Första doppet

Igår var en riktigt bra dag på jobbet. Det var skönt med en sån dag, för hela resten av veckan har bara varit jobbig och okul. Visserligen var det tänkt att jag inte skulle ha några egna patienter igår, utan bara vara extraresurs. Jag hade tänkt att sitta och svara ut provsvar, skriva remissvar och svara på klara röntgenbilder som jag inte hunnit med. Men så var det fyra veterinärer sjuka, vilket innebar att jag fick ta in operationspatienter på morgonen, ha bokade patienter på förmiddagen och sedan gå på akuten på eftermiddagen.

Eftersom vi är två akutveterinärer på eftermiddagen på fredagar och måndagar delade vi upp patienterna mellan oss, vilket innebar att jag fick vara nere på infektionsavdelningen. Pust! Där nere finns bara två undersökningsrum och ett litet väntrum och det var så fullt att djurägarna inte fick plats i väntrummet. Det satt så mycket djur på dropp ute i väntrummet att droppställningarna tog slut, några fick vi sjasa ut i bilarna och binda fast droppåsen i burgallret.

Jag kände ändå att jag hade läget under kontroll. Det som gjorde att det var så roligt var att det kom in en jättedålig liten hund med hög feber som knappt kunde stå eller gå utan bara låg och såg allmänt döende ut. Av någon anledning fick jag för mig att det var akut anaplasmos. Med de neurologiska symtom den uppvisade, rasen och åldern borde jag tänkt diskbråck. Men så var det den höga febern. Och den stora mjälten jag kunde palpera. Äh, jag tar prov för inklusionskroppar i de röda blodkropparna också, tänkte jag och kryssade i det, trots att jag tog så få blodprover som möjligt med tanke på att hunden var oförsäkrad.

Någon halvtimme senare ringde de från labb. Jag hade rätt i min misstanke. Den lille parveln kunde gå hem på tetracykliner och jag kan sätta en hundring på att det är en helt annan hund idag. Sweet!

Att jag fick positiv feedback av en gammal medicinräv på stället gjorde inte saken sämre. Hon sa att jag fått beröm, att det var många som sagt att de tycker att jag gör ett bra jobb och att jag är duktig. Och hon tyckte att det var suveränt att jag prickade in den där anaplasmosen så klockrent.

Jag började nästan gråta. Jag behövde verkligen det där. Det är första gången jag får någon som helst positiv feedback. Det är lätt att börja tvivla på sig själv och sin kompetens och kapacitet när man tycker att man gör fel precis hela tiden.

Idag tog vi en lååång sovmorgon och for sen iväg till Vårdsätraviken och lapade sol. Jag badade till och med. Dock inte hela mig, det var inte jättevarmt i vattnet. Upp till naveln fick räcka. Nu är Kärleken iväg på kampsportgala i Stockholm och jag har pysslat flera timmar i trädgården.

Grannen kommer hit om ett par timmar för att grilla och dricka vin med mig i min trädgård. Sommaren är ljuvlig!

Och jag är glad att jag tog beslutet att, trots den själsdödande pendlingen, stanna här uppe i sommar. Det hade inte varit kul att vara nere i västsverige och jobba på distrikt och missa sommaren tillsammans med Kärleken!