Bränd bil luktar illa

30-årskalaset var trevligt med massor av god mat och trevliga människor. Jag var nykter och Kärleken skulle jobba tidigt dagen därpå, så vi blev inte så sena.

I morse när jag precis svängde in på parkeringen till stora djursjukhuset ringde en av personaltanterna och sa att jag fick vända och åka tillbaks några mil till filialen där jag skulle varit som i fredags. Kollegan där var fortfarande sjuk. Så det var bara att vända och åka tillbaks.

Trots att jobbet är det samma, man gör ju samma saker, ordinerar samma saker, tar samma prover, undersöker på samma sätt, så är det ändå omständligt att komma till en ny arbetsplats. Varje ställe har sina rutiner, man vet inte var saker och ting finns, var journalerna ska sättas när de är färdigskrivna och debiterade osv. Så jag har mest yrat omkring och frågat om tusen saker idag, samtidigt som jag försökt ge bästa vård och råd till djur och djurägare. Inte helt lätt.

Imorgon ska jag i alla fall vara på stora djursjukhuset, då går jag bokad lista på förmiddagen och akut på eftermiddagen. Någonstans där ska jag försöka hinna ringa alla djurägare jag skulle ringt i fredags och idag. Det är en lång lista.

Tre arbetsdagar kvar till min ynkliga lilla 4-dagarssemester. På fredag åker jag ner till västsverige och hälsar på mor, bror, svägerska, Lillan, bästvän och Linis. På måndag åker jag upp igen. På tisdagen ska vi på en husvisning på eftermiddagen och sen åker vi till Kärlekens föräldrar i Jämtland. Det blir fina grejor, det!

Förövrigt roar sig de yrkeskriminella här i ghettot med att bränna upp bilar i parti och minut. Jag bara väntar på den morgonen då jag kommer ut och hittar min bil uppbränd. Så nu har jag parkerat på min gamla parkering vid min gamla lilla studentlya. Kärleken får köra mig dit på morgonen och hämta mig på kvällen och det kostar lite pengar. Men jag vill verkligen inte ha en uppeldad bil!

30-årskalas

Piggare idag, helt klart. Fortfarande relativt rutten i magen, men inte alls lika matt och inte illamående.

Så dagen har ägnats åt att röja lite i röran här hemma. Jag fattar inte hur det kan sunka ihop så på bara några dagar! Jag har i alla fall tvättat alla färgade handdukar i 95 grader för att få dem riktigt fräscha. Det har luktat skunk om dem, trots att de varit nytvättade. Hoppas att det hjälpte att tvätta de i nästan kokande vatten, annars får vi kasta hela högen och köpa nya.

Jag har diskat, vattnat orkidéer, dammat, torkat av skåpsluckor, micro och köksfläkt, städat badrummet och dammsugit.

Nu väntar jag på att Kärleken ska komma hem från jobbet så att vi kan åka till vänner på 30-årsfest. Vi kan inte stanna så länge, eftersom Kärleken börjar jobba kl 6:45 imorgon igen.

Imorgon ska de vita/ljusa handdukarna få samma behandling.

Visst har jag ett spännande liv! :|

Magsjuk

Igår var jag på filialen. Det var dött på förmiddagen och jag somnade flera gånger om i en fåtölj. På eftermiddagen var det riktigt mycket att göra. Med filialmått mätt, alltså. Jag fick till och med jobba över en halvtimme.

På vägen hem ringde de från stora djursjukhuset och sa att jag skulle få åka till en annan filial som idag, då en kollega där var sjuk.

Jag var så outsägligt trött igår, jag kunde knappt hålla mig vaken tills det var dags att sova. Jag somnade som en stock när jag väl la mig (det var länge sen!), vaknade vid 4 och mådde pyton. Kräktes en sväng. Vaknade igen strax efter 6 och kräktes igen samt var riktigt rutten i magen. Inget jobb för mig idag alltså. Bara att ringa mig sjuk. De lät lite griniga på jobbet och mitt dåliga samvete slog ut i full blom. Jag funderade allvarligt på att ringa och säga att jag kunde jobba ändå, men jag hann somna om innan dess.

Jag sov till 11.30 (!) Då hade jag sovit i 13 timmar. Så något fel är det ju i min kropp. Nu har jag slutat kräkas, men är hyfsat dålig i magen. Jag misstänker att jag ätit något olämpligt, typ dåliga plommon som någon hade med sig till jobbet igår.

Kärleken är övertygad om att det är morning sickness, men för det krävs ju att man är gravid. Och det är inte jag.

Jag är klen och aldleles matt, håller på att svimma så fort jag står upp i mer än 10 sekunder.

För att sammanfatta: buhuu, stackars mig!

Sömnlös i Gottsunda

De senaste veckorna har jag sovit så himla risigt. Jag kan räkna de nätter jag somnat inom en timme efter jag lagt mig på ena handen den här månaden. Idag var jag ledig. Sovmorgon, tänkte jag. Kunde inte somna och vaknade redan kl 8 i morse. Jäkligt irriterande! Jag känner mig inte stressad (tvärtom), jag känner mig inte orolig (tvärtom), jag mår inte dåligt på något vis (tvärtom). Lik förbaskat ligger jag och vrider mig när det är dags att sova. Suck!

