Fredag den trettonde…

… har det varit idag. Själv har jag inte drabbats av någon otur, men en himla massa djur har det.

Jag har gått på akuten hela dagen och det har varit fullt ös medvetslös från åtta till fem. Allt från vanliga urinvägsinfektioner till påkörda djur. Tur att jag hade två resursveterinärer att kalla in som förstärkning, annars hade det blivit ohållbart.

Dock var det i princip ohållbart för min stackars sköterska. Eftersom alla på jobbet vaccinerades igår, så var det stort manfall idag, framför allt på sköterskesidan. Min stackars sköterska fick jobba för tre.

Vid lunch var jag så trött och slut och hungrig och med en huvudvärk som inte gick av för hackor att jag trodde jag skulle tuppa av. Trots att veterinären som skulle byta av mig inte hade kommit blev jag tvungen att gå. Jag är inte så dum att jag stupar på min post (längre). Efter lite mat och en stund på rygg med benen högt i jourrummet kunde jag ta itu med eftermiddagens patienter.

Det roligaste idag var i alla fall att en högt uppsatt person inom koncernen gärna ville att just jag skulle ta hand om hans kompis skadade hund. Det kändes lite jobbigt dock att bli “granskad” av höga chefer. Inte för att jag tror att jag blev granskad, men jag har svårt att känna mig bekväm i slika situationer.

Nu är det helg och jag ska sova och kurera mig från svimpan light som jag dras med efter vaccinationen. Helskotta, vad ont i skallen jag har!

En helt annan sak som jag tänk på idag. Kärleken och några bekanta till honom har diskuterat förhållanden och vad man ska “stå ut med” hos sin pojk-/flickvän. Någon i församligen kunde inte förstå hur jag stod ut med att Kärleken håller på med modellflygplan och har dem ståendes i köket för närvarande eller att han spelar tv-spel.

Och jag kan verkligen inte förstå den synen. Man är väl i ett förhållande med någon för att man älskar den personen? Jag menar inte att man ska älska förbehållslöst (den känslan har jag fått för mig att man reserverat för sina barn), men man älskar väl personen för den h*n är? Man vill väl att h*n ska vara lycklig och ha roligt och göra det som h*n tycker är kul? Än sen om inte JAG tycker det är kul, jag kan ju göra något annat.

Tänk om jag fick för mig att ta upp ridningen igen till exempel och Kärleken “förbjöd” mig att göra det eller klagade och gnällde varje gång jag skulle ut till stallet. Jag hade blivit jätteledsen! Och arg! Och besviken!

Självklart ska man kompromissa och jämka i ett förhållande. Jag skulle inte bli så glad om Kärleken bara brydde sig om sina fritidsintressen och struntade i mig eller i vårt hem. Men grunden är ändå att jag älskar honom för den han är, jag skulle inte vilja ha honom på något annat vis. Jag vill att han ska vara glad och lycklig och ha roligt och jag vet att han vill det samma för mig. Alltså har han sina fritidsintressen och jag har mina. Och så myser vi i soffan och gnabbas om disk och sopor.

Förövrigt har jag världens absolut bästa (för att inte tala om vackraste) sambo! Idag stod pannkakor med sylt och grädde på bordet när jag kom hem från jobbet. Mitt hjärta bara växer och växer och sprängs snart av kärlek och lycka över att ha honom i mitt liv!