Åååh, typiskt!

Resan upp gick bra, trots all modd som låg på vägarna. Det var med hjärtat i halsgropen som jag körde om långtradarna.

Kvällen på jobbet var mer eller mindre hysterisk. Det var de ap-dåliga djurens kväll, kan man säga. En påkörd hund, ett tarmvred, två diskbråck, två döende katter, en livmoderinflammation, ett urinstopp, en hund med lungmetastaser. Vi sprang som skållade troll. Stackars Minimys som fick bada i mina stresshormoner. När jag gick och la mig på kvällen var livmodern stenhård och öm. Uff, jag blev lite orolig. Men idag är den mjuk och oöm igen. Hoppas Minimys mår bra där inne!

Jag fick ett samtal från vår nya hyresvärd. Han kom med dåliga nyheter. Under november och december har de börjat utreda eventuellt mögel i huset, då tidigare hyresgäst fått lite allergiska problem. Det har visat sig att de har fuktskador och lite mögel i torpargrunden. I början på nästa år ska staten (som äger huset, hyresvärden är bara arrendator) och det här inomhusmiljöföretaget ha ett möte där de ska diskutera åtgärder. Det verkar som om de ska isolera torpargrunden för att förhindra kondens vid temperaturväxlingar. De ska sätta in en avfuktare och göra något extra luftintag till kaminerna, eftersom det bildas undertryck i torpargrunden när man eldar och sporer och skit kommer upp i huset när man eldar.

Jag säger bara en sak: SKIT!

Vi har haft en utredning avseende mögel/dålig lukt/fukt i vår nuvarande lägenhet och de har kommit fram till att det är lite förhöjda värden avseende vissa mögelarter. Så de ska totalrenovera vår lägenhet när vi flyttar ut.

Känns ju “sådär” att flytta till ännu ett mögelhus, särskilt iom att jag är gravid. Jag vill ju inte att Minimys ska få i sig en massa sån skit.

Men det är ju bra att det är under utredning och att det ska åtgärdas. Och framför allt att vi slipper betala för det. Det är fördelen med att hyra! Fast det känns trögt att behöva gå igenom det där IGEN!

Idag är jag extraresurs, så jag har hunnit med att ringa några djurägare och svara på några remisser. Skönt att kunna ta det hyfsat lugnt, det räckte med stress igår!

Kvällsgymnastik

Idag har jag varit på rundtur och hälsat på lite folk. Först gällde det att få ut bilen från uppfarten, vilket var ett sjå, trots att det var plogat. Jag körde fast i snön och vi fick skotta, lägga tyg under däcken och putta för att jag till slut skulle ta mig ut på vägen.

Först åkte jag hem till bästvännen och fikade och bytte julklappar. Minimys fick en superfin polisuniform. H* och pappa kommer få posera tillsammans fram i höst när den blir lagom. Själv fick jag lyxiga fina saker som en ansiktsmask, en go tvål och tjockstrumpor. Sen botaniserade jag bland bästvännens tjockkläder. Nu sitter jag i ett par fins mammajeans. Gud, så skönt! Inget som sitter åt i midjan, man kan sitta på huk utan att man visar halva röven och man ser lite normal ut med vanliga jeans på. Hittills har jag gått omkring i mysbyxor som jag knappt får över röven längre och ett par pösbyxor som har sett sina bästa dagar för längesen.

Efter en massa bebissnack och allmänt tjöt och mys med Linisen (som omväxlande kallade mig för Nena och Benny) åkte jag hem till bror med familj och fortsatte mysandet med Lillan. Uff, det känns tungt att vi kanske inte ses förrän i mars. Jag kommer sakna ihjäl mig!

Minimys är förövrigt ett fantastiskt gymnastiskt litet barn. Igår kväll höll h*n igång hela kvällen med små avbrott, det var rena jitterbuggen där inne. Jag bad mamma känna efter om det kändes något på utsidan av magen, jag tyckte att jag kände, men jag vet ju också när det känns.Svårt att vara objektiv. Så mamma satt med handen på magen medan vi tittade på tv och jodå, hon kunde allt känna små, små rörelser. Det känns inget mitt på magen, utan det är ute mot sidorna det känns. Först kändes det som en stor bubbla som sprätte till, men nu känns det mer som muskelryckningar nästan. Dump-dump på ena sida, dump-dump-dump på amdra. Och så snurr, snurr, blippeliblopp. Gladast blir Minimys när jag äter frukt, då blir det livat värre. Ananas verkar h*n gilla. Och apelsin.

