Kolik

Jag har fått sova ostört inatt också. Det var bara ett problem – jag kunde inte somna.

För just som jag skulle gå och lägga mig ringde det en djurägare som hade ett föl med kolik. Baaah! Jaja, jag åkte ut och behandlade den lilla och nog såg den lite piggare ut när jag åkte. Men vad fanken, inte kunde jag släppa det där när jag skulle till att somna – jag bara låg och väntade på att telefonen skulle ringa med en hysterisk fölägare i andra änden. Men telefonen teg, tack så mycket för det!

Det blev sovmorgon idag också, strax efter klockan åtta ringde första djurägaren. Det har det trillat in lite samtal då och då under förmiddagen. Allt som allt har det blivit fyra resor hittills. Fyra kor med akut mastit, en med subklinisk mastit och en ko som inte ville komma igång att äta efter kalvningen.

När jag satt på stationen och läste mjölkprover och satte en drös nya mjölkprover ringde det igen – en kolikhäst. I hate them! På beskrivningen lät den ganska dålig. Det var den inte, visade det sig när jag väl kom ut. Jag tror att lite kramplösande och en bolusdos B-vitaminer kommer att bota hästen. Gud, vad jag hoppas det!

Och jag hoppas att det blir lugnare idag än det var igår. Jag skulle gärna vilja hinna duscha framåt kvällen – att lägga sig i sängen och lukta lagård är ingen höjdare.

Madre mia

Telefonen teg still hela kvällen och natten. Jag fick till och med sovmorgon till klockan åtta och trodde på allvar att det var något fel på telefonen när första samtalet kom.

Det var en kort resa, bara några km hemifrån, så jag tänkte att jag åker dit lite snabbt, sen svänger jag förbi hemma och äter frukost innan jag åker till stationen och läser av mjölkprover.

Hehe.

Första resan var en simpel kalvningsförlamning. Inga konstigheter, bara att ge kalk och åka. När jag kom ut hade telefonen dött och jag kom inte ihåg pinkoden i huvudet. Så jag fick åka hem, hämta min telefon och stoppa in simkortet i den och lyssna av alla fyra meddelanden som hunnit komma på den korta stunden.

Jag åkte till stationen, hämtade pinkod till jobbtelefonen och åkte sen iväg till nästa gård (som ligger även den några ynka km hemifrån, alltså från samma håll varifrån jag kom). Vad det är för fel på den kossan vete fåglarna, jag hittade på lite och misstänker att jag kommer få åka ut igen. Antingen ikväll eller imorgon.

Tillbaks till stationen och lyssnade av meddelandena jag fått under tiden i lagården på en telefon som dog titt som tätt. Grrr!

Ringde tillbaks till djurägare som lämnat meddelanden när jag kom tillbaks till stationen eftersom det inte gick att ringa från den döende mobilen. Läste mjölkprover (det är pinsamt hur dålig jag är på det!), hängde upp tvätt, svarade i ringande telefon och autoklaverade instrument.

En av de som ringde var en djurägare som var hos mig med sin jättesjuka hund igår. Vi pratade om avlivning men djurägaren vill vänta åtminstone över helgen. Jag försökte få ett blodprov, men St Bernhardshundar är svåra I tell you. Jättestora, fina kärl. Men så långt in de ligger! Och så mycket hud de har! Hur ett blodkärl kan rulla flera cm åt vardera håll är för mig en gåta. Jag fick ge upp. Pinsamt men sant.

Hur som helst hade hunden nu blivit sämre och djurägaren tyckte att det var dags för hunden att få somna in. Jahaja, tänkte jag. Om jag inte ens kommer in i kärlet med blodprovsnålen, hur i hela friden ska jag då få in en infart?! Okej, jag får sedera ordentligt och sticka direkt i hjärtat, tänkte jag.

När jag stod där och tittade på bjässen såg jag ett fint kärl på bakbenet och det rullade inte mycket, om man jämför. I med ordentligt med sedering (det är snuskigt hur mycket man får ge till en så stor hund) och när hunden la sig och domnade bort förberedde jag mig både praktiskt och mentalt för att sätta dit en infart.

