Städdag

Uff, det blev alldeles för mycket vin igår. När grannen åkte hem hade det redan blivit ljust ute och fåglarna kvittrade. Klockan 3.30 la jag huvudet på kudden. Men vad gör väl det? Vi hade så himla mysigt och kul, som om det inte alls var flera månader sen vi hade lite tid på tu man hand.

Tyvärr fick sig min buske med löjtnanthjärtan en törn när vi drösade ut i rabatten nångång där framåt morgonkvisten :) Och min vita pensé är helt mosad :D Men det var det värt, för jag skrattade så att jag nästan kissade på mig.

Så imorse (eller snarare i förmiddags) var jag inte så pigg. Ändå var jag uppe före Kärleken som gick och la sig flera timmar innan mig.

Efter lite frukost framför tvn drog vi iväg ner till Vårdsätra för lite sol och bad. Det var inte så behagligt att vara i solen med en kopparslagare bakom pannbenet, så vi stannade inte så länge och jag gick ner och svalkade av mig i vattnet med jämna mellanrum.

Efter att ha handlat lite förnödenheter satte vi igång med storstädning här hemma. Dammråttorna var i bäverstorlek, så vi fick klappa ihjäl dem med en sopskyffel innan vi kunde dammsuga upp dem. När man (jag) är hemifrån 12-13 timmar varje dag, har 2-3 timmar vakentid hemma per dag, prioriteras inte städning om vi säger så.

Men imorgon kommer ju mamma och Partern på besök för några dagar, så då måste det ju så hyfsat ut här hemma. Jag dammsög till och med under alla kuddarna i soffan och skurade rent i sopskåpet under diskhon.

Och så, tillsist, ett tips från coachen; Om ni planerar att vara intima med en annan människa, se då till att stänga altandörren. Såvida ni inte vill att hela grannskapet ska få höra exakt hur mycket ni njuter av varandra, vill säga. Hrmpf!

Första doppet

Igår var en riktigt bra dag på jobbet. Det var skönt med en sån dag, för hela resten av veckan har bara varit jobbig och okul. Visserligen var det tänkt att jag inte skulle ha några egna patienter igår, utan bara vara extraresurs. Jag hade tänkt att sitta och svara ut provsvar, skriva remissvar och svara på klara röntgenbilder som jag inte hunnit med. Men så var det fyra veterinärer sjuka, vilket innebar att jag fick ta in operationspatienter på morgonen, ha bokade patienter på förmiddagen och sedan gå på akuten på eftermiddagen.

Eftersom vi är två akutveterinärer på eftermiddagen på fredagar och måndagar delade vi upp patienterna mellan oss, vilket innebar att jag fick vara nere på infektionsavdelningen. Pust! Där nere finns bara två undersökningsrum och ett litet väntrum och det var så fullt att djurägarna inte fick plats i väntrummet. Det satt så mycket djur på dropp ute i väntrummet att droppställningarna tog slut, några fick vi sjasa ut i bilarna och binda fast droppåsen i burgallret.

Jag kände ändå att jag hade läget under kontroll. Det som gjorde att det var så roligt var att det kom in en jättedålig liten hund med hög feber som knappt kunde stå eller gå utan bara låg och såg allmänt döende ut. Av någon anledning fick jag för mig att det var akut anaplasmos. Med de neurologiska symtom den uppvisade, rasen och åldern borde jag tänkt diskbråck. Men så var det den höga febern. Och den stora mjälten jag kunde palpera. Äh, jag tar prov för inklusionskroppar i de röda blodkropparna också, tänkte jag och kryssade i det, trots att jag tog så få blodprover som möjligt med tanke på att hunden var oförsäkrad.

Någon halvtimme senare ringde de från labb. Jag hade rätt i min misstanke. Den lille parveln kunde gå hem på tetracykliner och jag kan sätta en hundring på att det är en helt annan hund idag. Sweet!

Att jag fick positiv feedback av en gammal medicinräv på stället gjorde inte saken sämre. Hon sa att jag fått beröm, att det var många som sagt att de tycker att jag gör ett bra jobb och att jag är duktig. Och hon tyckte att det var suveränt att jag prickade in den där anaplasmosen så klockrent.

