Duktig idiot.. hrm.. veterinärska

Det har faktiskt varit riktigt lugnt på jobbet idag, trots att jag varit på stora djursjukhuset. Jag skrev inte lite operationspatienter på morgonen, tog blodprover på en hypothyreoid hund. Satt och rullade tummarna en stund och spanade på akutlistan som var i princip tom. Det tog ett tag för hjärtsnörpet att släppa (se tidigare inlägg) men efter lunch (jag fick en hel timmes lunch, det har inte inträffat i världshistorien) kände jag mig redo att ta itu med akutpatienterna.

Ett sår på en tass på en liten vovve som måste varit närbesläktad med en piraya eller krokodil. Det krävdes sedering för att kunna komma nära den.

En remitterad patient som blivit påkörd och ådragit sig pneumothorax, kraschat bäcken och luxerad armbåge.

Hund med uveit av okänd anledning. Bara att leta vidare efter orsak. Hypothyreos? Lipemi? Urinvägsinfektion? Otit? Cushing?

Medan jag väntade på provsvar tog jag en fika. Satt i lugn och ro ute på altanen då det blev allmänt genrop, dvs en akutpatient måste tas omhand NU. Och eftersom jag var akutveterinären kastade jag mig dit i flygande fläng.

En krampande hund. Massor av sköterskor som stod runt, en försökte lägga kanyl. Jag sa till om Stesolid rektallösning, se till att ha fria luftvägar, jag vred på 4 liter syrgas. Hunden gick ner lite på Stesolid och jag hann fråga ett par snabba frågor till djurägarna. Det var första gången hunden krampade. Hade krampat flera gånger på morgonen och de hade åkt akut till sin lokala veterinär. Där hade hunden fått Stesolid och därefter hade de remitterat den hit och fått med sig Stesolid att ge på resan vid behov, eftersom de hade en bra bit att resa. Den hade fått Stesolid under resan. Alltså hade hunden nu fått Stesolid minst tre gånger under dagen och ytterligare Stesolidgiva skulle inte hjälpa, eftersom receptorerna blir mättade.

Jag började räkna på en Fenemaldos och fick precis fram en dos när hunden började krampa igen. Jag gav instruktioner till sköterskorna om hur de skulle ge Fenemalen intravenöst. Jag bad en annan sköterska ta tempen som var skyhög. Bad henne springa och hämta kalla handdukar. En tredje sköterska hämtade Propofol att ge om Fenemalen inte hade någon effekt. Hunden slutade krampa av en relativt låg dos Fenemal och efter en stund slutade den även att hyperventilera och blev allmänt lite lugnare. Och tempen gick ner till strax under 40 grader.

Puh! Då kunde jag undersöka hunden lite bättre och förbereda på IVA att den skulle komma, ge instruktioner om vad som kunde ges och hur mycket, meddelade vad jag givit och hur mycket.

Innan jag gick hem kikade jag till hunden på IVA. Den hade normal temp och låg lugnt i sin bur och vilade.

Jag kände mig som en riktigt bra veterinär! Jag var skärpt när det gällde, visste exakt vad jag skulle göra, delegerade ut arbetsuppgifter och allt flöt suveränt. Jag var lugn och samlad, trots att jag fick en adrenalinkick, sådär så att det bara känns kul och givande och som att jag är bra på det jag gör, att jag och alla sköterskor gjorde ett bra jobb.

Fifan vad jag är bra! Fifan vad det är kul att vara veterinär!

Hjärtsnörp!

Sitter på jobbet och kollar in akutlistan, vilka djur som är på väg in.

Jag svalde i princip tungan när jag såg att en man var på väg in med sin haltande hund. En man med samma förnamn och samma efternamn som min far. Min far som bor en dryg mil från stora djursjukhuset.

Puls på 150 och alldeles skakig och kallsvettig. Jag kunde knappt styra musen för att klicka fram födelsedata och adress till djurägaren.

Det var inte pappa. Tack å gode gud för det! Jag är fortfarande alldeles skakig och illamående.

Herrejävvlar, så att säga!