Hej Fin!

Jag tänkte på dig igår på lunchen, jag skickade ett sms för att höra att allt var okej. Jag fick inget svar. Jag väntar fortfarande.

Jag tänkte på dig när nyheten damp ner som en istapp i mitt huvud och gjorde mig förlamad, när jag ringde Kärleken och skrek rakt ut. Att du är död! Och jag tänkte på hur du säkert skulle le lite ironiskt åt att jag snorade ner Kärlekens uniform när jag skrekgrät mot hans axel när han kom hem mitt i ett arbetspass.

Jag tänkte på dig när Kärleken åkt tillbaks till jobbet igen och jag satt i soffan och pratade med mamma i telefon medan jag väntade på att Kärleken skulle gå av sitt pass. Jag satt där du satt när du hälsade på mig senast. När var det? Ett halvår sen? Det var efter vi köpt vår nya säng, jag låg och poserade utmanande och gjorde fula grimaser i den och du fotade. Jag kunde känna dig där bredvid mig i soffan, jag kunde faktiskt det.

Jag tänkte på dig när Kärleken och jag kramades och pratade halva natten. Och jag undrade om du hann bli rädd. Om du hann ha ont. Men jag bestämde mig för att du inte hann det, allt annat är outhärdligt. Vi pratade om dig, Fin. Vi pratade om hur du tyckte att Kärlekens bil var en riktig fjollträsk-bil. Om hur levande du var, som en naturkraft, obändig, odödlig. Vi pratade om den underbara steken vi fick hemma hos dig. I ditt lilla vita hus, som nu står tomt, tyst och kallt. Som du aldrig kommer hem till.

Jag tänkte på dig imorse när jag drack kaffe ur komuggen jag fick av dig för mindre än ett år sen. Och Kärleken fick en hästmugg. Eftersom han är min avelshingst. Jag drack mitt kaffe och tittade på tavlan jag fick av dig i examenspresent. Du vet ju var den hänger. Där i hallen, du vet.

Jag har tänkt på dig varje gång jag dricker ur den gula vattenflaskan jag fick av dig. Jag har den på jobbet och dricker ur den flera gånger i timmen.

Jag tänker på dig alla långa mil i bilen. På att ditt liv slutade i en bil. På att Tildes liv slutade i en bil. Jag tänker på när Kärleken och jag åkte hem från dig, vi åkte en väg som jag tror du kallade rallyvägen. Det var kallt, snö, stjärnklart och snön glittrade som miljarder diamanter. Kommer du ihåg att jag skickade ett sms till dig och frågade vem som strött ut så mycket diamanter längs med vägen?

Jag minns hur lycklig du var en kväll, jag fick så underbara meddelanden på msn. Och nästa dag rasade din värld samman. Igen. För vilken gång i ordningen? Jag minns din röst i telefonen den dagen, din nakna förtvivlan. Åh som jag önskade att vi bodde närmre varandra då, jag ville hålla om dig, vagga dig, hålla dig tills tårarna tog slut.

Men du reste dig. Som du alltid gör. Så full av liv och kraft. Du vägrade låta dig besegras, vägrade låta dig bli ett offer. Du reser väl dig den här gången också? Visst gör du?!

Jag minns den korta lilla dikten du skrev. Den som handlade om dig och mig. Som var så vacker att jag slutade andas och som samtidigt gjorde så ont. Och jag minns det fina fotot du lade ut på din blogg när Ellabrun gick bort, hur jag grät när jag såg det.

Jag minns när vi satt ute i hagen utanför min lilla lya och blev uppätna av mygg och pratade om livet och döden. Sen sov du över i min bäddsoffa och vi snackade tjejsnack tills långt in på natten.

Jag önskar att jag sparat allt. Alla dina sms, alla dina meddelanden. Jag önskar att du fanns kvar, Fin!

Jag tänker på dig nu när jag funderar på om jag ska orka bädda rent sängen efter natten med ångestsvett och tårar. Jag funderar på om jag ska bädda med sängkläderna jag fick. Du vet, de där med döskallar på.

Det här är så meningslöst, så fruktansvärt onödigt. Jag har aldrig trott på det där med att allt har en mening. Och nu vet jag att det inte är så.

Vi skulle ju ses till jul! Vi skulle ju fnissa på Dollar Store i Strömsund som vi brukar. Du, jag, Kärleken, Tilde och Felix. Prova fula mössor och garva åt varandra.

Jag vet att du har det bra där du och Tilde är nu. Jag tänker mycket på Felix, på dina syskon och föräldrar, på din fästman. Jag vet att du har det bra, men jag väntar fortfarande på att det ska pipa i mobilen och att det ska finnas ett sms från dig där. “Hej Söt, allt är bara fint med mig. När kommer du och hälsar på?” Kan du inte skriva så? Som du brukar.

Då kommer jag svara: Finaste Fin. Jag kommer när jag är klar med det är tänkt att jag ska göra här. Sen ses vi. En annan gång. Pössar på dig!

05_04_51-candle_web