Jag började nästan gråta. Jag behövde verkligen det där. Det är första gången jag får någon som helst positiv feedback. Det är lätt att börja tvivla på sig själv och sin kompetens och kapacitet när man tycker att man gör fel precis hela tiden.

Idag tog vi en lååång sovmorgon och for sen iväg till Vårdsätraviken och lapade sol. Jag badade till och med. Dock inte hela mig, det var inte jättevarmt i vattnet. Upp till naveln fick räcka. Nu är Kärleken iväg på kampsportgala i Stockholm och jag har pysslat flera timmar i trädgården.

Grannen kommer hit om ett par timmar för att grilla och dricka vin med mig i min trädgård. Sommaren är ljuvlig!

Och jag är glad att jag tog beslutet att, trots den själsdödande pendlingen, stanna här uppe i sommar. Det hade inte varit kul att vara nere i västsverige och jobba på distrikt och missa sommaren tillsammans med Kärleken!

Ettåring

Idag fyller Lillan ett år. Självklart åkte vi dit och firade henne när Kärleken kom från jobbet.

Hon fick en bok (Gissa hur mycket jag tycker om dig), ett födelsedagståg och en kanin som Fasterknaster virkat alldeles själv. Hon var måttligt road av presenterna, det är tygkatten som gäller nu. Tårta fick hon äta också, alldeles själv. Hon var lite tveksam till om grädde verkligen var gott och blåbären var lite sura och det var tårtkladd överallt när hon var klar.  Sen bjöd hon på dans till “Tänk om jag hade en liten, liten apa” som är hennes favoritlåt. Och så klappade hon och vi i händerna såklart.

Det är tio dagar tills de flyttar och jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det.

Jag kommer att sakna ihjäl mig! Lilla skruttfia, fasters lilla tjej!

Dessutom är det trist att de flyttar, eftersom Kärleken blir mer och mer sugen på smått efter varje gång vi varit där. Vem blir inte det när man får träffa denna underbara lilla unge?!

Jag älskar denna lilla person så mycket att mitt hjärta blir alldeles stort, varmt och rött. För ett år sen föddes detta lilla mirakel på Danderyds sjukhus och jag fick den stora äran och ynnesten att vara med när hon drog sitt första andetag. Om jag älskar denna lilla unge så mycket, hur mycket kommer jag då inte att älska ett eventuellt eget barn? Tanken svindlar, lockar och skrämmer.

Motvind

Var dag har sin plåga… Nåja, så farligt är det väl inte.

Igår på vägen hem började min bil bröla värre än en brunstig ko. Mhm, hål i avgasröret eller nåt. Billigt och bra och ffa praktiskt när man måste köra 20 mil fyra dagar i veckan och inte kan avvara sin bil för reparation. Tur att vi har två bilar i familjen. Min blir lagad på måndag om Kärleken kan komma på ett sätt att ta sig från verkstaden till jobbet den morgonen.

Idag en usel dag på jobbet. Redan när jag kom strax innan kl 8 var akutlistan full. Ungefär 20 patienter satt och väntade. Det var bara att sätta igång. Hysteri är bara förnamnet. Och hur jag än vänder och vrider mig och vränger mig nästan ut och in, så är det alltid någon som klagar och säger att jag gör för lite. Att jag inte bara kan skriva in en remitterad frakturpatient för smärtlindring och ortopedkoll för vidare bedömning. Nej, jag ska sätta mig och titta på medskickade röntgenbilder, leta reda på (och störa) en ortoped, leta reda på (och störa) en kirurg och diskutera vidare handläggning med dem.

Uschäkta mig, men det finns faktiskt inte utrymme för det när väntrum och parkering och undersökningsrum är till bristningsgränsen fyllda med mycket sjuka djur. Jag har faktiskt svårt att förstå varför jag inte kan skriva in en sådan patient där jag skriver att en ortoped ska kolla på den under dagen och att ortopeden, som är expert på sitt område, bestämmer vidare hantering.

