MR nästa

Foten är som sagt bätte idag. Eller var i alla fall. Tills jag kom till läkaren igen och han började klämma och känna. Nu värker och strålar och skär och nyps och sticks det. Gruff! Nästa steg är en MR på fossingen. Här har de en väntetid på 8 månader, men i Upplands Väsby har de max 2 veckor. Så remissen går till Upplands Väsby.

Dessutom undrar jag varför (WHY, OH WHY) alla de perfekta husen finns åt helt jäkla fel håll. Hade det här huset legat åt rätt håll hade jag bannemej köpt det osett! Det har ALLT vi vill ha och behöver. Man kanske skulle säga upp sig och söka obefintliga jobb i Uppsala istället?

Semesterlök

Ah, semester är ett ljuvligt ord! Att den dessutom är betald är underbart! Tänk att få gå hemma och löka och få betalt för’t! Värt!

Dagen började väl inte lysande idag, dock. Jag skulle åka och hälsa på grannen kl 10. Både hon och jag hade saker inbokade resten av dagen och vi ses alldeles för sällan nowadays. Knatade ut till bilen, glad i hågen. Bilen vägrade starta! Varför? För att min kära sambo inte tankade den igår, som han lovat. Han lånade min bil igår och lovade att tanka den, vilket han alltså inte gjorde. Jag var måttligt glad på honom och var tvungen att ringa och vara en smula bitter på honom i telefon. Onödigt gjort av mig, han kunde ju inte göra något åt det när han var på jobbet, liksom. Jag var bara tvungen att låta honom ta del av mitt missnöje. Jaja, jag är en dålig människa, I know!

Hursomhaver, jag fick ringa grannen och be henne allra ödmjukast om lite handräckning. Hon kom och körde mig och min tomma bensindunk till närmsta mack, jag fyllde på dunken, därefter tillbaks till bilen och när min lilla bil fått i sig bensinen startade den så snällt. Varpå grannen fick åka iväg till sina åtaganden och jag till mina. Men, hey, vi fick ju ses lite iaf… ;)

Jag åkte och tankade bilen full och sen till husläkarmottagningen för att få ett friskintyg. Jobbet vill ha det nu när jag ska bli kvar där. Dessutom vill de ha papper på att jag inte är allergisk. Läkaren tyckte det var lite fjantigt och jag är benägen att hålla med. Jag är ju helt symtomfri, oavsett vad blodprov och/eller pricktest visar. Och jag kan hoppa upp och sätta mig på att det kommer att visa positivt för katt, det gjorde det en gång för 15 år sen. Men efter det har jag ju haft en hel drös med katter utan att bli sjuk. Well, blodprovet som ska tas kunde de inte ta på husläkarmottagningen, det ska tas på ett annat ställe. Så jag måste snart ta bilen och åka dit. Om det visar positivt, vill de att jag ska göra ett pricktest.

Dessutom ska jag träffa läkaren jag träffade igår igen i eftermiddag. Han vill fortsätta utreda min stackars fot. Den är förövrigt bättre idag. Igår kväll var den obehagligt avdomnad och jag hade ordentligt ont. Det strålade och brändes och nöps och stacks ända långt upp på framsidan av smalbenet. Men idag kan jag gå nästan utan hälta.

Och det slog mig igår kväll (fast det var snarare Kärleken som påminde mig) att jag förra sommaren hade problem med samma fot. Inte att den var avdomnad, så vitt jag kan minnas, men att den var svag och liksom inte riktigt hängde med. Den stora tramdynan fastnade liksom i marken vilket gjorde att jag snubblade på min egen fot med jämna mellanrum. Det var i samband med att jag hade den där konstiga feberepisoden i augusti förra året.

Det började ju med att jag fick kalasont i skallen och synbortfall. Migrän trodde jag och det blev bättre av Immigran. Men sen fick jag feber som inte gick ner trots Alvedon. Jag tuppade av (taskigt blodtryck, feber och envisheten att åka och jobba ändå plägar ha den effekten på min kropp) och fick åka till sjukhuset hemma i västsverige. Inte heller där fick de ner febern. De ville göra lumbarpunktion, vilket de aldrig gjorde av någon konstig anledning. De ville göra en MR-undersökning och jag fick en tid, trots att jag sa att jag inte kunde ta den tiden, eftersom jag skulle befinna mig här i Uppsala då.

Men ja, jag snubblade vidare någon vecka och sen gick det över, febern släppte efter ett par dagar bara.

Det stora spöket MS hänger över mig och gör mig skräckslagen. Bara det inte är något sånt! Nä, det är bara Mortons neuralgi. Japp, så är det! Det bestämer jag mig för!

Trist bara att behöva ägna hela första dagen av semester åt att fara omkring till diverse vårdinrättningar.

Mortons neuralgi?

