Telefonstrul

Mhm, hur bra är det här då? Telia har fel på en mast här ute i busken vilket innebär att min jourtelefon inte fungerar till fyllest. Hur obra är inte det?!

Jag trodde att det var något tillfälligt imorse då bonden med dystoki-kossan ringde. Signalerna gick fram, jag hörde honom klart och tydligt, men han hörde inte mig. Till slut ringde jag upp honom från mammas telefon. Då gick det bra. Det går väl an om jag är här hemma, då kan jag ringa upp numret från den fasta telefonen. Men om jag är ute och åker? What to do? Och om det är ett skyddat nummer? Och vad vet jag, alla samtal kanske inte ens kommer fram.

Jag har pratat med Telia och de verkar mest bara rycka på axlarna åt att jag inte kan sköta mitt jobb. Är det något djur som står och dör för att djurägaren inte får fatt i mig så är det banne mej Telia som får stå för kostnaden. Grr!

Jag har försökt stoppa in Partnerns Comviq-simkort i telefonen och vidarekoppla till det numret istället, men det gick inte. Jag har försökt att stoppa in Comviq-kortet i min privata telefon (jag har också Telia) och så vidarekoppla jourtelefonen till min privata istället. Men se, min telefon är ju låst vid Telia. Baaah!

Jaha, jag kan ju inte göra något mer än det jag redan försökt med. Jag har ringt granndistriktet och förvarnat om att de kanske får en massa samtal som inte hör till deras distrikt. Jag hoppas verkligen att joursamtalen kommer fram till telefonen så att jag får en chans att ringa tillbaks. Om jag är ute och åker får jag väl i värsta fall stanna på någon gård och be att få låna telefonen.

Det löser sig sa han som sket i ån.

PS. Jag har hunnit med att titta på en illa biten liten vovve. Kunde inte utesluta att bettet inte perforerat buken. Remitterade vidare till djursjukhus således. Oförsäkrad hund. Åh, om ni har djur, försäkra dem! En stilla bedjan från djurdoktorn. DS

Monstruös kalvning

Jag har sovit uselt i natt. Mardrömmarna, den ena värre än den andra, har avlöst varandra och det har inte blivit många timmars sömn. Trots att jag inte somnade på soffan på kvällen.

Klockan 4.50 imorse ringde telefonen. Ko som inte kan kalva. Stussbjudning, framåtslagna bakben.

Det var ju bara att sätta sig i bilen och åka. Förberedde mig mentalt på vägen.

Det var en liten gård med bara några få mjölkkor, en gammal bonde som var väldigt fäst vid sina djur. Hans kor är hela hans liv.

Kossan (tack och lov att det inte var en kviga!) låg ner och det var stört omöjligt att få henne att ställa sig upp. Vi bråkade med henne, skrämde henne, lockade henne, rullade runt henne, gav henne kalk rakt in i blodet. Inget hjälpte. Jag gick ändå in vaginalt och kände om det var möjligt att lägerätta trots att kossan låg ner. Det var det inte. Rumpan satt som en kork i vägen och kalven kom varken bakåt eller framåt. Jag la en epiduralbedövning (Jag är kung på epidural, eller nåt. Det var mitt första egna försök och det var som om jag aldrig gjort annat.) för att minska krystningarna och försökte igen att putta fram kalven för att kunna manipulera benen i rätt läge. Omöjligt.

Bonden började prata om kejsarsnitt och det är inget jag tänker ställa mig och göra bara sådär. Jag har inte utrustning och definitivt inte kunskaper till det. Hur bedövar man över huvudtaget? Paravertebral? Lokal? Nä, inte en chans. Jag kunde inte komma åt och såga ut kalven heller och det fanns inget sätt för mig att säkerställa att kalven var död och att såga i en levande kalv är helt uteslutet.

Bonden var så ledsen över att mista sin kossa som han tyckte så mycket om, men det fanns ingen annan utväg. Vi stod och filosoferade om hur vi skulle göra det eller om vi skulle försöka lyfta upp kossan med taljor och block och remmar. Och om vi skulle behöva skjuta henne, hur får man ut kroppen ur lagårn sen?

Medan vi satt där och dividerade och i princip givit upp, så reser koskrället på sig. Bara sådär. Vaffan!

Jaha, in och börja lägerätta. Vänster hasspets på kalven upp i bäckenhålan, men den högra satt som berget. Stora starka bonddrängen lyckades inte heller. Jag lirkade ut vänster bakklöv så att det vänstra benet stack rakt ut. Kanske skulle det bli bättre plats att lirka upp den högra hasspetsen då. Kossan trampade fram och tillbaks och jag hade fullt upp att följa efter och samtidigt försöka göra något konstruktivt inne i henne. Jag trodde jag skulle dra armbågen ur led ett par gånger när jag inte var tillräckligt snabb i fötterna. (Man är sällan snabb iklädd galonkläder, gummistövlar med stålhätta och fullt med fostervatten och dynga att halka runt i.) Jag blev klämd mellan kalven och kossans bäcken. Jag tog i så att jag trodde jag skulle få hjärnblödning på kuppen. Armarna var alldeles stumma och obrukbara där inne i kossan och min högra axel gjorde infernaliskt ont.

Men det var lögn att få upp hasen, den satt fast. Jag lirkade runt en kedja runt hasen och drängen drog, men benet satt fast. Det var dock ganska gott om plats och på vinst och förlust satte vi en kedja runt vänsterbenet som ju var ute och började hala och dra. Om inte annat skulle jag kunna komma åt att känna om kalven hade puls och såga ut den om det var nödvändigt.

Men efter mycket halande och dragande kom kalven ut, det ena benet bakåt, det andra framåt. Den var död naturligtvis.

Men bonden var nöjd och glad ändå, kossan levde ju.

Jag gick in vaginalt igen för att kontrollera att det inte var några skador på livmodern och att det inte fanns någon mer kalv där inne.

Tro fan att jag inte fick tag på en till klöv. Bara en. Jag visste inte ens om det var ett framben eller ett bakben, jag fick bara tag om kotan. Jag halade och drog och det var halt och kletigt och kalven låt så långt in och ner att jag knappt nådde benet. Efter en hel del fipplande fick jag upp benet så pass att jag kände att det var… ja just det… ett bakben.

Alltså, hur stor är sannolikheten att det är tvillingar och att båda ligger baklänges?

Tur i alla fall att ena bakbenet låt rakt ut, det andra benet låg in under magen på kalven, omöjligt att få upp. Så vi fick väl göra samma manöver igen. Dra ut kalven med ett bakben fram och ett bak. Det gick det med. Även den kalven var död.

Den här gången var det ingen mer kalv kvar där inne.

Herregud och helvetets alla jävlar. Vilken pärs! Tre timmar efter ankomst till gården åkte jag därifrån och åt min frukost på vägen tillbaks till stationen och drack en halvliter vatten. Man blir lätt svettig i galonkläder, om man säger. Min tunna långärmade tröja som jag inte tagit av mig var dyngsur av fostervatten, svett och dynga, jag hade intorkat klet i ansiktet och håret. Och min kropp var så mör att jag knappt kunde lyfta väskorna och ta med de tillbaks ut i bilen.

Tack och lov har det inte ringt något mer efter den enda resan imorse, så jag har hunnit dricka en kopp kaffe, läsa av mjölkprover, tvätta min tröja och duscha.

Himmel. Vilken morgon! Och AJ, min axel och min högerarm!