Imorgon måndag åker jag härifrån tidigt på morgonen och åker 32 mil direkt till jobbet (jag är grymt osugen på att jobba!). Jag börjar 12.30. Jag sover över på jobbet och åker hem på tisdag kväll. För att sammanfatta: jag bor i en kappsäck för tillfället (och kommer fortsätta med det tills vi kommit iordning i nya huset).

Nu ska jag och Minimys blippelibloppa ut till soffan och mysa med mormor ett tag innan sängdags.

Insnöad och strömlös

Vid midnatt gick strömmen och när vi vaknade imorse hade det kommit ungefär 30 cm snö. Det har snöat ett dygn och jag tror aldrig jag har sett så mycket snö i denna delen av landet.

Som tur var bunkrade vi upp med vatten innan strömmen gick, vi hade det liksom på känn att det skulle bli strömavbrott. För när vi inte har någon el, så funkar ju inte heller den eldrivna pumpen från brunnen.

Det var bara att tända eld i vedspisen i köket och koka upp tevatten till frukost. Efter frukosten gav vi oss ut för att skotta snö, men insåg ganska snart att det var lönlöst. 30 cm tung blötsnö och en låååång uppfart. Vi skottade rent runt min bil och på uppfarten till garaget så att jag kunde backa in min bil intill garageporten. Då blev det fritt framför trappen upp till huset. Sen ringde vi “kogubbarna” borti kröken och de kom med sin traktor och plogade uppfarten. Det tog dom knappt en minut. Det tog oss tre här hemma en timme att skotta 10-15 kvadrat. Vi hade fått hålla på i minst fem timmar för att skotta uppfarten om vi skulle gjort det för hand. Dessutom hade vi brutit ryggarna av oss. Det känns redan i min arma, gravida kropp att jag skottat en jäkla massa snö. Det märks att jag har större blodvolym och att hjärtat därmed måste arbeta hårdare. Pust, vad trött jag blev!

När vi kom in igen värmde vi mer vatten på vedspisen och letade fram pulverkaffe och en kortlek. Sen blev vi sittande i köket hela eftermiddagen och spelade kort och lade patiens. När det blev mörkt tände vi en massa stearinljus. Det var ganska mysigt. Varmt hade vi det också tack vare vedspisen.

Ca 18 timmar efter avbrottet kom strömmen tillbaks. När jag satt här och skrev för en stund sen försvann strömmen igen och med den all text. Så nu sitter jag med Partnerns laptop istället. Den kommer iaf inte att dö innan jag hunnit skriva klart. Det blinkar oroväckande, så vi får väl se hur länge vi får behålla strömmen.

Huvudsaken är i alla fall att uppfarten är plogad, så jag kommer ut med bilen imorgon, för då ska jag hälsa på bästvännen i grannstaden.

Julfirande

Det blev en lyckad julafton, trots lite strul till att börja med. Lillan var söt som ett socker i sin nya tomteklänning.

Vi (eller de andra, jag gjorde inte ett handtag igår, trött som jag är) dukade långbord i vardagsrummet och hela Svägerskans familj kom åkande. Sen kom tomten. Först till Lillan. Jösses, så många klappar hon fick! Bäst tror jag att hon tyckte om gunghästen som ser ut som en snigel som hon fick av farmor.

Hon var lite reserverad inför tomten först, men hon blev modigare och modigare och till slut vågade hon gå fram till tomten själv och hämta klapparna.

Så högg vi in på julbordet. Det får inte plats så mycket i min tjocka mage. Det blev mest en massa sill. När jag kom till skinkan och revbenen blev jag så mätt att jag bara orkade två tuggor. Sen blev jag så mätt att jag fick lämna en hel tallrik med mat och lägga mig på soffan.

När Svägerskans pappa fick reda på att Minimys inte beräknas komma förrän i juni fick han en chock. Med tanke på hur tjock jag redan är.  Han fågade om det var tvillingar där inne…

Efter middagen kom tomten igen. Den här gången till Lillans kusin som kommit. Han fick precis lika mycket klappar och Lillan fick ytterligare ett par klappar.

