Burr

Fy för bövelen, vilket läskigt hus! Bara trädgården gave me the creeps! Det såg mysigt ut som bara den på bilderna på internet, men verkligheten var helt annorlunda kunde vi konstatera ganska snabbt.

Huset var som hel labyrint med gångar och små rum överallt och i källaren var det som små celler och burar och mitt i alltihop stod ett stort bord i rostfritt stål, typ obduktionsbord. Hela trädgården var inhängnad i olika avdelningar med 2 meter högt stängsel.

Mannen som bott (och kanske dött – det var ett dödsbo) där var konservator och hade haft en massa fåglar och andra djur. Kanske han dödade dem och stoppade upp dem sen. *ryys* Jag hade varit livrädd om jag bott i det huset. Alla rum var sneda och vinda, vilket väl får betraktas som normalt i ett hus från 1700-talet, och man blev lätt sjösjuk med inslag av klaustrofobi när man vandrade omkring där inne.

Nej, för sjutton gubbar, där ville vi INTE bo! Vi gick en snabb sväng och sen slängde vi broschyren och gick därifrån. Usch, det gick kalla kårar längs med ryggraden på mig när vi var där.

Vi har varit så duktiga idag att vi har tvättat Kärlekens bil, veckorhandlat samt bytt däck och luftat däcken på båda våra bilar.

Nu blir det söndagsstek och om bara några timmar måste jag krypa till sängs om jag ska orka upp i svinottan och åka tråkvägen till jobbat imorgon. Jag måste säga att det tar emot. Hade det bara varit jobbet, hade det varit jobbigt nog. Att dessutom vara helt slut när man väl kommer dit, gör det inte lättare. Men jag vänjer mig väl. Och på tisdag behöver jag inte köra. Då kör kollegan och jag kan sitta och sova.

På något vis tror jag det kommer kännas lättare när jag väl börjar jobba “på riktigt” och inte bara går bredvid. Om inte annat går väl tiden fortare och jag har inte tid att känna efter hur fantastiskt trött jag faktiskt är. Det är segt att bara gå och titta på klockan en hel dag!