Ånej!Förlåt Jösse!

Det har varit en lugn dag idag också och jag hoppas det fortsätter i den stilen.

Jag har vaccinerat fem hästar och två hundar, tittat på en gammal, sjuk katt (när jag ändå var där), kollat på ett hästben (när jag ändå var där) och kollade lite snabbt på en annan häst (när jag ändå var där).

På jouren har det hittills bara varit två samtal. En gammal, gammal tant som kom åkande många mil med sin katt som hade en gigantisk böld på kinden. Snabbt och lätt fixat. På vägen hem ringde det en bonde med en kossa med kalvningsförlamning. Jag var nästan hemma och eftersom mamma gärna velat åka med mig någon gång, tog jag vägen förbi mamma och hämtade henne.

Jag hade lite småbråttom och det låg en bil framför som körde alldeles för laglydigt. Jag trampade på gasen och körde om. När jag kört några hundra meter hoppade det upp en hare framför bilen. Jag vågade inte ställa mig på bromsen och riskera en trafikolycka och jag vågade inte väja och hamna i fel körfält eller nere i diket. Dessutom sicksackade haren framför bilen.

Och så dunsen…

Ånej! :(

Fy fasen, stackars haren! Fy fasen, jäkla skit! Ånej! Uhu, förlåt haren! Det var inte meningen! :-(   Jag stannade såklart och satte på varningsblinkers, sprang tillbaks och letade efter haren. Den låg inte på vägen, men efter ett tag såg jag den nere i diket på andra sidan vägen. Den levde, men låg bara och sprattlade med frambenen, bakdelen var förlamad.

Ååååh, stackars lilla Jösse! Gud, förlåt! Lilla vännen! Jag sprang som ett spjut tillbaks till bilen, rev ut alla grejer och haffade avlivningsvätskan, tog väskan och sprang ner i diket igen. Drog upp en dunderdos avlivningsvätska, siktade på levern och sprutade. Den dog på 10 sekunder. Inte sjutton kunde jag slå ihjäl den. Jag är glad att det var i veterinärbilen jag åkte, annars hade jag fått ta fram fälgkorset eller domkraften. Uh!

Förlåt lilla haren!

Usch, det var första gången jag körde på ett djur. Jag vill aldrig göra om det. Huu! Jag ryser!

Inte kunde vi lämna haren där heller, tänk om räven skulle komma och äta en hare full med gift. Nu ligger den i mammas kompost. Det är väl inte optimalt det heller, kanske borde vi gräva ner den. Fast å andra sidan måste ju avlivningsvätskan ha brutits ner när haren väl blivit jord? Det tar ju något år eller så. Och så blandar hon ut komposten med annan jord.

Vad tror ni?

Lilla Jösseharen :(

 

PS. Det gick bra med kalvningsförlamningen. Mamma var nöjd över att få följa med och hon tog lite kort på mig in action. De kommer väl upp här så småningom. DS