Vem ska trösta…

… veterinärskan?

Idag har jag varit DrDöd. Jag har avlivat två helt friska, otroligt vackra katter pga djurägarens allergi. Ägaren var förkrossad. Jag har även avlivat två dödsjuka hundar. Även dessa djurägare var förkrossade. Såklart.

Hur mycket jag än önskar att jag kunde “stänga av” mig känslomässigt så är det svårt. Ibland lyckas jag till och med inbilla mig att jag gör det, att jag stänger av och ger avlivningsvätskan, lyssnar på hjärtat, konstaterar dödsfallet, skriver i journalen och går vidare till nästa patient.

Men det behövs bara en hand på min axel av en djursjukvårdare och ett uppmuntrande ord om att jag gör fina och värdiga avslut för både djur och djurägare för att min inbillade avstängdhet förbyts i tårar.

Det är fan inte roligt att avliva djur, oavsett orsak. Det är det vidrigaste vidriga. Jag vill gråta varje gång. Varje gång måste jag övervinna mitt motstånd mot att trycka på kolven på sprutan. Jag avskyr att vara bödel!

Jag och djursjukvårdare tröstar förkrossade djurägare, men vem tröstar veterinärskan?

Det har varit för mycket död idag.