En vecka

Idag är det en vecka sedan Tea och Tilde lämnade oss. Jag befinner mig fortfarande i någon sorts chock. Jag har inte förstått, det är fortfarande så obegripligt.

Förra försommaren då Tea miste någon hon älskade skickade jag en dikt till henne. Hon tyckte mycket om den. En av hennes bloggkategorier fick namn efter en mening i dikten.

Här kommer den igen, Tea. Det är precis så det är. Eller hur?! Men nu slipper du sakna Linus och den du älskade, nu är ni tillsammans. Kvar är vi som saknar dig.

Så delar man tillslut upp sitt liv i två – före och efter – med saknaden som en spänd bubbla i mitten
Man kan faktiskt röra sig runt den
Man kan skratta och le och gå vidare,
men det räcker med en enda långsam rörelse,
att man böjer sig framåt, för att man ska bli
fullt medveten om tomrummet i mitten.
                                                                 
Jodi Picoult

Nä nu!

Jag tillät mig att gå i ide för en stund, men vem mår egentligen bättre av att gräva ner sig och tycka synd om sig själv? Jag gör det i alla fall inte. Men ibland behövs det en paus, att bara få vara ynklig och liten. Den pausen tog jag igår kväll.

Jag halvlåg i soffan hela kvällen, tände två ljus – ett för Tea och ett för Tilde (eftersom jag inte kunde vara med på minnesgudstjänsten igår. Jag gick och la mig tidigt och sov i 13 (!!) timmar! Snacka om utpumpad! Den här veckan har varit vidrig. Fullständigt vidrig på alla sätt och vis. Men livet går ju vidare, jag går vidare. Jag vet precis vad Tea skulle tycka och säga om jag grävde ner mig. Så för hennes skull ska jag leva lite mer, bli en lite bättre människa.

(Men det är inte okej. Det är fan inte okej att Tea är död! Det är inte okej att Tilde är död! Och det är definitivt inte okej att lille Felix är svårt skadad och utan mamma och syster!)

Idag har jag känt mig utvilad för första gången på evigheter. (Inte konstigt med tanke på att jag sov så länge.) Och imorgon är det ju första advent. Jag älskar jul! Så idag for jag ut till Stenhagen och shoppade en riktig matberedare till mig själv i försenad födelsedagspresent. Lite julklappar blev det också. Nu har jag bara några få klappar kvar. Skönt! När jag ändå var där passade jag på att köpa ingredienser till julbak och -pyssel på Ica Maxi.

När jag kom hem invigde jag matberedaren genom att göra en stor saffransdeg. Himmel, så skönt att slippa knåda degen för hand! Medan degen jäste stoppade jag in en maskin tvätt och julpyntade med adventsstake i köksfönstret, skäggtomten på köksbordet, tomtenallen och julpostlådan i hallen, ljusjulstjärnan i vardagsrumsfönstret mot uteplatsen, silverjulstjärnan i fönstret mot gaveln, fula julgranen på byrån i läshörnan, flörtkulesnögubben bredvid teven, klisterstjärnorna i sovrumsfönstret och ljusstaken med fyra ljus på vardagsrumsbordet. Jag hällde upp skumtomar (fast i min värld heter de tumskomtar!) i en skål och la upp fikon på ett fat.

När degen jäst klart rullade Kärleken och jag lussekatter och medan de gräddades och doftade dansade vi runt i lägenheten till tonerna av Diana Kralls julalbum. Tomtebolycka ;) Jag är så lycklig att jag har ett liv med Kärleken och att vi firar vår andra jul tillsammans (fast det kommer bli på varsitt håll i år med).

Jag längtar redan till nästa jul då vi kommer ha ett stort hus och ha plats för en riktig julgran. Och ett stort kök där jag lätt får plats med storbak. Och där min nya matberedare får plats. Just nu står den på golvet under köksbordet, det finns inte plats i skåpen, de är knökfulla.

Då kanske vi kan bjuda dit våra respektive päron att fira jul, så vi slipper dela på oss. Vi ska elda i kaminerna så det sprakar och skala apelsiner så det luktar i hela huset.

Imorgon blir det knäckkok, tillverkning av Mozartkulor, kolakakor och kokostoppar. Och så tänder vi första ljuset.

Ide

Jag har gått i ide ett tag. Det är bara för jävla… jävligt… nu. Men jag jobbar, kör bil, äter och sover. Och jag gör det förvånansvärt bra.

Jag trivs på jobbet, det gör jag faktiskt. Jag gör det bra. För det mesta. Jag vågar stå mer och mer på egna ben, märker att jag kan. Men jag avskyr att penda 21 mil t.o.r. Nu ännu mer än tidigare. Jag avskyr att köra bil. Jag hinner tänka för mycket, känna för mycket.

*kryper in i mitt ide igen*

Hej Fin!

Jag tänkte på dig igår på lunchen, jag skickade ett sms för att höra att allt var okej. Jag fick inget svar. Jag väntar fortfarande.

Jag tänkte på dig när nyheten damp ner som en istapp i mitt huvud och gjorde mig förlamad, när jag ringde Kärleken och skrek rakt ut. Att du är död! Och jag tänkte på hur du säkert skulle le lite ironiskt åt att jag snorade ner Kärlekens uniform när jag skrekgrät mot hans axel när han kom hem mitt i ett arbetspass.

Jag tänkte på dig när Kärleken åkt tillbaks till jobbet igen och jag satt i soffan och pratade med mamma i telefon medan jag väntade på att Kärleken skulle gå av sitt pass. Jag satt där du satt när du hälsade på mig senast. När var det? Ett halvår sen? Det var efter vi köpt vår nya säng, jag låg och poserade utmanande och gjorde fula grimaser i den och du fotade. Jag kunde känna dig där bredvid mig i soffan, jag kunde faktiskt det.