Jag jobbade nonstop utan att hinna hämta andan eller sitta ner på fem timmar. Mina sköterskor var underbara och tog in patienter, satte på dropp, tog ut blodprover, ordnade med inskrivningar och svettades säkert lika mycket som jag. Jag tyckte inte att jag klarade av att jobba undan i den takten jag önskade, men sköterskorna tyckte tvärtom. Idag var en extrem dag, sa även de, som är vana vid djursjukhuset i “rusningstid”. En snabb lunch, sen ringa provsvar och verkstad och så börja på min bokade lista. Och så allt krångel och alla klagomål om frakturpatienterna på det. Jag var gråtfärdig ett tag. Jag tycker om att ha mycket att göra och ha många järn i elden, men någon måtta på eländet får det gärna vara.

Jag kom i alla fall ifrån jobbet i tid och har haft en lugn och skön kväll tillsammans med Kärleken.

Och imorgon är jag ledig. Snacka om välbehövligt! Efter den här helt hysteriska dagen är jag helt kokt i kolan!

Älskar

Som jag älskar denna man som jag lever tillsammans med! Mitt livs Kärlek! Att jag kunde springa på honom sådär, bara. På Värmlands nation av alla ställen. Den vackraste av alla vackra, den finaste av alla fina, den hetaste av alla heta.

Jag älskar dig, Honung!

Risig

Firandet av vår ettårsdag blev precis lika underbart som jag hoppats på. Vi gick och åt på en restaurang i stan som heter Lingon. Mums! Jag åt någon form av Skagenröra till förrätt och en underbar kycklingsallad till huvudrätt. Kärleken åt musslor till förrätt och köttbullar, potatismos och rårörda lingon till huvudrätt. Vi var båda två både mätta och nöjda i taxin på väg hem.

Resten av kvällen tänker jag inte skriva om här :)

I onsdags var jag och tog min första spruta med TBE-vaccin. Nu när jag blir bofast här uppe i TBE-land och jag träffar på fästingar varje dag, känns det bra att ha ett skydd.

I torsdags hade jag ont i axeln, nacken och huvudet och kände att jag var på väg att få feber. En inte helt ovanlig biverkning har jag förstått. Jag tog en Alvedon, gick ut i trädgården och pysslade, var ute med soporna och strosade omkring i största allmänhet. Det började klia över hela kroppen, i håret, handflatorna, armarna, magen, bröstet, halsen, inne i öronen. När jag tittade ner på armarna hade jag världens nässelutslag och så även på bröstet och magen.

Jag började ana oråd när läpparna började svullna och det kliade inne i halsen och jag gick till medicinskåpet. Jodå. Bredvid asken med Alvedon låg en lös karta med tabletter som jag tagit, i tron om att det var just Alvedon. Det var det inte. Det var Ipren.

Helvetes jävla förbannade skit, på ren svenska.

I ren panik rotade jag reda på mina Betapred i väskan, löste upp i vatten och drack. Tog en tablett antihistaminer också. Min Epi-Pen hade jag i beredskap medan jag försökte få tag på sjukvårdsrådgivningen som hade en telefonkö på 20 minuter. Jag vågade inte chansa utan bad Kärleken att köra mig till akuten. Det är bättre att chocka där än hemma.

Kärleken körde som en biltjyv och bröt nog mot ett par, tre trafikregler, men jag kunde inte bry mig mindre. Väl framme på akuten fick jag vackert ta en kölapp och vänta, vänta, vänta medan det började väsa i luftrören. Receptionisten var det långsammaste jag varit med om! Hon knappade och knappade och knappade och när jag frågade om jag kunde gå ut och vänta i väntrummet sa hon bara “nä, vänta lite” och fortsatte knappa, knappa , knappa. En sjuksköerska som stod bakom receptionisten verkade få nog tillslut och frågade henne om hon var klar. Hon mumlade bara något till svar. Sjuksköterskan gick helt sonika runt och hämtade in mig på akuten direkt medan receptionisten fortsatte knappa.

Svullnaden i läpparna började lägga sig och nässelutslagen likaså. Syremättnaden var bra. Jag fick mer antihistamin och väntade sedan på läkaren. Så fick jag svårt att andas och syremättnaden sjönk till under 90%. På med syrgas och en spruta adrenalin och två tabletter antihistamin till.