Efter julklappsutdelningen var Lillan så trött att hon fick sova, men kusinen var uppe med oss tills Svägerskans familj åkte runt 22.

Jag fick också många fina klappar. En vedkorg till vårt nya hus, en jättefin vägglykta, en brödrost (jag har verkligen längtat efter rostat bröd sedan jag blev gravid och nu äntligen ska det rostas bröd!), en ny eltandborste, strumpor, ett fint halsband och mycket mer.

Men den finaste klappen fick jag ändå när jag hällde i mig ett stort glas iskall julmust innan middagen. Då gjorde nämligen Minimys en riktig kullerbytta där inne. Mammas lilla Minimys, nu vet jag att du finns där. Hjärta!

På plats

Håhåjaja, då var man på plats i västsverige hemma hos mor då. Det var en pärs att ta sig hit.

Dagen började lovande med en helt knöfullt bokad lista på eftermiddagen, men jag hann skicka hem alla patienter lagom tills det var dags för min halvtimmesrast.

När jag gick på akutlistan på kvällen var det bara en patient som satt och väntade, men det var många på väg in. Jag tog in den som satt och väntade. Mycket mystiska symtom på en mycket stor hund. Inte lätt att göra neurologisk och ortopedisk undersökning på en sådan…

Så fick jag tre patienter överlämnade av de två akutveterinärerna som gått på eftermiddagen. Så stod jag där med fyra patienter, det är på gränsen för vad jag klarar att hålla igång samtidigt. Och så kom det in en femte med ett misstänkt perforerat hornhinnesår. Tja, det var ju bara att hysta in den också. Nu gjorde jag inte så mycket med den mer än att bolla över till ögonveterinären och skriva in den lilla hunden med diverse behandlingar.

Det låter ju smidigt att “bara” skriva in ett djur, men det är en faslig massa pappersarbete för att göra det, man ska bestämma behandlingar, ordinera, fundera ut vad som ska göras dagen därpå och sedan rapportera det till vårdveterinären. Och sedan vi fick den nya vårdmodulen i journalsystemet har allt blivit så mycket krångligare för den som skriver in.

En katt av de överlämnade patienterna kunde jag skicka hem med recept och diet. De andra två skrev jag in. Efter diskussioner med djurägare, pappersarbete och funderande.

Så kom det in en hund med ont i ögat. Hornhinnesår, inte perforerande. Hem med ögonsalva.

Sen en valp med mycket mystiska symtom som jag vetefan vad det var för fel på. Feber, ont i bakkärran, ataktisk, hysteriskt slickande på baktassarna. Inskrivning även på den.

Ännu en mystisk hund med kraftiga smärtor, den skrek rakt ut. Hela tiden. Oavsett var på kroppen jag undersökte den. Inte så lätt att lista ut var det gjorde ont. Varenda dag önskar jag att djuren kunde prata så att vi (eller åtminstone jag) förstod. Den skrek trots en rejäl dos buprenorfin. Mystiska värden på blodproverna – lipemiskt serum, leukocytos, proteinuri, hyperproteinemi. Vad fan gör man? Tja, man skriver in med smärtbehandling (durogesicplåster och massiva doser metadon) och vidare utredning idag. Det kan vara allt från nackdiskbråck till prostatit och allt däremellan. Jag är lite inne på pancreatit (med tanke på lekocytosen och det lipemiska serumet).

Så en katt med njursvikt. Den katten borde få somna, men djurägarna ville försöka. Igen. Såhär i efterhand har jag en bitter eftersmak i munnen av att jag gick med på att skriva in det arma djuret, jag borde stått på mig och fått djurägarna att förstå hur mycket katten lider.

Den stora hunden med mystiska symtom fick åka hem efter att vi röntgat ungefär hela hunden. Det blev några bilder… De skulle komma tillbaks idag för vidare utredning.

Det var nio patienter på fyra timmar. Och det satt 5-6 patienter och väntade när jag gick och det var en urinstoppskatt och en valptik och en krampande hund på väg in.

Inte kom jag ifrån i tid heller, eftersom jag lika gärna kunde skriva in de sista jag haft hand om under kvällen så att nattveterinären kunde börja på ny kula.