Jag prioriterade att försöka få tag på en läkartid idag, istället för att åka till jobbet. Jag var ju lite orolig, så att säga.

Jag fick tid på min husläkarmottagning kl 16.40 idag (vilket gjorde att jag faktiskt kunnat åka till jobbet, men jag visste ju inte riktigt när jag skulle få tiden och det tar mig ändå 80 minuter att ta mig från jobbet och till Uppsala.)

Läkaren klämde och kände och testade reflexer och la sin panna i djupa veck. Jag brukar gnöla över knepiga patienter jag får, nu har jag tydligen blivit en själv.

Jag har normala reflexer, nedsatt känsel i huden på foten, svag i tårna och palpationsöm över metatarsalben tre. För att utesluta stressfraktur (hur jag nu skulle kunnat få den när jag antingen sitter i bilen eller hasar omkring i korridorerna på jobbet) skickades jag till röntgen.

Bara att åka vidare till Ackis och vänta på röntgen. Det var ingen fraktur, vilket jag redan misstänkt. När jag kom hem satt jag och googlade och hittade min diagnos: Mortons neuralgi. För faktiskt så tycker jag inte att det är över själva benet jag är palpationsöm, utan mellan tredje och fjärde metatarsalbenet. Och det är “överrullningsfasen” i steget som gör ont

(Det förklarar visserligen inte avdomningen och svagheten i tårna, men man kan ju inte få allt här i världen)

Komplisert

Idag har det varit idel komplicerade fall på jobbet. Och det är ju schysst när det blir bokat en “fortsatt utredning trötthet och bradycardi” på 20 minuter. Det blir hjärtultraljud, EKG, atropintest, nytt EKG. Det tar lite mer än 20 minuter, om vi säger så. Lunch? Äh, det är överskattat.

På akuten hann jag inte med särskilt många patienter, just för att de jag hade var så kluriga.

Det ena handlade om en liten valp som hade haft feber och var jättetrött och slö. Han luktade illa ur munnen och hade mjölktänder kvar som satt dubbelt med de permanenta tänderna. Jag snöade in helt på tänderna, men kunde inte hitta något som skulle förklara febern eller slöheten. I förbifarten nämnde djurägarna att han varit så dålig under dagen att han till och med kissat inne. Visserligen är han en valp, men han har varit rumsren länge.

Äh, tänkte jag, vi tar väl ett urinprov, vem vet, han kanske har en urinvägsinfektion. Och så tar vi lite infektionsprover bara för att.

Valpens urinprov engagerade hela labbet, varenda BMA kom och kikade på sedimentet och rev sig i huvudet. För det första hade han 3+ på protein i urinen. För det andra 2+ på blod. Lite för många vita blodkroppar i sedimentet. So far låter det som en urinvägsinfektion. Men i sedimentet såg man även massor av stora, hyalina och korniga cylindrar. Det betyder att det är något fel som är galet med njurarna.

Jag levererade beskedet till djurägarna som såklart blev chockade och ledsna. Sen vidare in på ultraljudet för att se hur njurarna såg ut på bild samt ett kompletterande prov på njurfunktionen.

Njurarna var inte fina på ultraljudet, den delen av njurarna som sköter om själva filtrationen var alldeles svullen och stor. Inflammerad/infekterad kan man tro. Och när filtrationen inte fungerar läcker proteiner ut. Det är lite som ett kaffefilter. Normalt ska kaffepulvret vara kvar i filtret och bara själva filtratet, dvs det färdiga kaffet, ska komma ner i kaffekannan. Ungefär så är det med filtrationen i njurarna också – proteiner är för stora för att slippa igenom filtret i vanliga fall. Men om filtret blir skadat kan proteinerna (eller kaffepulvret) läcka ut. Och man får protein i urinen (eller sump i kaffet).

Matte grät och var jätteorolig och ledsen. Såklart! Jag satte valpisen på dropp och intravenös antibiotika. Sen kunde den få gå hem för att återkomma för samma procedur imorgon.

Jag hoppas så innerligt att det går bra för valpisen!

Nu till något helt annat. Ni doktorer eller nästandoktorer som läser här. I need en gratiskonsultation via sajberspejs.

Förra veckan fick jag kalasont i vänster ben, typ i knäveck och lateralt om knät. Det gjorde verkligen svinont. Men det försvann på ett dygn eller så. Sen började vänster fot att domna och nu har den varit domnad till och från (mest till) i ungefär en vecka. Igår kändes den mest som en köttklump. Och idag gör det så infernaliskt ont i foten. Ett tag kunde jag inte ens stödja på den. Och den är fortfarande domnad. Jag kan inte ens säga var i foten det gör ont. Ena studen är det medialt ungefär vid hålfoten, ibland vid hälsenan, ibland lateralt vid fotknölen, ibland vid tårna. Det molvärker lite men ffa gör det svinont att gå och det liksom strålar och skär. Jag är inte varm, svullen, blå eller kall. Jag har lindat foten nu (med ett jättefint bandage med tassavtryck på) och då gör det lite mindre ont.