Döm om min förvåning när den gick i som ingenting! Så, bara! Puh! Den stackars hunden fick somna in där på golvet i undersökningsrummet och jag sympatigrät en liten tår med djurägaren. Det är så bedrövligt hemskt att ta bort sina gamla djur!

(Och jag saknar Ella så att det gör ont, varje dag.)

När jag var på väg hem (runt kl 13) för att äta frukost ringde det igen. Den här gången om en sjuk kanin. De var givetvis välkomna, även om jag inte kan allt för mycket om slika små djur. Jag läste på och ringde även min konsult grannen som är en hejare på smådjur efter sitt tf-jobb i de värmländska skogarna.

Lillkaninen verkade ha en lunginflammation och eftersom deras magar är så himla känsliga kan man inte ge vilket antibiotika som helst, då dör de. Det fick bli ett humanpreparat som vi faktiskt hade hemma och som kaniner tål bra. Hoppas bara att det antibiotikat tar de elaka bakterierna som den stackars kaninen råkat ut för!

Jag var hemma strax efter 15 och då berättade mamma att det hade varit en bonde förbi här och lämnat min mjölkpaddel som jag glömt hos honom. Hahaha! Hur gulligt är inte det, när bönderna kommer hem till en?!

Nu har jag ätit en massa smörgåsar och två stora koppar kaffe och livsandarna börjar återkomma. Jisses, vilken dag. Jag har varit i farten konstant, utan tid för mat eller kaffe, sen kl 8. Min stackars kropp måste verkligen tycka att jag misshandlar den. Vilket jag också gör, iofs.

Nu hoppas jag att jag slippre åka ut något mer idag och för den delen i natt. Men så bra kan det omöjligt vara. Men fram tills att telefonen ringer igen ska jag bara sitta på min röv i soffan och läsa en bok! Så det så!

 

——–*———*———-*———-

 

Uppdatering 30 sek efter publicering.

Jag hann precis trycka på publicera så ringde telefonen. Iväg ut igen för att avliva ännu en hund. Jag sprider bara död och förintelse kring mig, känns det som :(

24 timmar per dygn

Jag ha haft en bitvis hektiskt dag inne på stationen. Eftermiddagen var extra jobbig med försenade patienter och besök som drog över tiden, dessutom akuta patienter och telefonsamtal. Mitt uppe i allt ringde de från apoteket och sa att killarna som var ue på distriktet och åkt glömt att hämta våra mediciner. Det var bara att kasta sig i bilen och åka. För att sen packa upp och in alla medikamenter, packa bilen, diska alla instrument osv osv.

Nu har jag kopplat in jourtelefonen och den kan ringa när som helst fram tills på tisdag kl 08.00. Giv mig styrka!

kvack-kvack

Så trött som jag var igår har jag sällan varit. Jag vet inte vad det var för fel som var galet. Jag vaknade 11.30 (!!), fick stressa omkring hemma så att jag skulle hinna packa det sista och pyssla lite innan jag sprang till bussen som skulle ta mig till tågstationen.

Jag var helt matt och trodde jag skulle tuppa av på väg till bussen och på tåget var jag som medvetslös när jag inte satt i någon sorts komatös dimma.

Mamma hämtade upp mig på stationen i hemstaden och när vi kom hem käkade vi. När klockan var 21 var jag så trött att min kropp riktigt skrek efter vila/sömn. Det gjorde fysiskt ont i hela kroppen.

Så jag trillade i säng och sov som en medvetslös hela natten och när jag vaknade strax efter 7 imorse hade jag ingen aning om var jag befann mig, helt desorienterad.

Idag känner jag mig i alla fall pigg. För första gången på evigheter, känns det som. Och tur är väl det, det är ju omöjligt att göra ett hyfsat jobb när kroppen strejkar på det där viset.

Tur också att det varit en lugn dag på distriktet. Förutom allt datakrångel jag satt med i förmiddags.