Den första biten gick bra att köra, det var fina, torra vägar och jag höll bra fart. Men strax innan Örebro började det snöa. Och snöfallet blev bara värre och värre och jag fick sänka farten, mest på grund av all snörök. Jag låg efter långtradare från Laxå till Götene med en fart på mellan 60 och 80 km/h. Efter Götene blev väglaget riktigt dåligt pga all lössnö. Jag slirade och sladdade och kröp fram. När jag började närma mig hemmet låg det 10 cm snö på vägen. Min bil har ju inte den bästa väghållningen i slikt väder. Den är så lätt att den blir som en klick smör i en stekpanna.

Men jag tog mig hela vägen fram utan incidenter mer än ett par rejäla sladdar. Att köra 32 mil tog mig 4½ timme. Sen var jag rätt trött…

Nu har jag och Partnern varit ute och skottat uppfarten fri från snö. Och om jag inte misstar mig vankas det kaffe nu.

Nu bär det av

Väskorna står packade i hallen, det är tomt i kylskåpet och blommorna är vattnade. Nu ska jag bara bära ut soporna och packa in i bilen, sen bär det av. Först till jobbet, därefter direkt till västsverige.

Jag längtar efter Lillan och resten av familjen.

Och idag fyller Minimys 16 veckor. Om fyra veckor är det halvtid! Nu längtar och väntar jag bara på de första små rörelserna där inifrån. Och visst ser jag gravid ut. I nuläget har jag två par byxor som fortfarande passar. Ett par som tidigare var av den pösiga sorten som satt på höfterna och som nu sitter så tajt över magen att det blir märken. Ett par som man knyter i midjan – men de är nog urvuxna innan nyår. Jag ska få botanisera bland bästvännens tjockkläder och hoppas att det finns några byxor där som passar. Annars får jag bege mig ut i mellandagarna och shoppa. Å hemska tanke. Att ge sig ut i mellandagarna alltså.

Hoppas nu att väglaget är okej på nervägen.

(I natt drömde jag om Tea och Tilde. Vi var med i någon sorts tävling där det gällde att hitta så mycket godis som möjligt. Godiset var gömt på olika ställen utomhus och vi fick en karta och varsin pannlampa, för det var mörkt ute. Tea och Tilde var med i mitt lag tillsammans med några andra. Jag blev så glad över att se Tea att hon fick en stor puss mitt på munnen. Men sen märkte jag att det bara var jag och en person till som kunde se Tea och Tilde. De fanns ju egentligen inte. Trots det kunde jag se dem, höra dem, prata med dem och känna dem. Jag saknar!)

Min fina vän

Din och Tildes begravning var på årets kallaste dag. Jämtland låg bedövande vackert och fruset på vägen till kyrkan. Termometern visade på minus 27 grader. Det rök ur skorstenen på ditt lilla vita hus när vi åkte förbi. På väg från bilens värme på parkeringen till kyrkan frös mitt hjärta till is, det blev mer kallt och vitt och stelt för varje andetag.

Och när jag kom in i kyrkan och såg din och Tildes kista stå där framme vid altaret bredvid varandra brast mitt hjärta i tusen bitar och gråten sprängde fram, omöjlig att hejda eller dämpa. Tillintetgjord. Tildes lilla rosa kista. Din större vita kista. Alla blommor. Nallen vid Tildes kista. Alla ljus.

Jag klängde mig desperat fast vid Kärleken och grät och hulkade så att jag inte fick luft och inte hörde den vackra sången.

Jag sjöng inte med i psalmerna, jag var bara tyst och stum, fick inte fram ett ljud. Det gjorde väl inget, Tea? Eller hur? Jag ville bara lägga mig ner på golvet och skrika och förbanna den där guden. Det här är inte rätt, var allt jag tänkte. Det är inte rätt, inte rätt, inte rätt på en enda jävla fläck!

Inte hade jag några näsdukar heller, så jag torkade snor och tårar på tröjärmen. Vem bryr sig? Vem bryr sig om mascaran som rann i svarta rännilar?