Idag har jag och grannen varit på stan och satt sprätt på “lite” pengar. Nagellack och nagelfilar, nya spislock samt rouge på Åhlens. Mat på Max. En t-shirt på nyöppnade Cubus. En bok på Designtorget. Ännu en t-shirt på New Yorker. Jag köpte nästan ett par kängor och ett par byxor också. Men bara nästan.

Vi sprang i affärer i fyra (!) timmar. Snacka om ömfotad nu!

Jag ska väl göra ett försök att sova då. Är på filialen imorgon.

Djeflar

Igår var det full rulle på jobbet vill jag lova. Jag var ensam veterinär på kvällen, eftersom 16-24 tjänsten tagits bort. När jag gick på akutlistan kl 16.30 var jag inte klar med mina bokade patienter och hade inte hunnit äta.

Och i den smått kaotiska stilen fortsatte det hela kvällen. Det värsta är att jag inte känner att jag gör ett bra jobb när jag bara stressar runt som en galning och knappt hinner reflektera över det jag gör.

Framåt slutet av mitt pass kom det in en illa biten liten hund. Jag tänkte först att det inte var så allvarligt, hunden såg relativt fräsh ut vid första anblicken. Det räckte att lyfta på läppen för att en febril aktivitet skulle utbryta. Den var blåblekgrå i munnen. På med syrgas, in med dubbla kanyler, på med Voluven och Ringer, ut med blod.

Operationsveterinären kom ut och tog över, eftersom jag hade tre andra patienter på gång, varav en hade en sprucken urinblåsa. Vid röntgen såg man ett diagragmabråck på den bitna vovven och den hade brutna revben och misstanke om perforerade tarmar.

Den opererades under natten, i nuläget lever den. Återstår att se om den tänker fortsätta med det.

Idag är jag resurs. Det är mycket välbehövligt, eftersom allt jag skulle gjort igår inte blev gjort. Så idag har jag svarat ut röntgensvar, skrivit remissvar, ringt en drös djurägare, jagat ortoped, jagat kardiolog, diskuterat behandlingar och snart kommer det en patient som ville träffa mig för att lägga ett bandage på tassen.

Det är skönt att känna sig i fas med tiden, äntligen. jag blir sjukt stressad av att inte ha ordnng i min agenda och av att ha massor av oringda samtal.

Inte så lätt

Det är inte så lätt alla gånger, det här yrket jag valt. Inte helt lätt att förhålla sig till människor alla gånger. Vissa kryper in under skinnet på mig. Det finns ytterligheter åt alla håll.

Familjen som kom remitterad med sin gamla hund på torsdagskvällen. Hunden hade uppenbart kraftiga smärtor, trots den starkaste smärtlindringen vi kan ge. Medskickade röntgenplåtar visade kraftig osteolys i en nackkota. Misstanke osteosarcom. Diffdiagnosen är väl osteomyelit. Oavsett vilket är prognosen usel. Efter en del diskussioner med djurägarna kom de fram till att de ville att hunden skulle få somna för att slippa plågorna. De väntade in den sista familjemedlemmen som hade långt att åka, de var kvar på stora djursjukhuset hela kvällen. De ville att jag skulle ge sprutan och jag lovade att stanna kvar och göra det. Självklart! Att låta en veterinär som de aldrig träffat tidigare och aldrig pratat med ge hunden sprutan skulle aldrig falla mig in.

Strax innan 24 kom den sista familjemedlemmen. Vi satte kanyl och hunden fick somna. Och det var så bedrövligt sorgligt. De grät och grät och även jag grät ett par tårar. Jag satt kvar hos dem länge, en hand på någons axel, den andra på någons hand. Åh, vad jag önskar att jag kunnat göra något mer för dem. Önskar att jag kunde lagat deras älskade hund.

Och vissa djurägare går inte att prata med, de kan inte ta in det man säger. Jag antar att det är någon sorts chock- och krisreaktion. De är inte realistiska. En svårt, svårt skadad katt. Dessutom vildkatt och oförsäkrad. De ville till varje pris försöka rädda katten, kosta vad det kosta ville i både pengar och engagemang. Det gick verkligen inte fram att det är elakt mot katten att ens försöka. Det kommer inte att gå. Det lidande som katten måste utstå under tiden är inte acceptabelt, även om vi kunnat rädda den. Ibland kan vi inte, allt går inte alltid att laga.

Och så katten som ramlat från hög höjd. Den var hängig och svullen på ryggen, stod det i bokningslistan. Jag gick in till katten och djurägaren. Jodå, nog var katten hängig alltid. Bleka och snustorra slemhinnor. Och hela katten var full med subcutant emfysem. Jag skojar inte att den var som en ballong. Jag har aldrig sett något liknande. Det var inte ens så att det knastrade när jag tog på huden, det var som att ta på en ballong med päls på.
-Hoppsan, tänkte jag. Vad ska jag göra nu då? Katten är oförsäkrad.

Jag började fråga ut djurägaren för hur många timmar sen olyckan inträffat. Gissa vad människan säger?!
-Tja, det var två dagar sen. Hon har bara legat sen dess och inte ätit eller varit på lådan, men hon har druckit i alla fall.

Den stackars, stackars katten hade legat sådär i två dagar! Jag hade inte särskilt stort medlidande med den djurägaren när jag lät den katten somna. Mitt medlidande låg hos katten. Stackars lilla pissemjau!

Så, ja, det är inte bara det medicinska som är svårt alla gånger. Det är så mycket annat.