Diagnos, please?

På sjukvårdsrådgivningen sa de: ta en Alvedon (först sa de Ipren. NÄHÄDU, sa jag, det blir inget av med det!) och ring vårdcentralen imorgon om det inte är bättre. Mhm, och om det är en propp? Och den far iväg och sätter sig i lungor eller hjärna?

*hypokondrisk*

Dockan Nenne

När jag var liten kunde jag inte uttala mitt namn, utan kallade mig själv för Nenne. (Till råga på allt kunde jag inte heller uttala mitt efternamn – det fick bli Dingdång. Nenne Dingdång, that’s me :-D ) Nenne är ett smeknamn som följt mig långt upp i åldrarna. Många av mina klasskamrater från gymnasiet och andra vänner, ffa de på teatern, kallar mig bara Nenne, jag vet inte ens om de vet vad jag heter egentligen.

När jag var i västsverige sist köpte jag en liten tygdocka till Lillan. Svägerskan hade skvallrat om att hon gillar dockorna på dagis.

I förrgår meddelade Svägerskan att Lillan döpt sin docka. Till Nenne. Varje gång hon hämtar sin docka säger hon “Nenne”.

Är det inte det sötaste?! Herregud, mitt hjärta brister av kärlek till det där barnet! Fifan, vad jag saknar henne och bror och Svägerskan!

Det är Faster Nennes tös, det där!

Nope

Det huset blir det inte heller. Inte för det priset och inte i det området.

De begär 2,9 miljoner. Det ligger i ett område som mest ser ut som Wisteria Lane. Massor av fabriksbyggda, nya hus i pastellfärger. Huset i sig var det absolut inget fel på – hade det legat på landet och kostat 1 miljon midre så hade vi börjat fundera på det.

Jag hemnet-knarkar och är svårt beroende, bara väntar på att vårt hus ska dyka upp. Förr eller senare gör det väl det, men jag är ju inte den mest tålmodiga människan här på jorden som bekant.

Det känns som om helgen i princip bara gått ut på att åka runt och kolla på hus. Det enda vettiga jag gjort idag är att laga middag och matlådor tills imorgon. Vill ni veta ett gott och mycket enkelt recept på chili con carne? Inte? Sluta läs då.

Chili con carne a la Mysan
1 finhackad lök
Ca 300 gram nötfärs (eller quorn eller sojadito om man är lagd åt det hållet)
En påse tacokrydda
En burk Heinz baked beans

Fräs lök och köttfärs. Häll i tacokryddan. Häll i vita bönor. Smaka av med lite mer chilipeppar, spiskummin och vitlök om man känner för det. Klart! Servera med ris och en fräsh sallad, gärna med gurka och majs i.

Njä

Vi kom fram till att inte lägga något bud på huset vi kollade på igår. Nog för att jag fullkomligt älskade det, men man kan ju inte gå sta och köpa “första bästa” hus som man blir förälskad i. Det är klart att vi skulle få plats i huset, utan problem. Men vi vill ju egentligen ha lite större. Och så var det ju det där med tomten… Det kommer komma fler hus, bättre hus. Vi sitter ju inte i sjön på något vis.

Idag ska jag på visning, Kärleken jobbar. Det finns många fördelar med det huset, men minst lika många nackdelar.

Fördelar

  • Stort och bra
  • Fräsht och nytt
  • Fint kök
  • Perfekt läge rent geografiskt
  • Kamin i vardagsrum
  • Två klädkammare och flera garderober
  • Jacuzzibadkar i badrummet

Nackdelar

  • Villaområde
  • Inget utsatt pris – kan bli svindyrt!
  • Liten tomt
  • Vansinnigt fult kakel i badrummet på övervåningen
  • Ingen vedspis i köket
  • Inget stort “master bedroom” – snedtak i alla sovrum
  • Inget riktigt stort och bra förråd
  • Högt taxeringsvärde

Åh

Det var så fint, huset! Lite drygt 5 mil till Uppsala, kanske 6 till djursjukhuset. Supermysigt kök. Fin, stor och möblerbar hall, fint badrum. Vardagsrum som ev var lite litet och ffa alldeles för mörkt med små, små fönster, bara. (Men där har vi å andra sidan planer på att sätta in en balkongdörr där det ena fönstret är nu, bygga en inglasad veranda och slå upp ett nytt fönster bredvid det befintliga – mycket ljusare och mycket större). Kamin i vardagsrummet.

