan två timmar på soffan, trots att tvn var på på hög volym och mamma och Partnern pratade.

I helgen är jag ledig och om en vecka är jag på väg hem igen. Imorgon ska jag sova tills jag vaknar, vilket kan bli precis hur sent som helst. Resten av dagen ska jag tillbringa på soffan med en bok. På söndag ska jag älska på bästvännen i grannstaden tänkte jag.

Nu blir det sängen och en god bok…

En dag i kirurgins tecken…

… kan man säga att det varit idag.

Det var meningen att jag skulle vara ute och åka på bygden idag, men med en man (eller kvinna) kort, fick jag stanna inne och ta hand om smådjuren på stationen. Och jag har skurit och ligerat och klippt och sytt. Hela förmiddagen gick åt till enbart kirurgi – tre hankatter och två honkatter.

Jag tänkte att jag skulle hinna vila en stund på lunchen. Jag var så himla trött! Dels eftersom jag inte somnade förrän fram på småtimmarna i natt, dels pga osedvanligt riklig månatlig nederbörd. Utan att gå in på några vidriga detaljer men JÖSSES! Här gäller det att använda både hängslen och livrem, om man säger så.

Hur som helst blev det inget vila av, jag fick se att det skulle komma en valpkull på besiktning, chipmärkning och vaccinering. Själva jobbet i sig är okomplicerat och går fort – det är det evinnerliga pappersarbetet som tar sån bedrövlig tid! jag satte mig och förberedde alla blanketter och vaccinationsintyg och besiktningsintyg, drog upp vaccin i sprutor och grejade. Annars hade jag aldrig hunnit på den tiden som var avsatt för det besöket.

Så rullade eftermiddagen på. Det sista besöket var det roligaste. Jag hade gott om tid, det var ett klassisk och mycket typiskt fall av trachealkollaps (en sannolikhetsdiagnos med endast anamnes och allmän klinisk undersökning att tillgå) och jag kunde informera oroliga djurägare om tillståndet, ritade lite bilder på vad som händer i kroppen (höh, ingen kommer någonsin betala för mina alster på annat vis än om jag gör dom i utbildningssyfte) och djurägarna var så nöjda och glada (efter omständigheterna – alla vill ju ha friska djur).

Det är sånt som är det roligaste med det här yrket. Att förklara och visa, att göra djurägarna delaktiga, att de är glada och nöjda, trots allt, när de går därifrån.

Hurra! :D

Nu är jag så trött att det riktigt durar i hela kroppen. Ikväll blir jag inte sen i säng, kan jag säga. Jag ska attacksova i natt!

Ånej!Förlåt Jösse!

Det har varit en lugn dag idag också och jag hoppas det fortsätter i den stilen.

Jag har vaccinerat fem hästar och två hundar, tittat på en gammal, sjuk katt (när jag ändå var där), kollat på ett hästben (när jag ändå var där) och kollade lite snabbt på en annan häst (när jag ändå var där).

På jouren har det hittills bara varit två samtal. En gammal, gammal tant som kom åkande många mil med sin katt som hade en gigantisk böld på kinden. Snabbt och lätt fixat. På vägen hem ringde det en bonde med en kossa med kalvningsförlamning. Jag var nästan hemma och eftersom mamma gärna velat åka med mig någon gång, tog jag vägen förbi mamma och hämtade henne.

Jag hade lite småbråttom och det låg en bil framför som körde alldeles för laglydigt. Jag trampade på gasen och körde om. När jag kört några hundra meter hoppade det upp en hare framför bilen. Jag vågade inte ställa mig på bromsen och riskera en trafikolycka och jag vågade inte väja och hamna i fel körfält eller nere i diket. Dessutom sicksackade haren framför bilen.

Och så dunsen…

Ånej! :(

Fy fasen, stackars haren! Fy fasen, jäkla skit! Ånej! Uhu, förlåt haren! Det var inte meningen! :-(   Jag stannade såklart och satte på varningsblinkers, sprang tillbaks och letade efter haren. Den låg inte på vägen, men efter ett tag såg jag den nere i diket på andra sidan vägen. Den levde, men låg bara och sprattlade med frambenen, bakdelen var förlamad.

