Bifynd, corpus alienum och djurägarcompliance

Lugna dagar på jobbet. Skönt, men ack så seg man blir. Och lat!

I måndags kom det in en gammal, men otroligt pigg och fräsh hund med kräkningar efter att ha tuggat i sig och svalt en leksak. Dumt gjort av en gammal hund, kan man tycka. Vi tog lite blodprover och såklart ett par röntgenbilder av hans mage. Blodproverna var finfina. På röntgenbilderna kunde jag se en corp al (corpus alienum = främmande kropp = något som inte borde vara där) i magsäcken. Dessutom såg jag att mjälten hade en avvikande form. Mjälten var ett bifynd, men värt att utreda vidare. Hunden skickades alltså vidare till ultraljudet.

Där kunde man se att mjälten hade två ganska stora förändringar. De såg inte ut som tumörer enligt ultraljudsveterinären, mer som gamla blodutgjutelser.  Allt annat i buken såg bra ut, inga synliga metastaser.

Jag och matte till hunden diskuterade länge och väl hur vi skulle göra med hunden. Leksaken i magsäcken måste ju bort, därom rådde det inget tvivel. Men matte ville först inte öppna upp buken om det inte krävdes för att få ut leksaken. Vi kom överens om att försöka lirka upp leksaken genom matstrupen med en lång tång och fiberoptiken. Om det inte lyckades skulle det bli en buköppning och när man ändå var inne i buken, så kunde man lika gärna ta ut mjälten.

Problemet var bara att det var sent på eftermiddagen och det var ingen kirurg som kunde åta sig att eventuellt utföra en mjältextirpation. Så om man inte lyckades fiska upp leksaken med en tång skulle man bli tvungen att väcka upp hunden igen, bara för att söva om honom dagen därpå.

I samråd med djurägaren kom vi fram till att det bästa var att vänta med hela proceduren tills dagen därpå. Alltså igår.

Under kvällen och natten hade matte funderat och hade många frågor angående mjälten. Fördelar/nackdelar att plocka bort den, risker osv. Trots att det på ultraljudet inte såg ut som tumörer och man inte kunde se någon spridning, finns det en reell risk att mjälten spricker när den ser ut på det där viset. Om den spricker har man inte lång tid på sig förrän hunden förblöder. Å andra sidan är det en hund med ett gäng år på nacken, hur mycket vill man utsätta hunden för när den kanske inte har så lång tid kvar att leva oavsett? Det är en svår balansgång, det där.

Till slut kom matte fram till att hon ville ta bort mjälten oavsett om man kunde få ut leksaken genom munnen eller inte.

Hunden skrevs in och sövdes. Man började med att försöka fiska upp leksaken genom munnen, men den gick bara sönder när man tog i den med tången. Man valde att göra en buköppning och man plockade ut leksaken utan problem genom att göra ett hål i magsäcken. Sen började man ta bort mjälten. Den var väldigt stor och hade många stora förändringar. När den väl var borta kunde man inspektera resten av buken. Då såg man det katastrofala – förändringarna som fanns på mjälten fanns även på levern.

På ultraljudet såg levern normal ut, förändringarna på mjälten såg inte ut som tumörer. Det var fel. Matte informerades om fynden vid operationen och hon valde att låta hunden somna in under narkosen. Så himla, himla sorgligt! Hade hunden inte ätit upp sin leksak hade han fortfarande levt idag. Kanske inte särskilt länge till, men en stund.

Det är så lätt att missa saker, att tänka fel, att göra antaganden på felaktiga grunder. Det är inte förrän man står med facit i hand som man vet om man gjorde rätt eller fel. Det är tjusningen, men också den stora skräcken med det här jobbet.

Förövrigt träffade jag en gammal, gammal tant med sin gamla kissekatt igår. Katten hade problem med öronen, hade haft det en längre tid. Åh, stackars kissen, öronen såg förfärliga ut! Det räckte med att slänga ett getöga ner i öronen för att ha diagnosen klar – öronskabb. Ett prov från öronsekretet bekräftade mina misstankar.

Jag skrev ett brev till djurägaren precis hur hon skulle behandla katten hemma. Hur och hur ofta hon skulle göra rent öronen och med vad, hur och hur ofta hon skulle tvätta det uppkliade såret och med vad, hur hon skulle medicinera, hur viktigt det var att katten hade en krage på sig för att inte kunna klia upp såret igen.

Både jag och sköterskorna visade och förklarade noggrannt, vi skrev instruktioner även på burkar och flaskor som hon fick med sig. Men tanten bara glömde och glömde, förstod inte, frågade samma saker om och om igen. Hon hade ingen som kunde hjälpa henne med katten, eller jo, kanske hennes dotter, men hon mindes inte var dottern bodde, var hon jobbade eller vad hon hade för telefonnummer.

När det var dags för tanten och katten att åka hem hade tanten tappat bort sin bil…

Det är ett under att hon hittade till djursjukhuset. Och det är fantastiskt skrämmande att tanten är ute och kör bil! Och jag tycker synd om kissemiss som jag misstänker inte kommer få sin behandling. Bara hon inte häller ner Bonex i öronen!

Återstår att se om hon kommer på återbesökstiden och om katten är skabbfri då…

Djurägarcompliance är nyckeln till ett lyckat resultat, det här tror jag kommer bli mindre lyckat :(