Äntligen!

Åh, pust, igår var en riktig skitdag! Jag sov över på jourrummet på jobbet, eftersom jag jobbade kväll på måndagen och började tidigt på tisdagen. Det blev inte så mycket sömn. Obekväm säng, susanden (eller snarare vrålanden) från fläktsystemet, mystiska knackande ljud, smällande dörrar.

Igår skulle jag gå på akuten hela dagen. Det är de värsta dagarna, alla kategorier. Det räcker med halva dagen för att bli kokt i kolan. Igår hade det dessutom blivit någon sorts miss i planeringen, så att veterinären som skulle byta av mig när jag skulle på lunch kl 12 inte kom. Klockan 13 hade hon fortfarande inte kommit. Klockan 14 kunde jag ta min lunch, då hade jag jobbat i sex timmar, inte ätit på 7 timmar, knappt hunnit kissa, inte hunnit dricka kaffe, ätit ett par äpplen mellan patienter, inte hunnit sitta ner.

Jag var så arg och trött att jag knappt kunde äta. Och på lunchen blev jag störd av kollegor som kom upp och frågade saker eller klagade. Och det första jag fick när jag kom ner var bassning för något jag glömt bort. Det var helt korrekt kritik, det var mitt fel, jag får inte glömma sånt. Men med blodsocker nere vid fotknölarna, en hund med brusten livmoderinflammation, två avlivningar och en diabeteskatt i ketoacidos samtidigt, så är det fan inte lätt, det ska gudarna veta.

Det hela slutade med att jag började gråta. I ren frustration/trötthet och känsla av att aldrig någonsin räcka till. Mina kollegor var så fina och bäddade ordning en saccosäck i ett rum till mig där jag kunde lägga mig en stund och pusta ut. Jag fick choklad och saft och kramar. Gulle, gulle kollegor! Och ja, jag känner mig patetisk, börja lipa på jobbet! Det blev system overload, får jag väl skylla på.

Den sista patienten var en gammal hund med diverse allvarliga åkommor som vi upptäckt under dagen. Djurägarna var chockade och otroligt ledsna när de bestämde sig för att låta deras älskade familjemedlem somna in. Jag försökte göra det så fint som möjligt, men det blev en ren katastrof. Inte för att jag gjorde något fel, inte för att någon gjorde något fel. Vi hade maximal otur bara. Det var en mardröm, det värsta jag varit med om på mycket länge. Jag har tystnadsplikt, så jag kan inte gå in på exakt vad som hände. Jag led så med djurägarna, hunden behövde inte lida och det är i alla fall en liten tröst i det hela. Fy för bövelen, vad jag önskar att jag aldrig någonsin mer behöver vara med om något liknande!

Så igår var det guld värt att ha Kärleken hemma med maten klar, en varm famn att gråta en skvätt i, någon som stryker en över håret och säger att han är stolt över mig. Någon som bäddar ner en i soffan under morfarfilten och låter mig sova medan han plockar av bordet och fixar disken.

När jag kvicknat till kollade vi på en så himla fin film! Se den! Den heter Stardust.

Idag har jag inte gjort ett vettigt ting. Sov alldeles för länge, plockade undan lite här hemma och ringde Uppsalahem. Igen. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Inget svar. Både jag och Kärleken var riktigt uppretade på den där människan som aldrig kan komma med ett besked. Det är gått två veckor nu utan besked och vår blivande hyresvärd börjar ju undra, såklart. Han måste tro att vi är världens slöfockar.

Vi har skrivit mail, lämnat meddelanden på telefonsvarare, bett folk lämna lappar på gubbens kontor, förklarat att läget är akut, vi måste få veta. Jag ringde till huvudkontoret igen och de sa att gubben var på sitt rum (men uppenbarligen inte svarat i telefon, eftersom jag ringt honom bara 30 sek tidigare). De skulle gå in till honom och säga att han väntade ett samtal.

Jodå, nu så svarade han. När jag förklarade mitt ärende igen muttrade han lite och verkade inte alls veta vad det handlar om. Då tog det hus i helvete, då blev jag riktigt arg! Jag fräste och var allmänt bitchig och krävde svar nu. Man kan reta mig ganska länge, jag har lång stubin, men ibland händer det att jag brinner av. Då är jag inte en trevlig människa. De som känner mig vet exakt hur obekväm jag kan vara när jag sätter den sidan till. Nu är det dessutom fel jäkla tid på året för att reta mig. Då kan det säga ka-bom. Kärleken stod och bara gapade. Ett tag trodde han att jag pratade med en telefonsvarare, han trodde inte jag kunde prata så med en riktig människa :D  Sen asgarvade han och var stolt över sin arga Lilla My till flickvän. Det är inte för inte jag fått smeknamnet Lilla My (som sedan blev Lilla Mysan).

Hur som helst, vi får kortare uppsägningstid, vi kan flytta i mitten av januari. Sweet! I januari flyttar vi ut på landet! Vi har kvar lägenheten till sista januari, så vi behöver inte panikflytta heller. Det blir dubbla hyror en månad, men det får man nästan räkna med om man inte kan flytta allt på en dag, vilket vi inte kan med tanke på hur vi båda jobbar.

Åh, vad jag längtar! Det är nästan så jag vill börja packa nu, men jag ska lugna mig tills efter jul. Hohoo, vad det ska bli kul! :D