Alive

Jodå, jag lever. Knappt, men ändå. Jag tycker inte att jag gör annat än att köra bil, jobba, köra bil, sova. Jag är trött, så himla trött. Och tidvis fantastiskt illamående. Så pass att jag kräktes igår. Igen.

Men det hindrade mig inte från att ta en Postafen, vänta på att det värsta illamåendet skulle släppa för att sedan åka på visit hos Kandidaten med sambo och inspektera deras nya hem.

Avundsjuk? Jag? Nu förstår jag inte alls vad ni menar… Jag vill också bo i villa med stor trädgård, gillestuga med öppen spis, inglasad altan med infravärme och kvadratmeter efter kvadratmeter med… utrymme!

Det var en  mycket trevlig kväll! Vi grillade och snackade en massa och jag åt så mycket att det såg ut (och kändes) som om jag smällt i mig en hel antilop utan att tugga.

Att Kandidaten bröt en tå får man anse vara värt. Och att ungefär hälften av potatisen hamnade på golvet i omgångar kan man också leva med.

Jag har blivit tillfrågad (på lite krångliga vägar som jag inte orkar redogöra för nu i mitt semikomatösa tillstånd) av en journalist om jag vill vara med i ett reportage om “maskrosbarn”. Journalisten ringde mig igår och vi pratade en stund. Jag drog min historia lite kort (i den mån det låter sig göras) och hennes första kommentar var: “Åh, stackars dig!”. Ungefär där kände jag att, nej, det där ville jag nog inte vara med om.

Reportaget skulle vara med namn och bild, ett framgångsporträtt. Det skulle handla om min bakgrund och historia och hur jag tog mig tillbaks till livet. Först tänkte jag att, jomenvisst, det kan vara hänt, jag skäms inte för det jag varit med om eller hur mitt liv sett ut. Om det kan hjälpa någon att se att man kan ta sig tillbaks så skulle det kanske vara värt det.

Men så är det ju så att tidningen som artikeln skulle publiceras i är riktad till människor med intresse för psykisk hälsa. Fel målgrupp.

Och exakt hur mycket är jag beredd att låta min bakgrund komma ut? Jag vill bara vara en vanlig Svensson. Min bakgrund har tagit alldeles för mycket tid och plats redan i mitt liv.

Journalisten skulle ringa mig igen ikväll. Då kommer jag vänligt men bestämt att tacka nej.

Förövrigt rullar det på på jobbet. Tisdagsförmiddagen var hysterisk, min bokade lista körde ihop sig något alldeles kopiöst. Inte kul! På eftermiddagen kom kursare Systeryster med sin lille valp som skadat sig. Joråmen, det känns seriöst att en kursare kommer till mig. Hon kan exakt lika mycket (eller lite) som jag. Höhö. Lillvalpen fick stort bandage med stödskena och kunde åka hem. Idag var han lite bättre, men inte bra. Så det blir bandage och stödskena ett tag till.

Idag var det otroligt lugnt på akuten på förmiddagen. Jag tror jag hade hand om 4 patienter på 5 timmar. Det kan man stå ut med. Jag jagade en personaladministratör hela dagen idag. Jag har fortfarande inte fått reda på om jag får stanna efter september. Jag skulle inte tro det, mitt namn står inte med på oktoberschemat. Men det hade ju varit schysst av någon att berätta det för mig och inte låta mig behöva lista ut det själv. Mycket gott kan man säga om stora djursjukhuset, men vidare peronalpolitik kan man inte påstå att de har. Vad jag ska göra när viket är slut har jag ingen aning om. Ha obetald semester en månad eller så. Komma ikapp med resten av mitt liv. Söka obefintliga jobb.

Nu ska jag packa en väska som ska med till västsverige dit jag åker imorgon efter jobbet. Eftersom jag har semester (whohoo, 4 dagars semester! Första betalda semestern i mitt liv!) nästa vecka stannar jag tills på måndag. På tisdag bär det av till Jämtland och Kärlekens päron.