Spännade

Jag börjar verkligen bli förkyld. Ont i halsen och huvudet, hosta, utomjordingar i bihålorna, lite lätt feber. Bläk!

Det var ändå kul, om än lite jäktigt på jobbet idag. Det var lugnt på akuten på morgonen, sen droppade det in den ena hunden sämre än den andra.

Den första riktigt dåliga var faktiskt så nära ett djurskyddsfall jag sett. En gammal hund som fått en mycket ovanlig diagnos på annan klinik och hur korrekt den diagnosen är (endast ett enda blodprov med basala parametrar är taget) kan man bara spekulera i. Rasen ska i normala fall väga runt 12 kg. Den här hunden vägde max 4 kg. Det var det vidrigaste jag sett. Den kunde inte stå eller gå, den luktade död, var likblek i slemhinnorna, död päls, intorkat sekret runt vulva och anus. Det luktade som om den börjat ruttna inifrån, trots att den fortfarande var vid liv. Den hunden fick somna snabbare än kvickt. Stackars, stackars djur! Hur kan man bara blunda för att ens djur är så utmärglat? Hur kan man inte se det? Det övergår faktiskt mitt förstånd.

Nästa apdåliga patient var en hund i övre medelåldern som varit hängig i perioder, varit hos annan veterinär och fått antibiotika pga höga infektionsparametrar. Den hade varit pigg nu i några dagar och så helt plötsligt igår hade den börjat kräkas och orkade inte gå.

Jag blev orolig när jag såg slemhinnorna. De var en aning bleka. När jag sen satte stetoskopet intill bröstkorgen fick jag obehagliga flashbacks av hur det var för mig i april förra året. Vovvens hjärta lät precis som Ellabruns hjärta innan hon dog. Den enda skillnaden var att Ella inte hade några arrytmier, vilket den här hunden hade. Jag blev alldeles skakig, så pass skakig att jag välte ut ett blodprovsrör så det skvätte blod över halva golvet. Hydropericard, hydropericard, hydropericard var det enda jag kunde tänka.

Ilfart till röntgen. Stort hjärta. Ilfart till ultraljud. Vätskespalt mellan hjärtsäck och hjärta. Hydropericard.

Det sjuka är att mitt i all bedrövelse (djurägarna bestämde sig för att låta hunden somna in, det var en gammal hund med ett blodglukos på 1,2 och han blev allt sämre, de ville inte utsätta honom för en tappning av vätskan i hjärtsäcken och vidare vård och utredningar. Ett klokt val, enligt mig.) så kände jag mig stolt och nöjd över att det bara krävdes ett stetoskop mot bröstkorgen för att ställa diagnos. Och då kände jag mig riktigt sjuk i huvudet, för det hela var så sorgligt, djurägarna var så ledsna och chackade över att mista sin kamrat och familjemedlem. Och det hela  påminde så mycket om Ellabrun. Mammas älskade bruna lushund!

Nästa spännande patient var en hund som tappat snabbt i vikt och var trött och hängig. Husses sambos hund blev diagnosticerad med babesios för en månad sedan efter att ha varit i Polen. Hunden med babesios var så dålig att vi tyvärr tvingades avliva den. Babesios är en mycket ovanlig diagnos hos svenska hundar. Hunden som var hos oss idag har inte varit utomlands, men uppvisade samma symtom som sambons hund. Den var mycket hängig och var blekgrå i slemhinnorna. Blodproverna visade relativt kraftig anemi och i de röda blodkropparna kunde man se tecken som tyder på att det kan röra sig om babesios även hos den här hunden.

Vi har tagit ytterligare prover för att få en definitiv diagnos. Om det visar sig att det är babesios är fallet mycket spännande, eftersom smittan sprids med en fästing som inte finns i Sverige. Hur har då denna hund, vars husse är sambo med djurägaren till hunden som hade babesios men blev avlivad, fått smittan?

Så himla spännande och intressant. Såna här saker kan jag gräva ner mig i å det grövsta. Livshotande, ovanliga, sällsynta och förvirrande fall är hur spännande som helst. Jag minns fortfarande “min” primära hypoparathyreoidism.

Nu ska jag kura i soffan med en stor kopp te, lite Fishermans Friend och några Alvedon. Imorgon är jag ledig, då ska jag kurera mig. Jag hoppas verkligen att jag mår bättre imorgon, jag och grannen hade bestämt att träffas då.