Ååååh, stackars lilla Jösse! Gud, förlåt! Lilla vännen! Jag sprang som ett spjut tillbaks till bilen, rev ut alla grejer och haffade avlivningsvätskan, tog väskan och sprang ner i diket igen. Drog upp en dunderdos avlivningsvätska, siktade på levern och sprutade. Den dog på 10 sekunder. Inte sjutton kunde jag slå ihjäl den. Jag är glad att det var i veterinärbilen jag åkte, annars hade jag fått ta fram fälgkorset eller domkraften. Uh!

Förlåt lilla haren!

Usch, det var första gången jag körde på ett djur. Jag vill aldrig göra om det. Huu! Jag ryser!

Inte kunde vi lämna haren där heller, tänk om räven skulle komma och äta en hare full med gift. Nu ligger den i mammas kompost. Det är väl inte optimalt det heller, kanske borde vi gräva ner den. Fast å andra sidan måste ju avlivningsvätskan ha brutits ner när haren väl blivit jord? Det tar ju något år eller så. Och så blandar hon ut komposten med annan jord.

Vad tror ni?

Lilla Jösseharen :(

 

PS. Det gick bra med kalvningsförlamningen. Mamma var nöjd över att få följa med och hon tog lite kort på mig in action. De kommer väl upp här så småningom. DS

Ett år

För ett år sen igår såg jag Kärleken för första gången. Vi kikade på varandra i kön och dansade en dans. På något märkligt vis la jag hans namn på minnet – jag som i vanliga fall inte kan komma ihåg knappt mitt eget namn. Full som en kastrull var jag också, vilket gör det hela ännu mer anmärkningsvärt.

Så, när jag blev singel, två dagar senare, kom jag att tänka på den där polisen jag träffade på Värmlands nation. Han var ju jävligt snygg! Namnet kom jag ihåg det också. Slog upp det på eniro – hmmm – det fanns ju några stycken i Uppsala med samma namn. Jag är väl inte den som är den, tänkte jag, och ringde den som stod överst.

Hehe, den personen slängde på luren i örat på mig innan jag ens hann säga vad jag ville.

Jag vågade inte fortsätta ringa, jag kände mig som en stalker-galning. Men jag fick honom inte ur tankarna. En gång till vågar jag, tänkte jag. Och ringde nästa nummer på listan och hoppades att den första jag ringde inte var polisen jag var ute efter.

Nummer två på listan svarade och lät jättetrevlig. Han lät bara väldigt förvånad och fick tänka efter ett tag innan poletten trillade ner. Värmlands nation? I fredags? Ja, jo, det var jag.

Så jag frågade om vi skulle gå ut och fika någon dag. När jag la på luren hade jag helst av allt lust att gäva en grop, lägga mig i den och be någon skyffla över jorden. Herregud, vad hade jag gjort?! Han måste tro att jag är helt galen!

Och så fikade vi och så dejtade vi och så rullade det på tills i maj då vi blev ett par efter något som nästan kan betraktas som den värsta veckan i mitt liv – den veckan då jag väntade på att han skulle höra av sig och säga om han ville satsa på oss eller inte.

Och nu är han “min”. Och jag älskar så jag går sönder och samman (men konstigt nog ändå blir lite mer hel) varje dag och jag är så glad att jag var lite galen och ringde honom på vinst och förlust.

Förövrigt älskar jag att jobba. I alla fall dagar som den idag då man inte far omkring som ett skållat troll i sin bil och knappt hinner kissa eller äta. Bara tre resor idag, jättetrevliga bönder. Tänk att få betalt för att stå och tjôta i en lagård med en massa skojiga, varma, nyfikna, idisslande kossor omkring sig.

Jag och kollegan bytte jourer så att jag fick en ledig kväll ikväll. Istället tar jag hans jour imorgon. Min lediga kväll ska jag ägna åt biobesök tillsammans med mamma och Partnern. Jag ska äta så mycket godis att jag nästan kräks.