Snörvel, host och magen

Jaha, det verkar som om jag blivit förkyld. Det började igår morse och eskalerade under dagen. Igår kväll var min näsa en fontän av snor. Jag snöt och snöt och snöt och näsan är nu sådär fint röd och narig – bara för att matcha mina händer.

Nu har fontänen lugnat ner sig och snoret har istället flyttat in i min hjärna. Jopp, så är det. Dessutom känner jag mig misstänkt febrig. Amen, stackars, stackars mig ;)

Minimys lär sig nya saker varje dag. Igår och imorse gjorde h*n världens Matrix-stunt.Det bästa är när h*n springer upp för min bukvägg och gör en baklängesvolt. Ibland tror jag att barnet försöker bryta sig ut genom bukväggen. Till och med pappa polisen blev lite lätt förskräckt när han la handen på magen imorse. Det verkar vara ett synnerligen aktivt barn vi har :)

Här är förresten en magbild från förra veckan:

v 20 (19+5)

Nu är det rent och fint i lägenheten. Kärleken kommer hit imorgon och tar med sig datorn och allt sånt och dammsuger en sista gång. Så nu ska jag åka från den här lägenheten för sista gången. Sweet! Jag kommer inte sakna Gottsunda! Jag tror dock jag kommer sakna vår trädgård och de fina promenadvägarna häromkring. Det finns inte många ställen att promenera på kring huset. Och trädgården har jag ingen aning om hur den ser ut under all snö.

Nu ska jag åka hem till spenaten och fortsätta nysa och hosta framför tv:n.

Flyttstädar

Tar en paus från flyttstädandet i lägenheten. Det är tur att vi inte behöver städa så noga, de ska renovera vår lägenhet i februari. Så vi behöver “bara” rensa avlopp, städa ur kylskåp och spis, torka ur skåp och lådor och dammsuga bort det värsta dammet från golvet. Det är jobbigt nog…

Igår träffade jag på en i mitt tycke mycket märklig djurägare. Eller reaktionen var märklig. Hennes hund skulle ha ett intyg på att den var frisk. Under min kliniska undersökning hittade jag en avvikelse som gjorde att jag inte kunde sätta min stämpel på att hunden var fullt frisk. Inte utan uppföljande undersökningar.

Djurägaren trodde mig inte, så jag kallade in en kollega som helt förutsättningslöst undersökte hunden, jag berättade inget om det jag hittat. Till min lättnad hittade kollegan samma sak. Formulerade sig på exakt samma sätt som jag gjort, till och med.

Djurägaren blev mycket upprörd. Jag erbjöd vidare undersökningar under dagen för att säkerställa att hunden var fullt frisk, men nej. Hon ville minsann inte ha något intyg då, utan då skulle hon faktiskt gå till en “expert” och få sitt intyg istället.

Hon var alltså inte intresserad av att ta reda på om hunden verkligen var frisk, hon ville bara ha ett papper på det. Vilket jag inte ville sätta mitt namn på, det är ändå min legitimation… Om “experten” ville sätta sitt namn på ett sånt papper, så var så god. Om hunden kolar vippen, så är det i alla fall inte jag som står där med skägget i brevlådan.

I mitt stilla sinne undrar jag vem den där experten är. Eftersom stora djursjukhuset tar emot remissfall från hela Skandinavien eftersom vi har all tänkbar utrustning och alla tänkbara experter på alla områden utom kanske dermatologi.

Oh well, jag undrar om hon fick sitt intyg. Och jag hoppas att hunden verkligen är frisk. Men matte verkar uppenbarligen inte bry sig om sin hunds hälsa…

Nähäpp, om man skulle ta och fortsätta städa då. Nu är det ugn och spis, sedan kyl och frys. Efter det är köket klart. Då är det dags att ta itu med badrummet. Mina händer är röda och nariga, för diskhandskarna har hål i sig. Min rygg värker och mina fötter är svullna. Flyttstäd är inte till för gravida personer!

(På tal om det hade Minimys fnatt och spatt hela dagen igår. Det kändes ungefär som att ha en stor (i onsdags vägde Mini uppskattningsvis 319 gram) padda som var hög på extacy i magen. Ibland undrar jag hur det där barnet är skapt, hur den kan sparka både högt upp till höger och långt ner till vänster samtidigt.)

Massor av snö

En snabb uppdatering från jobbet.