Supermysig övervåning med klädkammare, plats för bokhyllor och datahörna i den möblerbara hallen. Mysigt sovrum (med hiskliga tapeter) med murstock i ena hörnet och mellan den och väggen ett perfekt utrymme för en liten barnsäng. Ett gästrum/barkammare för äldre barn. Uthus med förråd, en jordkällare och en carport.

Stor tomt, inte särskilt fin, ingen vidare utsikt med bara stora granar runtomkring och en stor, stor (och ganska trist) gräsmatta.

Billig i inköp och inte särskilt dyr i drift förutsatt att man eldar mycket.

Frågan är om man ska lägga ett bud… Jag kan mycket väl se Kärleken och mig framför mig när vi spankulerar omkring där i huset i vinter, eldar, lyssnar på radio i köket, inviger vartenda rum ;)

Och jag kan se mig fara omkring som en virvelvind i trädgården och gräva, plantera och så. Ett stort grönsaksland, flera fruktträd, flera bärbuskar, en örtträdgård, gallra ur i skogen, klippa gräsmattan med åkgräsklippare. Jag kan se lilla knodden kuta omkring i trädgården med blöjbaken och plocka smultron i smultronlandet.

Man kanske skulle lägga ett bud?

Jorå

Bästa boten mot trötthet är inte att sova, har jag kommit på. Det är att inte sova. Eller i alla fall att sova väldigt lite.

I vanliga fall går jag och lägger mig kring 22 när jag ska upp kl 6. Då är jag helt död och förintad på morgonen när jag vaknar och kan inte förstå hur jag ska överleva dagen. Igår väntade jag på Kärleken när han slutade jobba 22.15. Sen pratade vi och myste i sängen. Inte förrän 00.30 släckte vi lampan. Jag trodde jag skulle vara mer död än levande imorse, men icke. Pigg och glad studsade jag upp kl 06.00 och har inte varit såhär pigg på evigheter. Hah! I fortsättningen blir det sena kvällar för min del!

Det har varit en bra dag på jobbet. Höga berg och djupa dalar, kan man nästan sammafatta det hela med.

Den djupa dalen bestod i att en gammal, gammal man kom in med sin uråldriga hund. Hunden var tvärdålig. Svårt att andas, formidabelt blåsljud som nästan inte hördes över lungödemsljuden. Skvalpig i hela magen. Hjärtsvikt.

Jag rekommenderade att hunden skulle få somna. Och gamla husse blev så förfärligt ledsen. Så ledsen att det skar långt in i mitt hjärta och jag var tvungen att gå ut för att inte bryta ihop själv. Stackars gamla farbrorn, hans bästa vän och följeslagare skulle inte få följa med hem. Ibland brister mitt hjärta och blöder en skvätt för dessa djurägare. Jag önskar så innerligt att det fanns något, vad som helst, jag kunde göra. Som kunde hjälpa och trösta. När inte bot finns.

Ibland känner jag mig så maktlös. Och är det någon känsla jag inte står ut med så är det just maktlöshet.

Jag har tänkt på farbrorn hela dagen och undrar om han kom hem ordentligt. Jag erbjöd honom att ordna med skjuts hem, det kändes inte bra att han skulle sätta sig i bilen och köra hem i det skick han befann sig. Jag tänker på honom nu då han sitter ensam där hemma utan sin livskamrat. Jag hoppas han har någon som ser efter honom!

Det höga berget bestod i en mystisk katt som har mystiska saker för sig som ingen kan förklara, trots omfattande utredningar. Det är en raskatt som är tänkt att användas i avel, men det har inte funkat eftersom hon inte vill löpa och de få gånger hon gjort det har hon inte kommit i höglöp utan bara fräst ifrån till hanarna. Vad det beror på är det ingen som lyckats lista ut. Katten har tidigare stått på p-piller, men slutade med det i och med att det var dags för henne att gå i avel.

Idag kom matte och var orolig över en knöl i juvret. Eftersom katten stått på p-piller var hon rädd att det skulle vara en tumör. Jag kände och kände och kunde kanske eventuellt känna en mikroskopiskt liten knöl i ena juverdelen. Men å andra sidan kändes motstående juverdel likadan. Och spenarna var lite stora och lite svullna. Hmmmm, tänkte jag, vad är nu detta.

Och så klämde jag på magen. Jomenvisst var där en mystisk struktur som skulle kunna vara kattungar. Matte blev eld och lågor. Ett ultraljud bekräftade min misstanke. Matte blev så glad att hon studsade omrking som ett popcorn och kramades och nästan grät av glädje. Hon sa att hon var lika glad nu som när hon fick reda på att hon själv var gravid. Helt oväntat men mycket lyckligt slut.

Kärleken var på husvisning idag. Han blev störtkär i huset, men med tanke på allt som måste åtgärdas, läget och det begärda priset, så måste vi avstå.

Imorgon ännu en husvisning. Det är ett hus jag hoppas mycket på. Hoppas nu bara att det inte är för litet!