Det släppte och sen mådde jag ganska bra. Jag låg kvar på övervakningen någon timme och sen kunde jag åka hem.

PUH!

Exakt hur klantig får man lov att vara?! Att ta fel medicin! Herreminje! Det är ett misstag jag aldrig kommer göra om i alla fall. Snacka om skärrad! Att inte få luft och bara se syremättnanden sjunka gjorde mig totalt livrädd! Jag vill inte dö!

Igår morse kände jag mig hyfsat pigg och for iväg till jobbet som vanligt. Förutom en irriterande klåda och ett knallrött ansikte och en irritation i halsen kände jag inte av något alls.

Det var lugnt på förmiddagen då jag var på polikliniken, men på eftermiddagen på akuten var det helt sjukt mycket patienter. Vi fick kalla in en extraresurs för att alls ha en chans att hinna med. Många djurägare var sura och irriterade över den långa väntan, men vad kan man göra? Det är ju så även på akuten på ett “riktigt” sjukhus. De riktigt sjuka patienterna måste gå före i kön och då får de andra vänta. Att ha sex patienter på gång samtidigt och kuta som ett skållat troll i korridorerna är precis på gränsen för vad åtminstone jag klarar av.

På vägen hem började det klia ännu mer i halsen, på armarna och på magen. Även överläppen började svullna. När jag var vid Hummelsta ringde jag sjukvårdsrådgivningen och när jag passerat Enköping kom jag fram. De sa att jag genast skulle åka till lasarettet i Enköping. Vid det laget hade det börjat väsa i luftvägarna igen. Öh, jag hittar ju inte till lasarettet i Enköping. Jag skulle bli tvungen att vända och åka tillbaks och leta efter skyltar. Skärrad som fasen var jag också.

Okej, sa sköterskan i andra änden. Stanna bilen vid kanten, sätt på varningsblinkers och så kopplar jag dig till SOS. Jag hann inte protestera förrän jag hade SOS på tråden och de skulle skicka en ambulans. De bad mig ta min Epi-Pen och det gjorde jag. AJJE!

Alltså, hur pinsamt kan det bli?! Där, vid sidan av 55:an står jag med min bil och så kommer ambulansen tjutande och lastar in mig i den och åker med blåljusen på till lasarettet. Höhö, att jag skämdes var bara en underdrift.

I ambulansen fick jag ytterligare 12 st Betapred och på lasarettet fick jag mer Tavegyl. Jag mådde rätt hyfsat, tyckte jag och började förbereda mig på att åka hem då det, helt plötsligt, blev bomtätt i luftrören och jag såg på monitorn att syremättnaden sjönk till 87%. Oh my! Jag låg ensam inne på ett rum och ringde självklart på klockan. Vilken fart det blev på dem! På med 5 liter syrgas, EKG och infart i armen, doktorn kom springande och ordinerade Ventoline. Det blev lite bättre och saturationen steg till 93-94 % Puh! Jag fick två omgångar Ventoline till innan saturationen kom upp i 96% och läkaren var nöjd och jag kunde åka hem.

Snacka om skakis! Totalt skärrad och full med adrenalin och Ventoline. När jag väl kom hem trodde jag att jag var på väg att dö igen, mitt blodtryck var någonstans i fotknölshöjd och jag orkade varken borsta tänder eller klä av mig utan stöp direkt i säng med en puls på 130 och med en känsla av att tuppa av när som helst trots att jag låg ner.

Jag lyckades somna i alla fall och vaknade imorse och var inte död.

Idag kliar det bara lite, men jag är yr och matt och orkar inte så mycket. Det var meningen att vi skulle till Grönan med svägerskan och Lillan idag, men jag har inte lust att hamna på ett sjukhus i Stockholm också. Nån måtta på dramatiken får det vara.

Jag skäms när jag skriver ner det här. Oklart varför. Kanske för att jag har mig själv att skylla för att jag stoppade i mig tabletter jag vet att jag inte tål. Men nu är det i alla fall bevisat med all önskvärd tydlighet – jag tål inte NSAID. Oavsett vad de skeptiska läkare jag träffat på säger.

