Brr!

Jag sitter här och fryser och fryser och jag förstår inte varför. Jag är verkligen iskall, trots stekhet vetekudde, stickad tröja, morgonrock, fleecefilt och te.

Jag har sovit uselt i natt. När Kärleken kom och la sig hos mig började jag gråta, det var som om hela dagens anspänning släppte. Och jag grät och grät tills att jag kräktes (fast då hade jag hunnit ut på toaletten). Bläk!

Jag har drömt mardrömmar, vaknat av att jag gråtit, somnat om och vaknat, somnat om och vaknat. Imorse var jag alldeles dyngsur av svett när klockan ringde och jag mådde pyton.

Men resten av dagen har varit bra. Och det är ju bra :) Ingen kan pigga upp så som lite Lillan-mys. I helgen ska jag sitta barnvakt medan Lillans föräldrar roar sig på stan. De behöver verkligen komma ifrån och bara tänka på sig själva och varandra en stund. Det sliter att vara alldeles ensamma med ett litet barn!

Jag hoppas och tror att de värsta symtomen börjar avklinga, nu är det mest myrkrypningarna i benen som är jobbiga. Det är helt omöjligt att sitta still. Yrseln tror jag beror på mina extremt spända axlar. Kärleken tyckte att mina muskler i axlarna mer var som skelett i än mjukdelar i konsistensen.

Och nu har jag blivit trög i magen istället för helkass som jag var bara härom dagen.

Andra, mycket trevligare utsättningssymtom har jag också blivit varse idag. Mer om det i ett skyddat inlägg nära dig :)