Dockhus

Det ena huset hann jag inte fram till i tid, mest på grund av taskig navigering av yours truly. Det andra huset låg jättefint i underbara omgivningar. Rött litet torp från 20-talet. Otroligt fräsht och fint inuti. Och det minsta lilla hus jag någonsin varit inne i. Ett dockhus.

De två rummen på nedervåningen var ca 5 kvadrat stora, vi hade omöjligt fått plats med vår säng. Vardagsrummet på övervåningen var kanske 12 kvadrat. Vi hade kanske fått plats med soffan, men inget mer. Man var i princip tvungen att backa ner för den livsfarliga trappen när man skulle ner från övervåningen.

Näpp, det huset blir det inte.

Imorgon ska Kärleken på visning på ett hus innan han börjar jobba men medan jag fortfarande är kvar på jobbet. På lördag ska vi titta på ett hus som vi hoppas mycket på. På söndag ett hus som kanske är lite för dyrt och inte jättefint, men har en fantastisk trädgård.

Det är mycket nu…

På alla plan utom på jobbplanet. Idag var jag på filialen. Jag började arbetsdagen med att besiktiga fyra kattungar. Jag var klar 8.40. Sen satt jag – surfade, fikade, läste på om diverse åkommor, surfade lite till, ringde en djurägare. Fram till lunch. Jag åt, sen satt jag lite till. Läste Amelia, kollade upp gamla patienter. Nästa patient kom strax innan 14. En tik med misstänkt urinvägsinfektion. Skrev ut lite antibiotika. Ringde ytterligare en patient och satte in behandling mot Anaplasmos. Sista patienten kom 15.40. En besiktning av hundvalp. Det tog 10 minuter.

Innan jag åkte hem pratade jag med en djurägare som jag haft mycket och tät kontakt med på grund av hans svårt sjuka valp/unghund. Nu har vi kommit till vägs ände och djurägaren har insett att det inte finns något hopp. Vi måste låta det lilla pyret få somna in. De skulle komma imorgon eftermiddag. Jag är glad att jag inte är på filialen då. Jag hade garanterat börja gråta, jag hade inte velat vara den som gav den sista sprutan.

Djurägaren tackade så mycket för all hjälp de fått av mig. Men det var inte nog. Det hjälpte inte. Jag kunde inte hjälpa. Otillräcklig!

Bifynd, corpus alienum och djurägarcompliance

Lugna dagar på jobbet. Skönt, men ack så seg man blir. Och lat!

I måndags kom det in en gammal, men otroligt pigg och fräsh hund med kräkningar efter att ha tuggat i sig och svalt en leksak. Dumt gjort av en gammal hund, kan man tycka. Vi tog lite blodprover och såklart ett par röntgenbilder av hans mage. Blodproverna var finfina. På röntgenbilderna kunde jag se en corp al (corpus alienum = främmande kropp = något som inte borde vara där) i magsäcken. Dessutom såg jag att mjälten hade en avvikande form. Mjälten var ett bifynd, men värt att utreda vidare. Hunden skickades alltså vidare till ultraljudet.

Där kunde man se att mjälten hade två ganska stora förändringar. De såg inte ut som tumörer enligt ultraljudsveterinären, mer som gamla blodutgjutelser.  Allt annat i buken såg bra ut, inga synliga metastaser.

Jag och matte till hunden diskuterade länge och väl hur vi skulle göra med hunden. Leksaken i magsäcken måste ju bort, därom rådde det inget tvivel. Men matte ville först inte öppna upp buken om det inte krävdes för att få ut leksaken. Vi kom överens om att försöka lirka upp leksaken genom matstrupen med en lång tång och fiberoptiken. Om det inte lyckades skulle det bli en buköppning och när man ändå var inne i buken, så kunde man lika gärna ta ut mjälten.

Problemet var bara att det var sent på eftermiddagen och det var ingen kirurg som kunde åta sig att eventuellt utföra en mjältextirpation. Så om man inte lyckades fiska upp leksaken med en tång skulle man bli tvungen att väcka upp hunden igen, bara för att söva om honom dagen därpå.

I samråd med djurägaren kom vi fram till att det bästa var att vänta med hela proceduren tills dagen därpå. Alltså igår.

Under kvällen och natten hade matte funderat och hade många frågor angående mjälten. Fördelar/nackdelar att plocka bort den, risker osv. Trots att det på ultraljudet inte såg ut som tumörer och man inte kunde se någon spridning, finns det en reell risk att mjälten spricker när den ser ut på det där viset. Om den spricker har man inte lång tid på sig förrän hunden förblöder. Å andra sidan är det en hund med ett gäng år på nacken, hur mycket vill man utsätta hunden för när den kanske inte har så lång tid kvar att leva oavsett? Det är en svår balansgång, det där.