Jag gick fram till era kistor. Klappade Tildes lilla rosa kista. Klappade din större, vita kista. Läste ditt namn på kistan. Jag kunde knappt stå eller gå, gråten rev mig i stycken. Jag höll en hand på Minimys, förbannade guden igen, viskade att du skulle ju klappa på Minimys om bara några dagar.

På minnesstunden efteråt satt jag och Kärleken och pratade med din bror. Vi grät och pratade om dig och Tilde. Jag fick svar på många frågor och det kändes lite lättare. Och sen kom lille Felix springande. Med ärr i hela huvudet och i ansiktet. Kan du tänka dig, din lille kille kom ihåg mig! Han kom ihåg att du och jag brukade prata på msn, han kom ihåg mitt namn och att vi var på Dollarstore tillsammans och att jag gillar döskallar. Vilken kille!

Och vilka härliga kommentarer han kom med. Han är en bit av dig, Tea. Du är inte borta. Du finns kvar! Ditt skal är borta, men du finns kvar. Jag kunde se dig gå mellan borden på minnesstunden. Krama om de som grät, hålla Bertil i handen, rufsa om i Felix hår. Du var där, jag vet det.

Jag fick träffa din älskade Bertil. Jag fick träffa din syster. Jag kramade om din mamma och din pappa. Långa, varma kramar. Du finns kvar.

Du finns kvar i Felix, det mirakel som är din son. Du finns kvar i dina syskon och dina föräldrar. Jag känner att du finns kvar och det ger mig någon form av tröst och lindring mitt i den djupaste bedrövelsen. För det här är inte rätt. Det är så fel som det någonsin kan bli.

Men du finns kvar.

Det lackar…

… mot jul, minst sagt.

Imorgon när jag kommer från jobbet åker vi direkt till Jämtland. Vi ska gå på Teas och Tildes begravning. Det känns bara helt fel! Jag har fortfarande inte förstått, kommer aldrig att förstå. Det känns helt absurt att stryka Tea från listan med personer att skicka paket och julhälsning till. Tea skulle ju klappa på bebismagen! Jag hade Tea i åtanke när jag funderade över gudmor/fadder till Minimys. Och nu ska vi gå på hennes begravning… Det är fel! Inte rätt på en fläck!

Jag åker tåg hem på söndag, men Kärleken stannar kvar i Jämtland hos sina föräldrar över jul. Själv ska jag jobba måndag och tisdag nästa vecka. Efter jobbet på tisdag (jag jobbar kväll) sätter jag mig i bilen och kör ner till västsverige där jag ska fira jul. Det känns ändå bättre att köra sent på kvällen än dagtid dagen innan julafton.

Det blir en annorlunda jul för oss i år. Vi ska nämligen slå ihop vår familjs firande med Svägerskans familjs firande, allt för att Lillan och hennes kusin (4 dagar yngre än Lillan) ska få ut så mycket som möjligt av julen. Så i år blir vi 13 pers med barnen, mot i vanliga fall 4-5 pers. Det ska bli jättekul! Särskilt roligt ska det bli att ha en riktig tomte till barnen. Det är Exmannen som ska agera tomte.

På måndagen den 28 dec åker jag tidigt från västsverige, eftersom jag jobbar kväll den dagen. Jag sover över på jobbet (eftersom jag börjar tidigt på tisdagen) och åker till Uppsala den 29e efter jobbet. Sen på onsdagen den 30e tar jag morgontåget till Jämtland. Första klass, faktiskt, eftersom det av någon outgrundlig anledning var billigare med förstaklassbiljetter än med andraklassdito.

Nyår firas i Jämtland, men redan på nyårsdagen tar vi bilen ner till Uppsala igen, eftersom Kärleken måste jobba.

Så det blir ett evigt resande den närmsta tiden. Jag hoppas att jag orkar.

Idag har vi varit hos barnmorskan igen. Det var ganska meningslöst, måste jag säga. Vi fick inte lyssna på Minimys hjärta, alla blodprover är redan tagna. Jag fick lämna lite urin, bara. Och så fick vi en tid för rutinultraljud 13 januari och en tid för nytt besök hos barnmorskan  mars.

