Stackars liten

Jag hämtade aldrig Kärleken från bussen igår, eftersom han först skulle på “förfest” hos en kollega och sen vidare ut på krogen.

Det var en lindrigt nykter man som kom hemrumlande kl 2.30 imorse. Och som han stank! Herrejävlar! Jag fick lägga mig med ryggen mot honom och täcket framför näsan för att inte kräkas av ångorna. Jag var nästan rädd att jag skulle bli full av ångorna och därmed även Minimys.

Idag är det en spak Kärlek som ligger här och sover. Han har knarkat Alvedon och Voltaren och kräkts. Och jag tycker inte ett dugg synd om honom. Så som han mår nu mådde jag dygnet runt i typ 4-5 veckor. Och det utan att ha haft kul dagen innan.

Nu ska jag fortsätta med mitt julpyssel. Jag orkade inte med allt igår. Efter att ha varit på stan en dryg timme var jag så slut att jag drösade ihop i soffan och sov 1½ timme. Jag sover för två nu för tiden…

Julpyssel

Det var lugnt på jobbet även igår. Jag jobbade eftermiddag/kväll och gick bokad lista på eftermiddagen och akut (ensam) på kvällen. Den bokade listan rafsade vi av i ett nafs, jag hann ringa några samtal och äta i lugn och ro innan jag gick på akuten.

Mellan klockan 15.30 och 20.30 hade jag två patienter. Två! Varav den ena var en uråldrig katt med grav dyspné, blåsljud och galopprytm, djurägarna valde att låta katten somna.

Man kan lätt förledas att tro att jag inte fick förlängt eftersom jag är gravid. Men så är det faktiskt inte. Det är för lite patienter och alldeles för mycket veterinärer. De bunkrade upp med veterinärer inför det förväntade utbrottet av baconfeber. Nu blev det inget sånt, alltså är vi ett gäng övertaliga. Vissa dagar har det varit fyra resursveterinärer som suttit uppe i telefonrummet och rullat tummarna en hel dag i väntan på något att göra. Det är inte direkt ekonomiskt hållbart.

Hur som haver. Kärleken hade hyrt film och köpt chips och julmust till fredagsmyset som vi hade igår. Jag orkade nästan titta klart på filmen. Sen jag blev gravid är det med nöd och näppe jag orkar hålla mig vaken längre än 22 på kvällarna. Igår tror jag att jag klarade att hålla ögonen öppna till 23.30.

Vi tog lång sovmorgon idag. Särskilt jag. Jag tror det är första gången sedan vi blev tillsammans som Kärleken frivilligt gick upp innan mig.

Nu är han med sitt turlag på färjan till Åland. Håhåjaja, det där kan sluta exakt hur som helst. Jag har allt hört historier om deras turlagsfester.  Jag ska åka och hämta fyllskallen från bussen senare ikväll. Om de inte ska fortsätta ut och fortsätta bete sig på nån krog vill säga…

Förhoppningsvis kommer han ihåg att köpa godis till sin gravida kvinna på taxfreen.

Självhar jag varit på stan och köpt de sista julklapparna. Nu ska allihop slås in och det ska skrivas rim. Jag ska också färdigställa mina Mozartkulor som jag påbörjade förra helgen. Filmen måste jag ju titta klart på också. Och bränna några cd-skivor.

Märkligt

Jag sitter här och tittar på filmen från ultraljudet igår och ser hur Minimys sprattlar och sparkar och vevar med sina små armar och ben. Vid gårdagens mätning var måttet mellan huvud och rumpa knappt 7 cm.

Hur är det möjligt att det inte känns?! Minimys kanske är 10 cm inklusive ben och kickar som bara den, men det känns inte! När man till och med kan känna en liten fis!

Mycket märkligt! Och jag längtar till det där första lilla fladdret. (Men så vitt jag förstår hinner man tröttna rätt brutalt på sparkar innan det är dags för förlossning.)

Förövrigt är det trist och lugnt på jobbet. Jag har svårt att uppbåda någon entusiasm eller ens lust att gå till jobbet nu när jag vet att jag inte får vara kvar. Jag ser liksom ingen mening med det. Förutom siffrorna på lönespecen.

Dumt, jag vet, det är ändå 2½ månad kvar och jag hinner nog lära mig en del på den tiden. Om jag bara iddes. Jag har två jobb som jag ska slänga in ansökningar till. Men ärligt, när det är dags för intervjuer (om jag ens kommer så långt) kommer det vara omöjligt att dölja magen. Och vem anställer en uppenbarligen gravid kvinna? Sad but true. Å andra sidan är ett av jobben ett vik som slutar i maj. Det skulle passa mig perfekt. Och jag är övertygad om att jag skulle gilla själva jobbet också.

Det vill jag ha. Kan någon snälla ge mig det? Det börjar bli tradigt att leta jobb hela tiden.

Idolfoto

Mysan och Mysbert proudly presents….

v 14 (13+1)Minimys i vecka 14 (13+1)

De som inte redan vet om det, har väl redan gissat att vi väntar tillökning. Det “tog sig” snabbare än någon av oss kunnat tro. Den 8e oktober var där två streck på stickan, två dagar innan var det bara ett. Den första veckan var jag så chockad att jag inte ens kunde glädja mig. Och sen kom illamåendet…

Det har varit en jobbig tid. Jag har mått illa! Mer illa än jag trodde det var fysiskt möjligt att må. Morgonillamående, my ass! Dygnet runt, hela tiden, varenda sekund. Man kan bli knäpp för mindre. Jag har gråtit och hulkat och kräkts. Knaprat Postafen och Lergigan comp, haft på mig akupressurarmband och gått på akupunktur.