Till slut kom matte fram till att hon ville ta bort mjälten oavsett om man kunde få ut leksaken genom munnen eller inte.

Hunden skrevs in och sövdes. Man började med att försöka fiska upp leksaken genom munnen, men den gick bara sönder när man tog i den med tången. Man valde att göra en buköppning och man plockade ut leksaken utan problem genom att göra ett hål i magsäcken. Sen började man ta bort mjälten. Den var väldigt stor och hade många stora förändringar. När den väl var borta kunde man inspektera resten av buken. Då såg man det katastrofala – förändringarna som fanns på mjälten fanns även på levern.

På ultraljudet såg levern normal ut, förändringarna på mjälten såg inte ut som tumörer. Det var fel. Matte informerades om fynden vid operationen och hon valde att låta hunden somna in under narkosen. Så himla, himla sorgligt! Hade hunden inte ätit upp sin leksak hade han fortfarande levt idag. Kanske inte särskilt länge till, men en stund.

Det är så lätt att missa saker, att tänka fel, att göra antaganden på felaktiga grunder. Det är inte förrän man står med facit i hand som man vet om man gjorde rätt eller fel. Det är tjusningen, men också den stora skräcken med det här jobbet.

Förövrigt träffade jag en gammal, gammal tant med sin gamla kissekatt igår. Katten hade problem med öronen, hade haft det en längre tid. Åh, stackars kissen, öronen såg förfärliga ut! Det räckte med att slänga ett getöga ner i öronen för att ha diagnosen klar – öronskabb. Ett prov från öronsekretet bekräftade mina misstankar.

Jag skrev ett brev till djurägaren precis hur hon skulle behandla katten hemma. Hur och hur ofta hon skulle göra rent öronen och med vad, hur och hur ofta hon skulle tvätta det uppkliade såret och med vad, hur hon skulle medicinera, hur viktigt det var att katten hade en krage på sig för att inte kunna klia upp såret igen.

Både jag och sköterskorna visade och förklarade noggrannt, vi skrev instruktioner även på burkar och flaskor som hon fick med sig. Men tanten bara glömde och glömde, förstod inte, frågade samma saker om och om igen. Hon hade ingen som kunde hjälpa henne med katten, eller jo, kanske hennes dotter, men hon mindes inte var dottern bodde, var hon jobbade eller vad hon hade för telefonnummer.

När det var dags för tanten och katten att åka hem hade tanten tappat bort sin bil…

Det är ett under att hon hittade till djursjukhuset. Och det är fantastiskt skrämmande att tanten är ute och kör bil! Och jag tycker synd om kissemiss som jag misstänker inte kommer få sin behandling. Bara hon inte häller ner Bonex i öronen!

Återstår att se om hon kommer på återbesökstiden och om katten är skabbfri då…

Djurägarcompliance är nyckeln till ett lyckat resultat, det här tror jag kommer bli mindre lyckat :(

Hösthelg

Det har varit en skön helg med finfint väder, men den har gått alldeles för fort. Vi har varit en sväng på stan och strosat på loppisen på Vaksala torg, suttit vid Fyrisån och sippat milkshake, sovit på soffan, varit ute på modellflygfältet (Kärleken flög sina plan medan jag gonade mig i solen och busade med två härliga hundar) och varit på husvisning.

Jag kan för mitt liv inte begripa varför man inte städar och gör iordning ett hus som man planerar att sälja. Smutsiga skåpsluckor, damm och smuts, tvätt i högar, fastbrända matrester på spisen. Dessutom hade de rökt inomhus. Ingen fräsh lukt! Jag kände mig besudlad av att gå omkring där inne. När man tog i trappräcket blev man alldeles kladdig på handen. Blääk! Nä, det huset blir det inte!

Däremot ska jag på två husvisningar på onsdag (Kärleken jobbar kväll, så jag får åka själv). En kl 17 och en kl 18. Tur att det inte är så långt mellan husen, det lär bli tight med tid!