Vad konstigt det måste kännas för de som inte har tillgång till ultraljud på jobbet och som inte gjort CUB-test. Om de kommit så långt som jag i graviditeten och faktiskt inte är säkra på att fostret lever. Jag vet ju att Minimys lever, i alla fall gjorde h*n det för en vecka sedan. Min graviditet har inte bekräftats på något sätt hos mvc, inget blodprov, inget kissprov, ingen gynundersökning, inget lyssnande på hjärtljud. Rent krasst skulle jag bara kunnat hitta på att jag är gravid (varför i hela friden någon nu skulle komma på tanken att göra det?). Jag tycker i alla fall att det är konstigt att inte bekräfta att fostret lever. Visst är det ovanligt att fostret är dött när man kommit förbi de kritiska veckorna utan några problem, men det förekommer ju faktiskt. Jag har vänner som råkat ut för det, det upptäcktes först på rutinultraljudet och då hade fostret varit dött i många veckor. Fruktansvärda tanke!

Barnmorskan var dock en smula bekymrad över min extrema trötthet. Hon kollade i sina papper och alla blodvärden är normala, inklusive CRP och thyroideastatus. Lite lågt blodtryck, men inte lägre än vad som är normalt för mig.

Men vi får väl se hur det känns efter ledigheterna kring jul och nyår. Blir jag inte piggare, så tyckte hon att jag skulle höra av mig och få en läkartid för en eventuell sjukskrivning. Det är ju inte så bra att vara så matt och pendla 20 mil varje dag, vem vet vad som kan hända när man sitter där bakom ratten (men jag är så på spänn när jag kör bil att det inte är någon risk att jag somnar). Å andra sidan blir jag ju inte piggare av att ligga hemma och ynka heller.

Och i mars blir jag kanske arbetslös. Då har jag all tid i världen att sova och vila. Och pyssla med huset :)

Schysst!

När jag satt och beklagade mig över hur hemskt det skulle bli att köra hem efter jobbet kom några av de där schemamänniskorna på att jag ju faktiskt kunde kompa ut. Det var helt dött på akuten, det var helt dött i telefonerna och vi var två akutveterinärer.

Det säger man ju inte nej till, trots att jag inte har samlat ihop så många komptimmar än sedan semestern. Nåja, lite mindre i kassan, men större chans att överleva hemfärden i dagsljus. Så jag grävde fram min bil ur snömassorna kl 13.30 och styrde min kosa hemåt. Det tog en timme och 45 minuter att ta sig hem, ungefär en halvtimme längre än vanligt.

Nu har jag sovit på soffan. De säger att man ska bli piggare från och med för ett par veckor sedan, men jag blir bara med och mer utmattad. Ibland klarar jag inte ens av att stå upp i mer än en minut, då håller jag på och tuppar av. Jag klarade inte av att följa med Kärleken och köpa pizza nu, för jag höll på att falla ihop bara av att gå mellan vardagsrummet och hallen. Är det normalt? Ska det vara såhär?

Jag är så trött att jag gråter varenda dag, trots att jag sovit som en stock på natten, gått och lagt mig tidigt, ätit ordentligt, gjort allt det där som man ska göra. Jag är mer än trött, jag är helt och hållet utmattad och Kärleken får dra det största lasset här hemma. Nu plockade jag ur diskmaskinen och blev så matt att jag fick lägga mig i soffan. Det är fan inte kul att ha det så!

Idag går jag in i 15e veckan. Om exakt 6 månader är det tänkt att Minimys ska komma. Jag längtar! :) (Och då kommer tröttheten vara total pga vaknätter :) )

Snöööö

Det var ett smart drag av mig att sova över på jobbet i natt. Jag jobbade sent igår och började tidigt idag, dessutom var det snöigt och halt. Sen att det var tråkigt att sova ensam i en iskall säng på ett sunkigt jourrum är en annan femma.

Det blir ju sådär lite lagom “spännande” att ta sig hem 10 mil efter jobbet i mörkret, snön och halkan idag. Usch! Det snöar för fullt och just nu ligger det kanske ett par decimeter på marken.

Fast egentligen älskar jag ju snö. Hade jag bara inte haft så långt att pendla…

Imorgon är jag ledig (vilket betyder sova, för min del. Jag är inte bara trött, jag är utmattad!) men ska upp tidigt för ett besök hos barnmorskan. Kärleken jobbar eftermiddag/kväll, så förhoppningsvis hinner vi ut snön en sväng innan han måste åka till jobbet.