Pinsamt

I måndags var jag och jobbade på filialen i en stad som ligger lite närmre Uppsala. Det tog bara 45 minuter att ta sig dit. Tyvärr var det inte alls mycket att göra och jag gick mest runt och gäspade och läste tidningar.

På schemat stod det att jag skulle vara där igår, tisdag, också. Skönt, tänkte jag. Då behöver jag inte åka hemifrån förrän kl 7.15.

När jag satt i bilen och nästan var framme, klockan var strax innan 8, ringde min telefon. Det var från stora djursjukhuset.

- Är du på väg till oss nu?

- Nä, jag är på väg till filialen

- Jaha, då har du inte tittat på det nya schemat. Du skulle ha varit här klockan 7.30.

- Vaaa?!

En knapp timme senare och med andan i halsen kastade jag på mig klinikkläderna och ut på polikliniken. “Bara” en timme och en kvart sen… Det händer kanske någon gång om året att jag är några minuter sen till något. Snacka om pinsamt att komma inrusande 75 minuter försent!

Som tur var hade jag bara missat en patient som skulle in på en poliklinikoperation, en kollega tog den åt mig. Puh!

Resten av gårdagen hade jag fullt upp. På min polikliniklista hade jag

  • En arg/rädd katt som behövde sövas inför ett ultraljud. Det hade blivit felbokat, så jag fick hoppa in och ta den.
  • En hund som skulle ta stygnen efter en operation och ta om några blodprover
  • En hund som skulle ta blodprov efter att ha ätit råttgift för en vecka sen och därefter stått på k-vitamin
  • En hund som skulle ultraljuda sin cervix som krånglat efter en ovariehysterektomi. Den hade kliat sig i rumpan ett tag, så vi passade på att spola analsäckarna också.
  • En hund som kom för att kolla upp ett sår som vi krånglat med ett tag nu. Det såg riktigt bra ut, så hunden kan avsluta sin antibiotikakur och behöver inte komma på återbesök mer.

På lunchen åt jag ganska snabbt och satte mig sedan och ringde provsvar och skrev remissvar. Sen gick jag på akutlistan. Som ensam veterinär. I början var det lugnt, sen dröste det in massor med sjuka djur. Svettigt!

  • En kanin som inte bajsat på 1-2 dagar, inte ville äta, druckit lite, inte kissat. Hade varit hos en annan veterinär som känt en hård knöl i magen på kaninen. Det gjorde jag också. Urinsten, var min första tanke. Röntgen bekräftade misstanken och kaninen opererades och kunde gå hem senare på kvällen.
  • En hund som jag vetefan vad det var för fel på. Den var verkligen superhängig och hade lite dålig aptit. Ingen feber, alla blodprover normala, ingen livmoderinflammation. Äh, jag skrev in den för vidare utredning, jag vågade inte skicka hem den, för den mådde verkligen inte bra.
  • En hund som gjord en ulnaosteotomi för 10 dagar sen och vars sår såsade och inte ville läka. Enligt en tidigare baktodling stod den på rätt antibiotika, men det hade inte blivit något bättre. Jag röntgade, men kunde inte se någon sekvester. Lämnade över patienten till ortopeden efter mycket om och men.
  • Hund med feber och degenerativ vänsterförskjutning, tungandad och djurägaren visste inte om den löpte eller om det var flytningar som kom. Ett ultraljud visade livmoderinflammation med peritonit. Operation asap.
  • En katt med ett bitsår i ljumsken som blivit infekterat. Jag försökte sonda såret för att se om där fanns några sårfickor, men katten var så arg och hade så ont att den behövde drogas lite för att vi skulle ro iland med det. Så jag skickade in den på poliklinikoperation för sondning och eventuell dränläggning.
  • En ormbiten hund som hade feber och trombocytopeni. Inskrivning efter dropp, Penovet och Temgesic.

Det var skönt att kunna lämna över de 6 patienter som satt och väntade när min arbetstid var slut. Istället gick jag upp till veterinärrummet, ringde djurägare, svarade ut provsvar, skrev remissvar, konsulterade vår medicinexpert om ett fall, konsulterade en ortoped om ett annat fall. Det blev sent. Jag arbetade in mina missade 75 minuter med råge, kan man säga.

