Väntar fortfarande

Näpp, inte hört något från jobbet här i stan än. Jag är inte bra på att vänta. Jag är dåligt utrustad på tålamodsfronten.

Mysbert vaknade tidigt, tidigt imorse och kunde inte somna om. Så han gick upp i svinottan och lagade en brakfrukost åt mig. Hur lyxigt var inte det?!

Idag har jag varit på filialen. Precis som jag trodde var det lugnt och skönt. Har avlivat en gammal katt, tittat på en tass, tittat på ett öga, tittat på en till tass, tagit prov från en nybildning, diskuterat behandling av en boxer med eosinofil colit.

Svarat ut provsvar. Skrivit livintyg och remissvar. Slösurfat. Ätit glass. Ätit kakor, druckit kaffe, ätit frukt, ätit bakelse. Somnade med huvudet i armvecken, lutad över skrivbordet. Spelat Betapet.

Filialen imorgon igen. Det får gärna komma några fler patienter.

Nu har Mysbert lagat ärtsoppa och pannkakor med sylt och grädde till mig. Slurp!

Väntar

Tiden går ju fort när man har mycket att göra i alla fall. Det har varit full rulle måde måndag och tisdag på jobbet. Fast måndagsnatten/kvällen var hyfsat lugn ändå. Det fanns att göra hela tiden, men det var “enkla” fall. Skriva in eller skicka hem med medicinering. En avlivning.  Jag hann till och med skriva ett par remissvar.

Men så någon timme innan jag skulle sluta kom det in en hund med väldigt konstiga symtom. Jag tog lite blodprover, gav smärtlindring, var på vippen att skicka hem jycken med lite NSAID för jag kunde inte hitta något direkt fel på den. Skulle bara ta ett par thoraxbilder först. De såg fina ut, de också. Men så där, bakom diafragma som skymtade längst ner i ena kanten. Var det inte lite väl mycket gas i magsäcken? Bäst att ta bukbilder också. Inte för att jag tror att det är en magomvridning, det finns inga symtom som tyder på det. Men bara för säkerhets skull.

Gissa vad det var? Just det – magomvridning.

Pust, då blev det plötsligt bråttom. In med Metadon, två kanyler, Voluven, Doktacillin, RingerAcetat, ut med ett laktatprov.

Samtidigt som det kom två jättehängiga feberhundar. Nattveterinären tog hand om magomvridningen och förberedde för operation medan jag stannade kvar och tog hand om feberhundarna. Jag kom ifrån 1.30.

Sen var jag så uppe i varv att det var lögn att kunna somna. Inte förrän det ljusnade ute kunde jag somna.

Så igår var jag trött! Den bokade listan gick ovanligt smidigt. Det var bara en katt som inte ville vakna från sin sedering som höll på att skrämma slag på mig. Jag gav den dubbel dos Antisedan intramuskulärt, sen kvicknade den till.

Det var förjävligt på akuten på kvällen. Långa, komplicerade fall och många väldigt sjuka djur. Samtidigt hade vi en remitterad fraktur, en valptik, ett akut glaukom, ett akut diskbråck, en katt som ätit ett snöre och en hund med misstänkt livmoderinflammation och när jag höll på med diskbråcket och en förtvivlad djurägare kom min sköterska in och sa: Mysan, du måste komma och titta på det här. Nu!

Så jag fick kasta mig ut och in i ett annat rum där det låg en katt med en temp på 32,7 grader, skrikandes i högan sky. Iskalla bakben, kunde inte gå, ingen femoralpuls på något bakben, hjärtat lät som en torktumlare med jetmotor.

Aortatrombos. Försöka förklara för chockad husse att katten hade vansinnigt ont, att dess bakben dog eftersom det inte fanns någon blodförsörjning, att det förmodligen kommit farandes en blodpropp från ett förstorat hjärta och satt sig i aortas bakre förgrening. Att det inte finns något att göra. Att det mest humana vore att låta katten somna.

Bara sådär.

Ge husse tid att smälta informationen medan jag gick in till den förtvivlade diskbråcksmatten och fortsatte där.

Ibland undrar jag vad för yrke det är jag valt egentligen.

Och varje dag önskar jag att djuren kunde tala! Det är svårt nog ändå att tolka symtom, men när man bara märker att djuret har ont eller mår dåligt utan att veta var eller varför kan få en att slita sitt hår emellanåt.

