Röda dagar

Nu har jag kommit in i de röda dagarna, enligt min p-dator. Alltså chans/risk att bli gravid om man inte skyddar sig. Kärleken verkar inte vara redo för att prova på riktigt den här månaden heller. Ja, jag är otålig, men samtidigt inte. För nu vet jag att det är nära. Riktigt, riktigt nära. Jag vet att blir det inte skarpa skott den här månaden, så blir det det nästa månad. Jag är livrädd, förväntansfull och… livrädd.

Det är så många “tänk om”. Men längtan i mig, den rent fysiska längtan, är större än alla rädslor. Jag drömmer om barn på nätterna, ser barn och gravida magar överallt och vet precis hur det skulle kännas att bära min egen minimys i famnen och snusa i bebishåret, trots att jag egentligen inte har en aning.

För jag har verkligen ingen aning. Det är något jag inte ens kan föreställa mig i min vildaste fantasi. Hur ska jag kunna det? Jag vet bara att jag vill veta. Att jag måste få veta.

Imorse (eller snarare kring lunch, då jag slog upp mina gråblågröna) när jag klev ur duschen var det som om en visshet for igenom mig. Eller kanske var det mer en förhoppning, en enorm önskan. Att snart. Snart börjar mitt liv. På riktigt. Inte så att jag inte lever just nu, det gör jag, men med en rastlöshet och otålighet efter de där sista pusselbitarna. Och imorse (eller snarare kring lunch) var det som om jag visste att jag skulle få det där jobbet, att jag kommer bli gravid inom en snar framtid. Att allt jag önskar och strävar efter alldeles snart kommer att förunnas mig. Det kändes så, inuti.

Men naturligtvis vet jag ingenting. Jag vet inte om jag får jobbet. Jag skulle bli förvånad om jag fick det. Jag vet inte om vi kan bli gravida. Jag vet inte om vi får ett friskt barn. Jag vet ingenting.

Idag sov jag som sagt länge, eftersom jag sov illa i natt. Jag lyssnar på Människohamn av John Ajvide Lindqvist och den är så otäck att jag inte kunde somna. Det gick rysningar genom hela min kropp och jag kunde känna hur någon stod i min trädgård och tittade på mig genom sovrumsfönstret. Inte förrän det började ljusna ute kunde jag somna.

När Kärleken vaknade framåt eftermiddagen (han jobbar natt) och vi ätit jordgubbar och smultron och smulgubbar som jag plockat i trädgården, åkte vi till Sigtuna. Vi kände bara för att komma ut en stund, men inte gå på någon promenad, eftersom Kärleken har bekymmer med sitt knä. Så vi åkte till Sigtuna, strosade omkring, fikade på Tant Brun (såklart) under ett parasoll medan regnet droppade. Och jag tänkte på Ella. Senaste gången jag var i Sigtuna hade jag Ellabrun med mig. Hon fick sitta bredvid Tant Brun medan jag knäppte kort. Tant Brun gånger två. Hur vi satt nere vid sjön. Jag pluggade, Ella låg bredvid mig på marken och tittade på alla som gick förbi.

Jag saknar min Ellabrun! Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Faktiskt. Mammas brunaste lilla lushund, jag saknar dig!