Lyckat

Igår ringde en djurägare som var hos mig med sin hund förra omgången jag var här och jobbade. Jag vet att det är “fel” att diagnosticera en hjärtsvikt utan att ha röntgenbevis på att det faktiskt rör sig om det. Men med det otroliga blåsljudet och alla andra symtom (trött, flåsar, orolig på natten, bubbel i lungorna) så sparade jag några hundralappar åt djurägaren och satte in hjärtsviktsbehandling (furosemid och pimobendan) utan röntgendiagnos.

Sen dess har jag inte hört nåt. Vilket inte är så konstigt med tanke på att jag inte jobbat sen i början av november.

Jag skulle just leta reda på hunden journal och kolla hur det hade gått när djurägaren ringde. Konstigt, just när jag satt och bläddrade i mitt block efter namnet på djurägaren fick jag honom i luren. Hunden mådde jättebra och var pigg och kry. Det enda bekymret var att medicinerna började ta slut.

Jag skrev ut mer.

Och jag kände mig så glad och lyckad!

Jag (och även djurägaren) är medveten om att det bara handlar om att köpa tid. Men jag vet också att det är värdefull tid. En tid att vänja sig vid tanken på ett ens kära, älskade djur snart inte kommer att finnas mer. Och det är en tid under vilken djuret i fråga mår bra och är symtomfritt.

Det finns inte mycket som gör mig gladare än en lyckad behandling av någons sjuka djur!

Lördag

När jag vaknade i förmiddags var klockan 10.15. Jag stoppade in hörlurarna i öronen, satte på en talbok på mp3′n. Och somnade om inom loppet av två minuter. Jag vaknade igen 11.56 (!!) Snacka om utmattad!

Men jag älskar att jobba. Att göra det som jag drömt om. Och att, när jag kommer hem och inte har jour, vara ledig och kunna göra och tänka på det jag vill. Att inte ha det där molnet av vad jag borde göra, läsa, skriva över huvudet och fördunkla solen varje dag. I löv it!

Precis som jag lovade igår har jag tillbringat dagen med att läsa ut en bok av Peter Robinson – I ondskans spår. Uselt översatt och allmänt slarvigt skriven. Men det är vad min hjärna klarar av att ta in nowadays. So be it.

Om en vecka är jag hemma igen. Hos Kärleken. Med mitt huvud på hans axel, min näsa mot hans hals, min arm runt hans midja. Våra kroppar är som gjorda för varandra. Jag skulle smeka hans vackra, starka armar, dra med fingertopparna i hans mjuka armveck. Jag skulle pussa på hans mage, leka med läpparna i det sträva håret under hans navel.

Jag saknar honom bortom allt vett och all sans. Att kärlek kunde vara så här… Nästan som att tappa förståndet, att handla och känna bortom all logik. Att låta känslorna besegra förnuftet. För en gångs skull. Det är skrämmande.

Och alldeles, alldeles underbart.

Att leva.

På riktigt!