Ibland känner jag mig som en stjärnveterinär (som i måndags då jag, trots att både djurägare och inremitterande veterinär var mer eller mindre övertygade om en pyelonefrit, kände mig så säker på att det rörde sig om en akut anaplasmos att jag satte in tetracykliner innan provsvaren kommit) och ibland som en riktig klåpare (som när jag inte kan få fram en patellaluxation som nästa veterinär i princip bara behöver titta på för att för att få knäskålen att luxera).

Idag är jag ledig. Jag har väntat på mail eller telefonsamtal från jobbet jag var på intervju för i fredags. De skulle ju höra av sig i mitten av den här veckan. Mitten av den här veckan tolkar jag som onsdag. Jag har hoppat högt varje gång telefonen ringt och varje gång det plingat till i mailboxen. Men nej, inget var från dom. Baah!

Var på lunchdejt med Kandidaten som äntligen återkommit till civilisationen efter ett gästspel i västergötland. Meget trevligt med mat, en massa babbel om allt och ingenting och en (alldeles för snabbt smältande) mjukglass med strössel.

Det är så nice med vänner!

Resten av veckan kommer jag tillbringa på filialen. Det ska bli skönt med ett (förhoppningsvis) lugnt tempo som omväxling.

PS. Mina nyutslagna luktärter luktar underbart DS

Bröderna Grus…

… har flyttat in i mina ögon, tror jag. Jag är så trött att dagarna bara är som i ett töcken. Igår somnade jag på soffan på kvällen, men somnade ändå i hyfsad tid när det var dags att sova. Sov till kl 11 imorse (!) men var för trött för att orka gå upp. Så jag låg kvar en timme till…

Och jag är fortfarande så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Jag har inte gjort så mycket mer än pliktskyldigt pyssel i trädgården, städning av badrum och tillagande av fisksoppa.

Nåväl, imorgon jobbar jag igen. Jag går 16-24 och sover alltså över i övernattningsrummet. På tisdag går jag 13-21. Jag hoppas att 16-24-passet blir lugnare än det som var i torsdags, för det var nog det värsta jag varit med om hittills. Lite för mycket att göra, till och med för mig.

Klockan är bara barnet, men jag ska krypa till kojs ändå.

Röda dagar

Nu har jag kommit in i de röda dagarna, enligt min p-dator. Alltså chans/risk att bli gravid om man inte skyddar sig. Kärleken verkar inte vara redo för att prova på riktigt den här månaden heller. Ja, jag är otålig, men samtidigt inte. För nu vet jag att det är nära. Riktigt, riktigt nära. Jag vet att blir det inte skarpa skott den här månaden, så blir det det nästa månad. Jag är livrädd, förväntansfull och… livrädd.

Det är så många “tänk om”. Men längtan i mig, den rent fysiska längtan, är större än alla rädslor. Jag drömmer om barn på nätterna, ser barn och gravida magar överallt och vet precis hur det skulle kännas att bära min egen minimys i famnen och snusa i bebishåret, trots att jag egentligen inte har en aning.

För jag har verkligen ingen aning. Det är något jag inte ens kan föreställa mig i min vildaste fantasi. Hur ska jag kunna det? Jag vet bara att jag vill veta. Att jag måste få veta.

Imorse (eller snarare kring lunch, då jag slog upp mina gråblågröna) när jag klev ur duschen var det som om en visshet for igenom mig. Eller kanske var det mer en förhoppning, en enorm önskan. Att snart. Snart börjar mitt liv. På riktigt. Inte så att jag inte lever just nu, det gör jag, men med en rastlöshet och otålighet efter de där sista pusselbitarna. Och imorse (eller snarare kring lunch) var det som om jag visste att jag skulle få det där jobbet, att jag kommer bli gravid inom en snar framtid. Att allt jag önskar och strävar efter alldeles snart kommer att förunnas mig. Det kändes så, inuti.

Men naturligtvis vet jag ingenting. Jag vet inte om jag får jobbet. Jag skulle bli förvånad om jag fick det. Jag vet inte om vi kan bli gravida. Jag vet inte om vi får ett friskt barn. Jag vet ingenting.

Idag sov jag som sagt länge, eftersom jag sov illa i natt. Jag lyssnar på Människohamn av John Ajvide Lindqvist och den är så otäck att jag inte kunde somna. Det gick rysningar genom hela min kropp och jag kunde känna hur någon stod i min trädgård och tittade på mig genom sovrumsfönstret. Inte förrän det började ljusna ute kunde jag somna.