Jag kollade på när kollega J opererade en bråckgris. Fascinerande! Jag packade bilen och begav mig sen ut på de ynka två resor jag hade idag. En besiktning av häst på ett ställe och sen en gård med en kossa med diarré och en kossa med spentramp.

Nu väntar jag på skjuts hem, jag har ju inte bilen med mig ner den här gången och eftersom mamma behövde bilen idag körde hon mig till jobbet imorse och ska hämta mig nu, alldeles snart.

Imorgon ska jag vara på smådjur hela dagen, så då blir det garanterat mer att göra…

Hur?

Jag kan inte förstå hur jag ska stå ut utan Kärleken i 16 dagar. Jag saknar honom redan så att det gör ont. Han fattas mig!

Förövrigt är jag trött och less på den här sabla förkylningen som liksom kommer i skov och som idag är värre än någonsin. Det är sådär halvkul att vara ute och fara på landsbygden med en rinnande näsa, man vill gärna torka av den med jämna mellanrum, men när man är ute och far finns det inget som är rent. Jag vill ju inte åka omkring med bajs på näsan, liksom :|

Prosit

Förkylningen tar nya tag, det var en envis rackare! Å andra sidan händer det så extremt sällan att jag är sjuk, så jag ska väl inte gny. Inte så mycket i alla fall.

Anställningsintervjun gick som smort och det var ett mycket trevligt ställe! Får jag inte något heltidsjobb inom en snar framtid tar jag det nog. Om de inte hittar någon annan under tiden jag tänker och inväntar svar från andra ställen, såklart. En halvtidslön är bättre än ingen lön, kan man säga.

Imorgon går tåget söderut till västsverige och jobb i 2½ vecka med sjukt mycket jourer. Ja, jag vet att jag bad om det. Just nu känns det dock som en dålig idé att be om så många jourer som möjligt. Fanken, fölningssäsongen börjar ju komma igång nu. Om det ringer någon om en fölning på en jour kommer jag förmodligen att avlida av skräck på vägen ut. Jag har verkligen ingen aning om vad jag förväntas göra. Vad GÖR man?

Vem är det som kör egentligen? Men, det är ju jag! *omg*

Magen full av sushi och kroppen varm av en massa mys och hångel. Nu måste jag börja packa pronto.

Hmm

Om en halvtimme sätter jag mig i bilen och åker mot mitt livs första “riktiga” arbetsintervju. Det är ett jobb som jag väl vill ha “sådär” mycket. Dels för att det ligger 4½ mil härifrån, dels för att det bara är en halvtid. Vilket skulle innebära en massa resande för ungefär lika mycket pengar ut varje månad som studiemedlet var på. Men, det är ett jobb och man får in en fot någonstans. Å andra sidan krävs det att jag får ut mit leg innan jag börjar jobba där, eftersom jag kommer jobba ensam (något man inte får göra på ett tillförordnande). Och eftersom mitt examensarbete är inne på den sista revideringen och inte urkundskollats eller är officiellt godkänt kan det ta ett par månader innan jag har leget i handen, sas.

Imorse ringde de även från ett annat sökt jobb, ännu längre härifrån. Dit ska jag i februari. Ett STORT djursjukhus med chans att påbörja en specialistutbildning. Najs! Men som sagt, det är 10-12 mil dit enkel väg… Så det känns inte som ett alternativ om man inte kan få jobba på en filial här i närheten. Det skadar ändå inte att lägga ut lite krokar.

Jag har däremot hittat drömjobbet. Ett jobb som jag verkligen, verkligen vill ha. 100% tillsvidareanställning med 25% av tiden som avsätts för egen kompetensutveckling. Cykelavstånd här hemifrån. Jag vill ha det så mycket att om jag inte får det kommer jag att gråta blod i flera dagar och jag kommer bli den besviknaste nya leg vet’en i hela Sverige.

Bäst att försöka göra sig lite snygg, det duger inte att se ut som en luffare på anställningsintervju.

PS. Idag blev vi äntligen av med vår gamla säng som legat och skräpat i en hög på golvet i vardagsrummet. DS.