Jag har sovit och sovit. Inte heller tröttheten trodde jag var fysiskt möjlig.

Tröttheten är kvar, men illamåendet börjar släppa. Nu har jag inte kräkts på en hel vecka. Låt mig säga er att det inte är en promenad i parken att vara gråtfärdigt trött, illgrönt illamående och samtidigt pendla 20 mil varje dag och jobba och försöka vara proffsig och trevlig.

Men nu känner jag mig dum och otacksam som klagar. Minimys lever och verkar må bra, det bråkiga lilla barnet. Idag var vi i Stockholm för att göra CUB-test. Vi som är under 35 år får inte göra det här i Uppsala. Allt ser bra ut. Men Mini var inte samarbetsvillig alls. Först satt h*n på rumpan och hur vi än buffade och knuffade vägrade h*n  flytta på sig. Jag drack ett stort glas kallt vatten och hoppade omrking lite. Då ställde h*n sig på huvudet istället. :D Bråkbarn!

Men tillsist fick vi en bild på nacken i alla fall. Risken att Mini har kromosomfel är 1:4391. Dvs väldigt liten. Då kan vi släppa den oron i alla fall.

Mysbert blev så fascinerad och tagen av att se på Mini i realtid att han nästan började gråta. Mina tårar rann ohejdat. Vårt vackra lilla barn! Som jag längtar efter dig! Varenda spya, varenda sekund av illamående, det är värt det! Och Mini sprätte omkring där inne och sparkade med sina magra små ben. H*n tog till och med tag med en hand runt sin ena fot! Ett begåvat litet barn, det där :)

En liten film från undersökningen fick vi med oss också. Så nu kan vi titta på Mini när helst vi vill :)

Nästa ultraljud sker om ungefär 5 veckor. Fram tills dess ska vi träffa min superbraiga barnmorska en gång.

Om lite drygt ett halvår beräknas Minimys anlända. Om allt går vägen. Jag går sönder om det inte gör det!

Nähäpp

Precis som befarat får jag inte förlängt efter februari då mitt vik slutar. Det blir till att söka jobb igen då. Suck! Allt känns bara allmänt motigt just nu. Och då är frågan – är det så himla smart att flytta till ett dyrare boende då vi kommer få mindre inkomst? Fast lägenheten är ju redan uppsagd och kontrakt för huset påskrivet.

Skit också!

Konsten att sova

Här satt jag och skrev ett inlägg och så hängde sig den förbannade datorn igen. Och allt jag skrev är borta. Tur att det inte är några litterära mästerverk jag åstakommer.

Jag har utvecklat konsten att sova till perfektion.

Igår åkte jag med en kollega till jobbet. Jag sov hela vägen. Dvs en dryg timme. När jag kom hem somnade jag drygt två timmar på soffan efter middagen. Jag var vaken i kanske trekvart. Sen trillade jag i säng för natten och sov till strax innan 10 i förmiddags.

Och idag efter middagen somnade jag ytterligare en timme på soffan.

Hur är det möjligt att vara såhär trött?! Jag har aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv. Det enda vettiga jag gjort idag är att veckohandla, koka knäck och en stor sats risgrynsgröt.

Det är inte så att jag arbetar ihjäl mig på jobbet heller. Igår hade jag fem bokade patienter på förmiddagen. Varav tre var såna som bara skulle skrivas in för operation under dagen. Dvs ett snabbt förhör om hur djuret mår, en snabb klinisk undersökning och sen klar. Max 10 minuter.

På eftermiddagen gick jag på akuten tillsammans med två kollegor (vi har extra bemanning på fredags- och måndagseftermiddagar, eftersom det brukar vara lite extra tjockt just då). En patient hade jag. Mellan klockan 12 och 16.30 hade jag en patient. Kollegorna hade två var, tror jag. I vanliga fall brukar jag få säga stopp för att min hjärna får härdsmälta när jag har 3-4 på gång samtidigt.

Det bådar inte gott för framtiden, det här lugnet.

Jag tänkte ju att jag skulle gå upp i arbetstid nu när vi flyttar lite närmre. Men med tanke på hur det ser ut just nu med (den icke existerande) kundtillströmningen, så fick jag inte gå upp i tid. Jag som hade tänkt att den ökade inkomsten jag skulle få av att jobba 100% istället för 80% skulle hjälpa oss få bättre råd att bo i huset. Nåja, vi klarar oss nog ändå. Vi får ju ändå ut mellan 32 och 36 000 tillsammans i månaden som det är nu. Nog ska vi ha råd med en hyra på 6700 och uppvärmningskostnader på 1500 i månaden. Jag vill flytta NU!

Men nu ska jag gå ut i vardagsrummet och mysa med Kärleken och hoppas på att den där kassa serien han tittar på är slut snart.

Frost

Igår, på min lediga dag, var det strålande sol, kallt och frost. Kärleken är långledig efter att ha jobbat natt, så efter frukosten byltade vi på oss mössor, halsdukar och vantar och gick på en riktig långpromenad. Underbart med sol och ljus efter alla dessa gråregniga veckor!

I en glänta stannade vi för att fota frosten på buskar och träd. Medan vi stod där kom två rådjur ut ur skogen. Det var nästan så att jag blev lite tårögd :)

Det är lugnt och stilla på jobbet. Lite för lugnt och stilla. Med den här taskiga tillströmningen av sjuka djur kommer jag aldrig få mitt vikariat förlängt. Fast det är ju skönt att djuren inte är så sjuka! :)