Det är inte lätt att hitta huset vi vill ha! För det första måste det ha rätt läge så att vi båda kan pendla till jobbet. Det ska finnas plats för många bokhyllor, ett rum till barnkammare, ett sovrum, ett arbetsrum (som man iofs kan ha i rummet där man ska få plats med alla böcker) och ett vardagsrum. Ett önskemål är kamin/öppen spis samt en vedspis i köket. Det är inget måste, men vi vill båda två väldigt gärna ha det. Dessutom är varken Kärleken eller jag särskilt sugna på omfattande renoveringar. Lite golvbyten, lite tapetsering/målning är ok. Men inga takbyten, dräneringar, byten av kök eller badrum är vi sugna på. Och så får det ju inte vara så dyrt heller…

Vi har hittat två hus som är perfekta. Det ena kostade 3,8 milj. Så det går bort. Det andra ligger i Tärnsjö. Så det går också bort. Bah!

Kolla in de här husen! Är de inte alldeles perfekta (bortsett från pris och läge)?

Taskigt läge, men guuud så vackert!

Hyfsat läge, tjusigt som bara den, men dyyyrt!

Det har annars varit en lugn dag på jobbet. Jag fick lunch i tid och det var visserligen många patienter på akuten, men vi var två akutveterinärer och två resursveterinärer, så det rafsade vi av i ett nafs. Jag hann till och med diskutera kniviga fall med min chef och ringa några djurägare.

Nu måste jag ramla i säng för att orka med morgondagen. Det var inte kul att gå upp 5.30 imorse (eller att komma hem 18.30 ikväll). Trött is my middlename.

Solskenshistoria

Idag har jag inte varit pigg på en enda fläck. Ont i halsen, snuvig, trött och yr. Dessutom har jag nära på gasat ihjäl Kärleken här hemma. Hur kan så mycket gas få plats i en så (relativt) liten mage?! Inte undra på att jag hade ont i magen!

Det har varit full rulle på jobbet idag. Hann inte klart med mina bokade patienter innan lunch, så jag åt en macka i flygande fläng och fortsatte bara jobba. Jag har sprungit omkring så mycket idag att jag har förbaskat ont i fötterna. Nu börjar det definitivt bli dags att investera i ett par riktigt bra inneskor! Jag lär ju nöta lite golv på stora djursjukhuset de närmsta månaderna…

Det är massor jag ska göra på min semester i oktober. Komma ikapp med mitt liv.

  • Gå till tandläkaren
  • Gå till optikern
  • Lämna in bilen på service
  • Gå till frissan
  • Köpa inneskor
  • Köpa ny eltandborste

Idag gick en av mina patienter från måndagens akutpass hem. En lite blandrastik som kom in i måndags förmiddag på akuten. Hon stod på kortison eftersom hon visade neurologiska symtom som kan tyda på diskbråck. Kortisonet är tänkt att minska inflammationen som uppstår när en disk pressar mot ryggmärgen. Huruvida detta är en bra behandling eller inte råder det delade uppfattningar om.

På lördagen hade hon blivit helt förlamad. Två dagar tidigare, således. Man har ungefär 12 timmar på sig att komma under behandling (dvs operation) från det att hunden blir totalförlamad för att ha en bra chans att få hunden mobil igen.

Det blev full rulle in på en CT myelografi (man sprutar in kontrast i utrymmet runt ryggmärgen för att se var någonstans det trycker på) och därefter in på operation. Ryggmärgen var riktigt ful efter man rensat bort diskmassa och blod. Prognosen var inte särskilt god.

Efter en diskbråcksoperation tar det normalt några dagar innan man ser en bättring, så som att hunden visar tecken på att kunna röra sina ben på egen hand. Oftast tar det ett tag innan de kan stå och gå själva och de är ofta ordentligt vingliga till en början.

Dagen efter operationen stod “min” blandrastik upp. Hon kunde gå efter två dagar. Idag travade hon hem med matte och var bara ytterst lite vinglig. Hon ligger en månad fram i rehabiliteringen, trots att det inte ens gått en vecka sedan hon opererades. Jag hade inte trott det om jag inte sett det med egna ögon.

En riktig solskenshistoria som värmer mitt hjärta när man mest bara ser elände.

Tralala

Igår låg jag pall nästa hela dagen. Tog mig ur sängen kl 11.30. Tog mig ur sovrummet 16.30. Diskade, vek tvätt, klippte gräsmattan och var sen så utmattad att jag såg stjärnor. Ljuvligaste Kärleken kom hem på kvällen och vi åt sushi och njöt av varandra innan jag dök i säng.

Idag har jag varit pigg och glad som en lärka, inget spår av någon förkylning. Märkligt. Dessutom har det varit helt sjukt lugnt på jobbet. Några ströpatienter bara, jag har mest suttit. Skrivit remissvar och ringt djurägare. Läst lite i Ettinger om hypertension (högt blodtryck) på hund.

