På plats

Håhåjaja, då var man på plats i västsverige hemma hos mor då. Det var en pärs att ta sig hit.

Dagen började lovande med en helt knöfullt bokad lista på eftermiddagen, men jag hann skicka hem alla patienter lagom tills det var dags för min halvtimmesrast.

När jag gick på akutlistan på kvällen var det bara en patient som satt och väntade, men det var många på väg in. Jag tog in den som satt och väntade. Mycket mystiska symtom på en mycket stor hund. Inte lätt att göra neurologisk och ortopedisk undersökning på en sådan…

Så fick jag tre patienter överlämnade av de två akutveterinärerna som gått på eftermiddagen. Så stod jag där med fyra patienter, det är på gränsen för vad jag klarar att hålla igång samtidigt. Och så kom det in en femte med ett misstänkt perforerat hornhinnesår. Tja, det var ju bara att hysta in den också. Nu gjorde jag inte så mycket med den mer än att bolla över till ögonveterinären och skriva in den lilla hunden med diverse behandlingar.

Det låter ju smidigt att “bara” skriva in ett djur, men det är en faslig massa pappersarbete för att göra det, man ska bestämma behandlingar, ordinera, fundera ut vad som ska göras dagen därpå och sedan rapportera det till vårdveterinären. Och sedan vi fick den nya vårdmodulen i journalsystemet har allt blivit så mycket krångligare för den som skriver in.

En katt av de överlämnade patienterna kunde jag skicka hem med recept och diet. De andra två skrev jag in. Efter diskussioner med djurägare, pappersarbete och funderande.

Så kom det in en hund med ont i ögat. Hornhinnesår, inte perforerande. Hem med ögonsalva.

Sen en valp med mycket mystiska symtom som jag vetefan vad det var för fel på. Feber, ont i bakkärran, ataktisk, hysteriskt slickande på baktassarna. Inskrivning även på den.

Ännu en mystisk hund med kraftiga smärtor, den skrek rakt ut. Hela tiden. Oavsett var på kroppen jag undersökte den. Inte så lätt att lista ut var det gjorde ont. Varenda dag önskar jag att djuren kunde prata så att vi (eller åtminstone jag) förstod. Den skrek trots en rejäl dos buprenorfin. Mystiska värden på blodproverna – lipemiskt serum, leukocytos, proteinuri, hyperproteinemi. Vad fan gör man? Tja, man skriver in med smärtbehandling (durogesicplåster och massiva doser metadon) och vidare utredning idag. Det kan vara allt från nackdiskbråck till prostatit och allt däremellan. Jag är lite inne på pancreatit (med tanke på lekocytosen och det lipemiska serumet).

Så en katt med njursvikt. Den katten borde få somna, men djurägarna ville försöka. Igen. Såhär i efterhand har jag en bitter eftersmak i munnen av att jag gick med på att skriva in det arma djuret, jag borde stått på mig och fått djurägarna att förstå hur mycket katten lider.

Den stora hunden med mystiska symtom fick åka hem efter att vi röntgat ungefär hela hunden. Det blev några bilder… De skulle komma tillbaks idag för vidare utredning.

Det var nio patienter på fyra timmar. Och det satt 5-6 patienter och väntade när jag gick och det var en urinstoppskatt och en valptik och en krampande hund på väg in.

Inte kom jag ifrån i tid heller, eftersom jag lika gärna kunde skriva in de sista jag haft hand om under kvällen så att nattveterinären kunde börja på ny kula.

Den första biten gick bra att köra, det var fina, torra vägar och jag höll bra fart. Men strax innan Örebro började det snöa. Och snöfallet blev bara värre och värre och jag fick sänka farten, mest på grund av all snörök. Jag låg efter långtradare från Laxå till Götene med en fart på mellan 60 och 80 km/h. Efter Götene blev väglaget riktigt dåligt pga all lössnö. Jag slirade och sladdade och kröp fram. När jag började närma mig hemmet låg det 10 cm snö på vägen. Min bil har ju inte den bästa väghållningen i slikt väder. Den är så lätt att den blir som en klick smör i en stekpanna.

Men jag tog mig hela vägen fram utan incidenter mer än ett par rejäla sladdar. Att köra 32 mil tog mig 4½ timme. Sen var jag rätt trött…

Nu har jag och Partnern varit ute och skottat uppfarten fri från snö. Och om jag inte misstar mig vankas det kaffe nu.