När Kärleken vaknade framåt eftermiddagen (han jobbar natt) och vi ätit jordgubbar och smultron och smulgubbar som jag plockat i trädgården, åkte vi till Sigtuna. Vi kände bara för att komma ut en stund, men inte gå på någon promenad, eftersom Kärleken har bekymmer med sitt knä. Så vi åkte till Sigtuna, strosade omkring, fikade på Tant Brun (såklart) under ett parasoll medan regnet droppade. Och jag tänkte på Ella. Senaste gången jag var i Sigtuna hade jag Ellabrun med mig. Hon fick sitta bredvid Tant Brun medan jag knäppte kort. Tant Brun gånger två. Hur vi satt nere vid sjön. Jag pluggade, Ella låg bredvid mig på marken och tittade på alla som gick förbi.

Jag saknar min Ellabrun! Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Faktiskt. Mammas brunaste lilla lushund, jag saknar dig!

Död sill

Det var helt jäkla galet på jobbet igår kväll/natt. Det ena djuret mer döende än det andra. Det drällde av livmoderinflammationer, anafylaktiska reaktioner, ormbitna, urinstopp, akuta glaukom, hemolytiska anemier osv osv. Jag trodde jag skulle bli knäpp! Våra sköterskor slet häcken av sig, det satt djur på vartenda rum och de rummen det inte satt djur i var nedsölade av blod, kräkningar eller fulla av intensivvårdsprylar och därmed inte möjliga att använda. För att städa hanns inte med, om vi säger så.

Det enda positiva var väl att jag inte hann tänka på intervjun idag, min hjärna var full nog med ordinationer och vafaaanvardetnumangavtillhundarmedglaukomochhurmätermanegentligentrycketiögatochnärärdetförhögtegentligen.

Nackdelen var att när jag kom hem kl 2 inatt och skulle sova så hann jag tänka desto mer på intervjun idag. Och alla skitdåliga djur som höll på att dö och om jag givit rätt ordinationer och om jag verkligen skrev ner allt i journalen.

Så särskilt mycket sömn blev det inte, nej. Det var inte så lätt att ta sig upp ur sängen kl 8 imorse.

Det kändes… udda… att gå på den där intervjun. Varför kan jag inte riktigt berätta just nu, jag vill inte jinxa något. Riktigt hur det gick vet jag inte heller. Jag tror det gick ganska bra. Jag förvarnade om att om jag pratade i nattmössan så var det förmodligen för att jag var en smula sliten.

Anställningen står mellan mig och en annan (såklart mer meriterad) veterinär. Så jag har väl knappt 50% chans att få det. Av 4 sökande har de i alla fall valt ut mig för att komma på intervju, så det får jag ju se som något positivt. Något i min ansökan tilltalade, tydligen.

Fifan, jag får besked i mitten av nästa vecka. Jag VILL ha det där jobbet så himla mycket att jag nästan blir tårögd när jag tänker på det.

Efter intervjun åkte jag hem och försökte sova en timme. Det gick väl “sådär”.

Sen var det bara att brygga en kopp kaffe att ha i termosmuggen och sätta sig i bilen och köra till jobbet.

Min bokade lista var helt sjuk, det körde ihop sig redan vid första patienten. Ett återbesök för koll analsäck, som ju ska gå snabbt, drog ut på tiden något så alldeles infernaliskt och mitt rum blev ockuperat av den hunden och alla andra fick vänta och sen fastnade jag med en ögonpatient i nästan en timme eftersom ögonveterinären var upptagen osv osv.

Jag hann kasta i mig lite mat innan jag gick på kvällspasset på akuten.

Till en början var det hyfsat lugnt, förutom en opererad livmoderinflammation som närapå skrämde livet ur både mig, övriga veterinärer och ffa sina ägare som just skulle till att ta hem hunden. Jag sprang som ett skållat troll i korridorerna och var livrädd att hunden skulle dö. Det gjorde den nu inte, det var ingen fara på taket, men innan vi fått klarhet i det var hjärtat minst sagt i halsgropen.

Sen har det rullat på med en dålig gastroenterit, en urgammal katt med ulcererad juvertumör som fick somna, en valp som ätit en strumpa och lite annat smått och gott. Jag har haft att göra, kan man säga.