Så jag var inte hemma förrän kl 20 igår kväll. Skönt att vara ledig idag! Ikväll ska jag och Kärleken ut och käka på restaurang för att fira våran ettårsdag. Jag har varit och köpt lite bubbel och jordgubbar som jag tänkte överraska med när han kommer hem från jobbet.

Men nu måste jag röja upp här hemma och ta en dusch innan han kommer hem.

Ett år

Idag är det ett år sedan jag och Kärleken blev ett par. Det har, utan jämförelse, varit det lyckligaste året i mitt liv. Jag är så glad att jag har hittat denna fantastiska man och jag önskar inget mer än att vi får 50 år till tillsammans!

Kärleken jobbar kväll, så firandet tar vi på onsdag. Men idag när jag kom hem från jobbet stod en ljuvlig bukett blommor och ett litet kort på bänken i hallen.

Ingen kan, som denna man, få mina ögon att tåras.

Heja Mälaren!

Ännu en härlig dag.

Grannen skickade ett sms i natt, precis när vi gått och lagt oss. Hennes sto har äntligen fölat! Allt hade gått bra och fölet var inte mer än 20 minuter gammalt när vi pratades vid.

Så i förmiddags (eller närmare lunch) efter frukost framför tvn, åkte vi ut till stallet där grannen har sin häst och beskådade underverket. Halledudanemej! En sån sötnos! Som en liten gunghäst med världens sötaste näsa och världens längsta ben! Liberty ska hon heta, det lilla fölet. Ett mycket passande namn, på många olika sätt.

Kärleken kunde inte vara inne i stallet särskilt länge på grund av hans allergi, men han fick klappa fölet och mammahästen också.

Efter lite fika tillsammans med grannen åkte vi till herrgården som ligger precis i närheten. Vi gick ner till vattnet och klättrade upp på en liten höjd och satt där i solen bra länge och tittade på myrorna, spindlarna, fjärilarna, båtarna som åkte förbi ute på vattnet och sniffade in den underbara doften av blommande hägg och äppelblom, båttjära och den alldeles speciella doften av Mälaren, solvarma klippor och tallbarr.

Det är något särskilt med Mälaren. Den har en helt egen doft. En egen doft, ett eget läte när vattnet kluckar mot stenarna invid stranden och en egen känsla mot kroppen när man badar i den. Så helt skilt från Vänern. När man badat i Mälaren luktar ens hud av solvarmt sjögräs. Sommar.

Kanske är det för att jag är uppvuxen på en båt i Mälaren, att jag badat i denna sjö alla mina barndomssomrar. Att vi bott i veckor på båten, ankrat på Granskär, Fagerön, Götön, gått från gästhamnen till väderkvarnen i Strängnäs, slussat ut i Södertälje, lagt till vid Skansundet, ätit glass i Trosa och lapat sol på Koskär.

Jag vet inte, jag vet bara att det är vid Mälaren jag vill bo. Det känns som hemma.

Mys

Mysig dag!

Vaknade relativt tidigt för att vara helg, låg kvar i över en timme i sängen och småpratade med Kärleken. Åt frukost framför tvn. Pysslade i trädgården. Virkade lite. Somnade på soffan på Kärlekens axel framåt eftermiddagen. Bilen till Sollentuna. Bror grillade, svägerskan fixade i köket, jag underhöll Lillan. Smorde in henne efter badet, satte på pyjamasen, gav välling, borstade hennes två små tänder och sen tog pappa över och nattade henne. Godis och chips i soffan framför schlagerfestivalen.

Det är en sån lycka att få vakna upp i sängen och ha Kärleken där bredvid. Krypa in under hans varma täcke, lägga armen kring hans midja och sniffa i hans nacke. Han är så vacker, min prins! Helt igenom vacker. Att få krypa nära, lägga handen över hans (supersexiga) höftben, kinden på hans axel. Det får mitt hjärta att svälla och nästan brista.

Hans lena armveck, hans bruna ögon. Jag smälter och går sönder, men blir på något konstigt vis helare. Det slår gnistor, det värker och gör ont och gott på samma gång.

Jag är så lycklig att jag är här. Just där jag är!