Barnvakt

Den här helgen har gått i barnvaktandets tecken kan man nästan säga. Dels har jag barnvaktat grannens häst. Nu har det inte varit särskilt betungande, eftersom hästen är dräktig och därför inte rids. Jag har bara åkt ut till stallet, fixat iordning mat och mockat och kollat så att hästen inte är döende eller allvarligt skadad.

Idag har jag barnvaktat Lillan. Skruttan har varit förkyld och matvägrat och därför sovit dåligt och varit allmänt gnällig, arg och missnöjd. Mamman och pappan åkte iväg runt lunch och var borta i 2½ timme och vi hade hur mysigt som helst under tiden. Vi sjöng, klappade i händerna, läste bok, tittade på djuren i en annan bok och tjöt och morrade åt vargen och lodjuret, kröp omkring och dreglade på golvet (faster-knaster skippade dregelbiten), tittade på lampan och på Lillan i spegeln, vi lekte häst och tittade på all snö som fallit oavbrutet under hela dagen. Det var bara på slutet då det matvägrande barnet matvägrade mellisen som det blev lite gråt och skrik, grötkladd på golvet, på byxorna och på knasters hår och ansikte.

När jag åkt därifrån sov barnet 2½ timme, åt en ordentlig middag och är nu nöjd och glad. Tänk vad några timmar med knaster kan göra! ;)

Igår kväll var jag och Kärleken i Solna på middag hos vänner till Kärleken. Jag måste säga att jag kände mig lite malplacerad bland jurister, SÄPO-folk och poliser. Vad kan jag tillföra diskussionen, liksom? De måste tyckt att Kärleken fått tag på världens tråkigaste och tystade flickvän. Dessutom fick jag så ont i magen att jag mådde illa ett tag. Tur att det gick över, jag hade ju druckit vin och kunde därför inte ta någon Dexofen. Trots att jag kände mig lite “off” så hade jag en mycket trevlig kväll.

Värdinnan hade (och har fortfarande försåvitt jag vet) en alldeles underbar 20-veckorsmage och när jag fick se den rev längtan i mig som hundra hungriga tigrar. Det var så att jag fick andas och titta bort för att inte börja gråta. När är du redo, Kärleken? Hur kan man längta så efter något som man inte ens kan föreställa sig hur det är?

Igår tog jag sista kvartsdosen Sertralin och det märks idag kan jag säga. The yrsel! Jag har inte känt mig bra alls och magen är helt ras. Men jag har inga myrkrypningar (peppar peppar). Hur ska jag klara av att jobba nästa helg och två veckor framåt om jag ska må såhär?! Jag hoppas och önskar att det snart är över!

Men humöret är det inget fel på, om man bortser från en lite lätt förtvivlan över alla dessa jobbiga symtom, och det är ju änna huvudsaken.

Så nu är min kropp i det närmaste ren från farmaka, om man bortser från en enstaka Stilnoct då och då när sömnen vägrar infinna sig. Nästa ägglossning befinner jag mig i västsverige och Kärleken i alperna. Och det känns lite som om mitt liv står still, som på paus. Ett jobb och en liten minimys(a) i magen vore the shit så att säga.