Nu är jag så trött att hela golvet går i vågor och ryggen värker. Bäst att jag trillar i säng!

Snabbis

Jobbar 16-24 idag. Imorgon bitti intervju för jobbet i stan. Sen jobba 13-21. Får jag inte jobbet har jag fått förlängt på stora djursjukhuset. Men håll ändå tummarna för imorgon, please!

Det var det, över och ut.

Uppbokad…

… har jag varit idag, kan man säga utan att överdriva.

När jag kom till jobbet tyckte jag att det skulle bli skönt att gå på en bokad lista hela dagen för första gången på evigheter. Lite struktur. Man vet vad som kommer och när de kommer och det är ingen som är döende just precis nu.

Men på något märkligt vis kör det ändå alltid ihop sig. Ett enkelt hjärtultraljud drar iväg och blir till omfattande blodprovstagningar, blodtrycksmätning, EKG-tagning, röntgen av både thorax och buk. På 20 minuter. Jo, tjena!

Samtidigt som en hund ska avlivas, en annan hund ultraljuda njurarna och två katter med njursvikt och veliga (och förbaskat märkliga) djurägare ska vätskas upp.

Samt en fullbokad telefonlista och mycket tråkiga besked till en matte med en gammal hund med juvertumör.

Det är sällan man ser stora lungmetastaser på hundar med juvertumör, ofta kanske de finns där trots att vanlig slätröntgen är för okänsligt för att upptäcka dem när de är så små. De här metastaserna syntes, kan man säga. Självklart hade matte massor av frågor och funderingar och ett sånt samtal kan inte stressas igenom, det får ta den tid det tar, oavsett om tre patienter blir försenade på grund av det.

Nåja, med lite rockader i planeringarna lyckades jag snika till mig en halvtimmes lunch och jag jobbade bara över en kvart på eftermiddagen. Det var ganska bra jobbat med tanke på hur det såg ut på schemat idag.

Jag förvånade mig själv idag genom att inte bli obehaglig till mods och tycka att det är jättejobbigt med missnöjda/besvikna djurägare. Idag blev jag arg! Dels för att jag faktiskt vrängde mig ut och in för att ta in båda djuren som de hade med sig, trots att de bara bokat tid för ett djur. Annars hade de fått sätta sig på akuten med flera timmars väntan som följd. Dels för att de aldrig kunde bestämma sig för vad de ville göra med sina djur. De frågade vad jag tyckte, jag sa vad jag tyckte och de fortsatte ändå att dividera i all oändlighet. När jag tillslut fattade beslutet åt dem (för att jag inte hade lust eller tid att sitta och lyssna på deras dravel) blev de sura och missnöjda ändå och snörpte på munnen. Jag blev bara arg. Jag gjorde verkligen allt i min makt för att det skulle bli så bra som möjligt och ärligt talat borde de vara tacksamma för att jag inte skickade ut dem på akuten, och så har de mage att sura! Bah!

Förövrigt har jag sett den största spottcystan ever idag. Säkert 12cm i diameter. Jag slog vad med radiologen om en delicatoboll att det inte var en spottcysta. Jag förlorade och som tur är (för radiologen) är jag en bra förlorare och gick snällt till automaten och köpte en delicatoboll.

Slutet gott, allting gott. (Utom för hunden med juvertumörer)

Boredom

Lördagen blev helt igenom ljuvlig. Först sol och bad för min del i Vårdsätra medan Kärleken jobbade. Lagom varmt i både luft och vatten. Sen grillförberedelser. Istället för hamburgare, som kändes lite barnkalas-varning, så marinerade jag lite fläskkarré, gjorde ugnsgrillade grönsaker och grönpepparsås. Jag dukade upp med kall öl, värmeljus och tilltugg på en picknickfilt ute i trädgården. Det fläktade lite lagom ute, så myggen höll sig undan så pass att det inte var obehagligt att vara ute.

God mat, god dricka (cider för min del) och underbart sällskap i vår lilla sommarträdgård. Jag älskar mig sönder och samman varendaste dag!

Igår gjorde jag inte många knop. Tog mig inte ens utanför lägenhetsdörren förrän Kärleken kom hem och vi åkte och köpte pizza och hyrde film.

