Märkligt

Jag sitter här och tittar på filmen från ultraljudet igår och ser hur Minimys sprattlar och sparkar och vevar med sina små armar och ben. Vid gårdagens mätning var måttet mellan huvud och rumpa knappt 7 cm.

Hur är det möjligt att det inte känns?! Minimys kanske är 10 cm inklusive ben och kickar som bara den, men det känns inte! När man till och med kan känna en liten fis!

Mycket märkligt! Och jag längtar till det där första lilla fladdret. (Men så vitt jag förstår hinner man tröttna rätt brutalt på sparkar innan det är dags för förlossning.)

Förövrigt är det trist och lugnt på jobbet. Jag har svårt att uppbåda någon entusiasm eller ens lust att gå till jobbet nu när jag vet att jag inte får vara kvar. Jag ser liksom ingen mening med det. Förutom siffrorna på lönespecen.

Dumt, jag vet, det är ändå 2½ månad kvar och jag hinner nog lära mig en del på den tiden. Om jag bara iddes. Jag har två jobb som jag ska slänga in ansökningar till. Men ärligt, när det är dags för intervjuer (om jag ens kommer så långt) kommer det vara omöjligt att dölja magen. Och vem anställer en uppenbarligen gravid kvinna? Sad but true. Å andra sidan är ett av jobben ett vik som slutar i maj. Det skulle passa mig perfekt. Och jag är övertygad om att jag skulle gilla själva jobbet också.

Det vill jag ha. Kan någon snälla ge mig det? Det börjar bli tradigt att leta jobb hela tiden.