Ljuvligaste Kärleken väntade hemma med maten klar när jag kom från jobbet. Från sin storebror hade han med sig en bänkdiskmaskin som vi nu har installerat och högtidligen invigt. Den ser ut som ett skrälle och låter värre än en skördetröska. Men vi slipper diska för hand! Fifan så värt!

Nu sitter jag här med ont i halsen igen. Vad är det här för konstig förkylning?!

Kort från Jämtland

I brist på bättre, för att jag idag inte orkar ta mig för något öht.

p9090001

Utsikt från Kärlekens föräldrars brygga en blåsig dag i september

 

p9090003

Kärleken kontrollerar att båten är ordentligt förtöjd

 

p9090004

Från bryggan och upp mot svärföräldrarnas hus

 

p9100010

Mysan på fisketur på Fyrsjön. Väntar på napp

 

p9100007

… och väntar

 

p9100008

Kärleken har fått trassel på rullen

 

p9100009

Jag njuter av utsikten medan jag väntar på napp

 

p9100013

Fint båthus

 

p9100015

Såhär glad blir Mysan när det nappar

 

p9120021

Utsikt från ett berg med en fornborg

 

p9120026

Samma berg, utsikt åt ett annat håll

 

p9120027

Skägglav är ett märkligt ting

Spännade

Jag börjar verkligen bli förkyld. Ont i halsen och huvudet, hosta, utomjordingar i bihålorna, lite lätt feber. Bläk!

Det var ändå kul, om än lite jäktigt på jobbet idag. Det var lugnt på akuten på morgonen, sen droppade det in den ena hunden sämre än den andra.

Den första riktigt dåliga var faktiskt så nära ett djurskyddsfall jag sett. En gammal hund som fått en mycket ovanlig diagnos på annan klinik och hur korrekt den diagnosen är (endast ett enda blodprov med basala parametrar är taget) kan man bara spekulera i. Rasen ska i normala fall väga runt 12 kg. Den här hunden vägde max 4 kg. Det var det vidrigaste jag sett. Den kunde inte stå eller gå, den luktade död, var likblek i slemhinnorna, död päls, intorkat sekret runt vulva och anus. Det luktade som om den börjat ruttna inifrån, trots att den fortfarande var vid liv. Den hunden fick somna snabbare än kvickt. Stackars, stackars djur! Hur kan man bara blunda för att ens djur är så utmärglat? Hur kan man inte se det? Det övergår faktiskt mitt förstånd.

Nästa apdåliga patient var en hund i övre medelåldern som varit hängig i perioder, varit hos annan veterinär och fått antibiotika pga höga infektionsparametrar. Den hade varit pigg nu i några dagar och så helt plötsligt igår hade den börjat kräkas och orkade inte gå.

Jag blev orolig när jag såg slemhinnorna. De var en aning bleka. När jag sen satte stetoskopet intill bröstkorgen fick jag obehagliga flashbacks av hur det var för mig i april förra året. Vovvens hjärta lät precis som Ellabruns hjärta innan hon dog. Den enda skillnaden var att Ella inte hade några arrytmier, vilket den här hunden hade. Jag blev alldeles skakig, så pass skakig att jag välte ut ett blodprovsrör så det skvätte blod över halva golvet. Hydropericard, hydropericard, hydropericard var det enda jag kunde tänka.

Ilfart till röntgen. Stort hjärta. Ilfart till ultraljud. Vätskespalt mellan hjärtsäck och hjärta. Hydropericard.

Det sjuka är att mitt i all bedrövelse (djurägarna bestämde sig för att låta hunden somna in, det var en gammal hund med ett blodglukos på 1,2 och han blev allt sämre, de ville inte utsätta honom för en tappning av vätskan i hjärtsäcken och vidare vård och utredningar. Ett klokt val, enligt mig.) så kände jag mig stolt och nöjd över att det bara krävdes ett stetoskop mot bröstkorgen för att ställa diagnos. Och då kände jag mig riktigt sjuk i huvudet, för det hela var så sorgligt, djurägarna var så ledsna och chackade över att mista sin kamrat och familjemedlem. Och det hela  påminde så mycket om Ellabrun. Mammas älskade bruna lushund!

Nästa spännande patient var en hund som tappat snabbt i vikt och var trött och hängig. Husses sambos hund blev diagnosticerad med babesios för en månad sedan efter att ha varit i Polen. Hunden med babesios var så dålig att vi tyvärr tvingades avliva den. Babesios är en mycket ovanlig diagnos hos svenska hundar. Hunden som var hos oss idag har inte varit utomlands, men uppvisade samma symtom som sambons hund. Den var mycket hängig och var blekgrå i slemhinnorna. Blodproverna visade relativt kraftig anemi och i de röda blodkropparna kunde man se tecken som tyder på att det kan röra sig om babesios även hos den här hunden.