Idag har jag varit på fillialen igen. Jag har lyssnat på ett hundhjärta inför en sedering, gjort en liten klinisk undersökning på en valp inför en vaccination. Det var allt som hände på förmiddagen. Jag satt och slösurfade, läste Amelia, åt kakor, åt muffins, drack kaffe, åt smörgåsar. Gäspade väldigt mycket och klagade över huvudvärken flera gånger om.

På eftermiddagen tittade jag på en hund med klåda och två hundar med öronbekymmer. Undersökte ytterligare en valp inför en vaccination. Åt fler kakor, drack mer kaffe, slösurfade, läste ännu en Amelia. Sen åkte jag hem. Det är skönt med såna här avbrott. Eftersom vi har tillgång till stora djursjukhusets journalsystem satt jag och kollade på vad de pysslade med där. Låg mig säga såhär: De satt inte och åt kakor och läste Amelia i alla fall. Herreminje! Jag ska aldrig klaga på att det är tråkigt på filialen igen!

Kärleken jobbar kväll och jag har ägnat kvällen åt att sova på soffan, laga middag (och två matlådor tills imorn), plocka jordgubbar och smultron i trädgården och nu ska jag försöka klara av slutet på tv-spelet jag håller på med.

Ungefär 10 dagar kvar till ägglossning och jag undrar om Kärleken vågar försöka den här månaden…

Flyt

Igår flöt det på bra på jobbet. De dagarna är sällsynta, så det gäller att ta vara på dem.

Bokad lista på förmiddagen, mest en massa återbesök av gamla patienter som jag träffat tidigare. Inga långa journaler att sätta sig in i, inte en massa tänkande över vad man ska hitta på. Titta, klämma, känna, ta ett par prover och sen är det klart. Fast så körde det såklart ihop sig ändå vid lunch. Det är lite dumt att få en katt som inte vill äta bokad på 20 minuter… Det är en ganska lång utredning man har framför sig. Det hela slutade i varje fall med att jag skrev in katten, kastade i mig en macka på stående fot, svarade ut några provsvar och sen gick på akuten.

Det var riktigt lugnt på akuten på eftermiddagen, men det kan ha berott på att vi var tre veterinärer igång också, så det blev inte så mycket “över” till mig.  Jag fick vara dödsängeln och tog bort en hund och två katter direkt efter lunch.

Så fick jag hand om en katt med urinstopp som var ganska dålig. Stackarn hade jätteont! Jag känner verkligen med de där stackars katterna. Jag vet ju hur det är att inte kunna kissa. Usch och fy! Jag skrev in den helt enkelt och satte upp den på operationslistan, inga konstigheter, allt gick smidigt och katten fick en kateter.

Så en hund med vad jag misstänkte var en böld under ett öra. Den lilla vovven hade också jätteont, så jag kunde inte riktigt undersöka den i vaket tillstånd. Så jag skrev in den på poliklinikoperationsavdelningen. Smidigt, det också.

Så en hund med misstänkt livmoderinflammation. Tog lite prover, gick till ultraljud och frågade om de hade tid. Det hade de. Rakade mage, satte upp på ultraljudslistan.

En hund som plötsligt börjat knipa med ett öga och hade jätteont. Fluorescinfärgning avslöade två stora hornhinnesår. Gick till ögonveterinären för att fråga om hon hade tid att titta på vovven. Det hade hon. Jag tog med mig vovven, vi undersökte den tillsammans, jag fick prova spaltlampan och fick en superbra föreläsning om hornhinnesår. Behandlingar, komplikationer, orsaker osv. Vidarebefordrade allt jag lärt mig till djurägarna, skrev ut lite medikamenter och sen kunde jag gå hem.

Det enda dåliga med igår var att jag gjorde någon sorts vridrörelse när jag skulle titta i örat med otoskop på en hund. Det högg till som bara den i ryggen, närapåryggskottsont igen. Jag måste ta reda på någon sjukgymnast så jag får lite bra övningar för min rygg. När jag kom hem igår stoppade jag i mig Citodon och Stesolid och idag är ryggen mycket bättre igen.

Kärleken jobbar idag och jag ska ut i solen en stund. I kväll när han kommer hem tänkte jag överraska med en kall öl och grillade hamburgare. Glass till efterrätt.

Nähä, på med solskyddsfaktor, ner med en bok och en handduk i väskan och så tar jag mig en promenad till Vårdsätraviken.

Härligt med helg!