Tvekan slash ångest

Jag börjar pigga på mig. Jag har i och för sig inte gjort ett endaste någe idag, men jag är inte så trött att jag vill lägga mig ner och dö.

De har ringt från Skövde igen och bett mig komma och jobba. Jag tackade nej. Igen. Jag är förmodligen dum i huvudet. Det är en chef jag känner, som är hyfsat bra (om än med lite konstiga idéer om vissa saker, men som man kan diskutera utan att för den skull få en massa skit och otrevlig stämning – en trevlig prick, helt enkelt), ett fast jobb med en fast inkomst.

Ändå väljer jag att stanna här. Där det inte precis kryllar av jobb. Något det däremot kryllar av är veterinärer. Duktiga, erfarna veterinärer som inte tog examen för en vecka sen. Specialister. Där det verkar helt omöjligt att ens få in en fot.

Fem minuter efter jag lagt på luren ringde chefen igen och frågade om jag inte åtminstone kan vicka en vecka i februari. Veckan efter distriktsjobbet i byn där hemma. Tja, jag är ju på plats i västsverige, inte allt för långt från Skövde. Och smådjur… ja, varför inte. Men då blir jag borta 3½ vecka istället för 2½. Vill jag det? Är det värt det? För att sedan vara ledig en vecka, sen åka till Halmstad och vaccinera, därefter en vecka i byn igen.

Flänga och fara.

Borta från Kärleken och hemmet.

Jag som lovade mig själv att när jag var färdig veterinär så skulle jag aldrig ha dubbla boenden igen.

Gör jag fel som väljer att stanna här, med Kärleken? När trygghet, både socialt och ekonomiskt, finns i västsverige? Det här dilemmat ger mig ågren och jag tvekar och velar och vill bara ha ett fast jobb och en stadig inkomst och slippa flänga omkring.

Ett vanlig liv, please?