Vi har tagit ytterligare prover för att få en definitiv diagnos. Om det visar sig att det är babesios är fallet mycket spännande, eftersom smittan sprids med en fästing som inte finns i Sverige. Hur har då denna hund, vars husse är sambo med djurägaren till hunden som hade babesios men blev avlivad, fått smittan?

Så himla spännande och intressant. Såna här saker kan jag gräva ner mig i å det grövsta. Livshotande, ovanliga, sällsynta och förvirrande fall är hur spännande som helst. Jag minns fortfarande “min” primära hypoparathyreoidism.

Nu ska jag kura i soffan med en stor kopp te, lite Fishermans Friend och några Alvedon. Imorgon är jag ledig, då ska jag kurera mig. Jag hoppas verkligen att jag mår bättre imorgon, jag och grannen hade bestämt att träffas då.

Jobbajobbajoobba

Åter i Uppsala efter en härlig minisemester med Kärleken i Jämtland.

Vi har varit på deras sommarställe och slagit gräs med lie, fiskat (jag fick en stor och fet abborre!), skjutit älg (jag låg hemma och sov i sängvärmen, Kärleken var med på passet där älgen sköts och var mycket nöjd när han kom hem), spelat schack, löst korsord och levt lantliv i största allmänhet.

Vi har även varit i “storstan” och hälsat på Kärlekens syskon och syskonbarn, vi var ute och drack öl och käkade en bit mat med Kärlekens bäste vän med flickvän, vi hälsade på hos vänner i en fin liten stuga mitt ute på landet och vi tog en lång promenad till en fornborg med finfin utsikt.

Vi har blivit fruktansvärt bortskämda av Kärlekens föräldrar och det har känts som om vi bott på hotell. Vi har bara sovit, satt oss vid dukat bord och sen gjort vad vi velat/orkat. För trötta har vi varit, både han och jag. Sovit 10 timmar per natt samt en tupplur efter middagen.

Igår åkte jag ner ensam med tåget. Svärmor hade gjort små miniköttfärspajer till mig att äta på tåget. Hur gulligt är inte det?! Kärleken stannar kvar ett par dagar till för att umgås med familjen. Förhoppningsvis kommer han hem på onsdag kväll. Det är så tomt och trist här utan honom!

Idag skulle jag vara extraresurs på jobbet. Jag gick upp och satte mig i veterinärrummet med en kopp kaffe för att kolla igenom provsvar, remisssvar och telefontider. Innan jag började ringa kollade jag i bokningslistan om det var mycket att göra på akuten, ifall jag behövdes där nere. Då fick jag till min förskräckelse se att jag hade en egen lista med bokade patienter. Hoppsansaharen! Det hade ingen informerat mig om och nu var klockan 8.20. Jag kastade mig ner för att ta emot den första patienten som fått vänta i 20 minuter.

Den patienten kom aldrig som tur var. Men det var fullt ös medvetslös hela dagen. Först den bokade listan på förmidddagen (som naturligtvis körde ihop sig så jag bara fick en snabblunch) sen en hel hög med akutpatienter. Vi ska egentligen vara två akutveterinärer på måndags- och fredagseftermiddagar, men det är så många som är sjuka så jag fick ta itu med röran på egen hand. Jag jobbade på bra, så när jag gick av mitt pass var det bara 4 patienter som väntade.

Dagens mest spännande fall var en liten minigris som inte fick ut sina småkultingar. Utan att gå in på detaljer slutade det inte så bra för den lilla grisen :(   Jag fick plocka fram mina obefintliga griskunskaper (griskursen var den tråkigaste jäkla skiten jag varit med om, men det har nog andra förklaringar än just själva kursen i sig. Jag mådde inget vidare just då.) och vi gjorde så gott vi kunde, men ibland räcker inte det.

Varit hemifrån 13 timmar idag, eftersom jag blev tvungen att vara kvar nästan en timme på jobbet. Handlade på vägen hem, eftersom kyl och skafferi var tomt. Lagat mat, ätit, packat upp från semestern.

Och nu är det bannemej dags att gå och lägga sig. Till råga på allt känns det som om jag håller på att bli sjuk. Sandpapper i halsen och hosta. Ont i musklerna. Ingen grissjuka, tack.