Julfirande

Det blev en lyckad julafton, trots lite strul till att börja med. Lillan var söt som ett socker i sin nya tomteklänning.

Vi (eller de andra, jag gjorde inte ett handtag igår, trött som jag är) dukade långbord i vardagsrummet och hela Svägerskans familj kom åkande. Sen kom tomten. Först till Lillan. Jösses, så många klappar hon fick! Bäst tror jag att hon tyckte om gunghästen som ser ut som en snigel som hon fick av farmor.

Hon var lite reserverad inför tomten först, men hon blev modigare och modigare och till slut vågade hon gå fram till tomten själv och hämta klapparna.

Så högg vi in på julbordet. Det får inte plats så mycket i min tjocka mage. Det blev mest en massa sill. När jag kom till skinkan och revbenen blev jag så mätt att jag bara orkade två tuggor. Sen blev jag så mätt att jag fick lämna en hel tallrik med mat och lägga mig på soffan.

När Svägerskans pappa fick reda på att Minimys inte beräknas komma förrän i juni fick han en chock. Med tanke på hur tjock jag redan är.  Han fågade om det var tvillingar där inne…

Efter middagen kom tomten igen. Den här gången till Lillans kusin som kommit. Han fick precis lika mycket klappar och Lillan fick ytterligare ett par klappar.

Efter julklappsutdelningen var Lillan så trött att hon fick sova, men kusinen var uppe med oss tills Svägerskans familj åkte runt 22.

Jag fick också många fina klappar. En vedkorg till vårt nya hus, en jättefin vägglykta, en brödrost (jag har verkligen längtat efter rostat bröd sedan jag blev gravid och nu äntligen ska det rostas bröd!), en ny eltandborste, strumpor, ett fint halsband och mycket mer.

Men den finaste klappen fick jag ändå när jag hällde i mig ett stort glas iskall julmust innan middagen. Då gjorde nämligen Minimys en riktig kullerbytta där inne. Mammas lilla Minimys, nu vet jag att du finns där. Hjärta!