Jag tänkte på dig när Kärleken och jag kramades och pratade halva natten. Och jag undrade om du hann bli rädd. Om du hann ha ont. Men jag bestämde mig för att du inte hann det, allt annat är outhärdligt. Vi pratade om dig, Fin. Vi pratade om hur du tyckte att Kärlekens bil var en riktig fjollträsk-bil. Om hur levande du var, som en naturkraft, obändig, odödlig. Vi pratade om den underbara steken vi fick hemma hos dig. I ditt lilla vita hus, som nu står tomt, tyst och kallt. Som du aldrig kommer hem till.

Jag tänkte på dig imorse när jag drack kaffe ur komuggen jag fick av dig för mindre än ett år sen. Och Kärleken fick en hästmugg. Eftersom han är min avelshingst. Jag drack mitt kaffe och tittade på tavlan jag fick av dig i examenspresent. Du vet ju var den hänger. Där i hallen, du vet.

Jag har tänkt på dig varje gång jag dricker ur den gula vattenflaskan jag fick av dig. Jag har den på jobbet och dricker ur den flera gånger i timmen.

Jag tänker på dig alla långa mil i bilen. På att ditt liv slutade i en bil. På att Tildes liv slutade i en bil. Jag tänker på när Kärleken och jag åkte hem från dig, vi åkte en väg som jag tror du kallade rallyvägen. Det var kallt, snö, stjärnklart och snön glittrade som miljarder diamanter. Kommer du ihåg att jag skickade ett sms till dig och frågade vem som strött ut så mycket diamanter längs med vägen?

Jag minns hur lycklig du var en kväll, jag fick så underbara meddelanden på msn. Och nästa dag rasade din värld samman. Igen. För vilken gång i ordningen? Jag minns din röst i telefonen den dagen, din nakna förtvivlan. Åh som jag önskade att vi bodde närmre varandra då, jag ville hålla om dig, vagga dig, hålla dig tills tårarna tog slut.

Men du reste dig. Som du alltid gör. Så full av liv och kraft. Du vägrade låta dig besegras, vägrade låta dig bli ett offer. Du reser väl dig den här gången också? Visst gör du?!

Jag minns den korta lilla dikten du skrev. Den som handlade om dig och mig. Som var så vacker att jag slutade andas och som samtidigt gjorde så ont. Och jag minns det fina fotot du lade ut på din blogg när Ellabrun gick bort, hur jag grät när jag såg det.

Jag minns när vi satt ute i hagen utanför min lilla lya och blev uppätna av mygg och pratade om livet och döden. Sen sov du över i min bäddsoffa och vi snackade tjejsnack tills långt in på natten.

Jag önskar att jag sparat allt. Alla dina sms, alla dina meddelanden. Jag önskar att du fanns kvar, Fin!

Jag tänker på dig nu när jag funderar på om jag ska orka bädda rent sängen efter natten med ångestsvett och tårar. Jag funderar på om jag ska bädda med sängkläderna jag fick. Du vet, de där med döskallar på.

Det här är så meningslöst, så fruktansvärt onödigt. Jag har aldrig trott på det där med att allt har en mening. Och nu vet jag att det inte är så.

Vi skulle ju ses till jul! Vi skulle ju fnissa på Dollar Store i Strömsund som vi brukar. Du, jag, Kärleken, Tilde och Felix. Prova fula mössor och garva åt varandra.

Jag vet att du har det bra där du och Tilde är nu. Jag tänker mycket på Felix, på dina syskon och föräldrar, på din fästman. Jag vet att du har det bra, men jag väntar fortfarande på att det ska pipa i mobilen och att det ska finnas ett sms från dig där. “Hej Söt, allt är bara fint med mig. När kommer du och hälsar på?” Kan du inte skriva så? Som du brukar.

Då kommer jag svara: Finaste Fin. Jag kommer när jag är klar med det är tänkt att jag ska göra här. Sen ses vi. En annan gång. Pössar på dig!

05_04_51-candle_web

Sorg

Jag hade en knasig känsla i magen idag. Som om det var något fel. Jag skickade ett sms till finaste Fin, Tea, och frågade om allt var ok, det kändes som om det var något galet.

Och när jag kommer hem får jag veta att älskade finaste Fin inte finns mer. Att hennes dotter inte finns mer. Att hennes son vårdas med svåra skallskador. tea

Tårarna tar aldrig slut. Tea? Död?! Levande, härliga, underbara Fin. Hon kan ju inte vara död?! Eller hur?! Det är en omöjlihet, det går inte att ta in, att ens förstå i sin vildaste fantasi. Lika ogreppbart som universum.

Älskade, underbara finaste Tea! Du får inte vara död! Hör du det! Kom tillbaks!

Sol ute, sol inne…

Jag var hemma från jobbet igår också. Visserligen piggare, men jag ville inte riskera att göra en avtuppning på jobbet, det blir så pinsamt då.

Idag har jag mått riktigt bra, orkade till och med ut på en långpromenad i det härliga vädret och varit ute i stallet med grannen och klappat fölis (söööt!). Det var väl nåt virus eller så, kanske en försenad reaktion av vaccinationen? Eller inte.

Nu på kvällen mår jag dock rätt pissigt igen. Mer än pissigt faktiskt. För att citera Mården – som en räv med terminal rabies. Jag kanske ropade hej för tidigt.

Kärleken är på 30-årskalas i huvudstaden och jag ska bädda ner mig i sängen med en hink nedanför och lyssna på talbok. Sweet lord, jag avskyr att vara spysjuk!