Heja Mälaren!

Ännu en härlig dag.

Grannen skickade ett sms i natt, precis när vi gått och lagt oss. Hennes sto har äntligen fölat! Allt hade gått bra och fölet var inte mer än 20 minuter gammalt när vi pratades vid.

Så i förmiddags (eller närmare lunch) efter frukost framför tvn, åkte vi ut till stallet där grannen har sin häst och beskådade underverket. Halledudanemej! En sån sötnos! Som en liten gunghäst med världens sötaste näsa och världens längsta ben! Liberty ska hon heta, det lilla fölet. Ett mycket passande namn, på många olika sätt.

Kärleken kunde inte vara inne i stallet särskilt länge på grund av hans allergi, men han fick klappa fölet och mammahästen också.

Efter lite fika tillsammans med grannen åkte vi till herrgården som ligger precis i närheten. Vi gick ner till vattnet och klättrade upp på en liten höjd och satt där i solen bra länge och tittade på myrorna, spindlarna, fjärilarna, båtarna som åkte förbi ute på vattnet och sniffade in den underbara doften av blommande hägg och äppelblom, båttjära och den alldeles speciella doften av Mälaren, solvarma klippor och tallbarr.

Det är något särskilt med Mälaren. Den har en helt egen doft. En egen doft, ett eget läte när vattnet kluckar mot stenarna invid stranden och en egen känsla mot kroppen när man badar i den. Så helt skilt från Vänern. När man badat i Mälaren luktar ens hud av solvarmt sjögräs. Sommar.

Kanske är det för att jag är uppvuxen på en båt i Mälaren, att jag badat i denna sjö alla mina barndomssomrar. Att vi bott i veckor på båten, ankrat på Granskär, Fagerön, Götön, gått från gästhamnen till väderkvarnen i Strängnäs, slussat ut i Södertälje, lagt till vid Skansundet, ätit glass i Trosa och lapat sol på Koskär.

Jag vet inte, jag vet bara att det är vid Mälaren jag vill bo. Det känns som hemma.