Det var tur att jag åkte hemåt när jag gjorde igår, för det var ingen promenad i parken att ta sig hem på oplogade vägar som är ungefär lika breda som min bil. Jag tackar för att jag inte fick möte!

Kvällen ägnade jag åt att packa upp lite småprylar och sen kastade jag mig på soffan och sov en timme eller så.

Med förnyade krafter och med tillåtelse att lyfta saker som väger mer än något kilo satte jag igång med alla boklådor. Jag bar och kånkade och sorterade nästan all skönlitteratur i bokstavsordning, möblerade om i biblioteket så att jag kunde började ställa in böckerna i bokhyllorna och vek ihop kartong efter kartong. Wee, vad fint det blir! Nå måste vi bara köpa två bokhyllor till och tre överdelar till bokhyllorna (det är HÖGT i tak på nedervåningen) och så kan vi börja lasta in facklitteraturen och alla pärmar. Fasen vad fint med ett rum som man kan kalla bibliotek! Det som jag har önskat mig hela mitt vuxna liv!

Nu är det bara resten kvar…

Imorse var det ett äventyr att ta sig till jobbet. Bara att ta sig ut från uppfarten till huset var en pärs. Och jag är glad att jag inte fick möte på kostigarna där ute i spenaten, för då vetefasen hur det hade gått. Jag körde ju fast i en snödriva i tisdags när jag mötte en skolbuss och då var det ändå plogat.

Det tog mig lika lång tid att ta mig till jobbet idag som det brukade göra när jag körde från Uppsala. Tur att jag gick upp och åkte iväg i god tid!

Fyra veckor kvar på jobbet. Jag har fortfarande inte hört något från det sökta viket. Blir jag arbetslös, så får det väl bli så. Jag är för trött och slut för att orka bry mig. Det löser sig sa hon som sket i vasken.

Duktig kaka!

Nu har vi varit hos moderkaksspecialisten och tittat på kakan. Och en massa på Minimys också såklart. Mest på Mini faktiskt, eftersom det var en kandidat med som passade på att lära sig en massa om olika mått och vad som anses normalt och inte på fostret.

Kakan har flyttat sig! Hurra! Den ligger nu helt normalt, om än lite långt ner, men den kommer hinna flytta sig undan i god tid innan det är dags för Mini att komma ut. Risken för kejsarsnitt har minskat dramatiskt! Så nu kan jag börja leva lite mer normalt igen. Och jisses så mycket förlorad sex vi har att ta igen! :P

Läkaren frågade om vi ville veta könet. Jag började vackla lite, kände mig hemskt nyfiken, men Kärleken ville inte veta. Så då är det bara läkaren som vet. Men han zoomade in på det som fanns där mellan Minis ben och inte såg jag någon snopp, inte. Jag som känt mig bombsäker på att det är en liten kille där inne. Nåja, jag vet ju inte hur det ska se ut, så för så vitt jag vet kan det fortfarande vara en pojke.

Det enda som inte var så bra med det där besöket var att man kunde se ett förkalkat område i hjärtat. Det upptäcks på 3-4% av friska foster och behöver inte betyda något. Men det kan också betyda en ökad risk för Downs syndrom. Jag blev alldeles iskall! Läkaren tyckte jag skulle släppa det, för med den extremt låga risken jag visade på CUB-testet så ökar risken för att Mini har DS med 3 ggr och då har jag fortfarande en väldigt låg risk. Det blir väl typ 1:1500 eller nåt. Enda sättet att veta helt säkert att göra ett fostervattensprov, men då är risken för att mista ett fullt friskt foster 1:200. Alltså inte värt risken. Läkaren tyckte vi skulle släppa det och inte oroa oss, men det är lättare sagt än gjort.

Inte för att det skulle vara jordens undergång på något vis om Mini visade sig ha DS. Och det finns ändå inget vi kan göra åt det. Så varför oroa sig förrän vi vet. Dvs om typ 19 veckor. För alternativet är att ta ett fostervattensprov, riskera att mista Mini som med största sannolikhet är helt frisk. Och om h*n inte är det utan har Downs, så ingår det inte i min föreställningsvärld att ta bort Mini. Det finns inte på kartan, kan inte ens tänka tanken till slut.

Så, nä, jag ska försöka släppa det så gott jag kan. Jag kommer älska Mini oavsett!

Nu sitter jag i lägenheten där vi har kvar dator och internetuppkoppling, eftersom vi inte kommer få ut internet till huset på typ 3 veckor eller så. Det är för mig obegripligt vad det är som ska ta så lång tid. Nåja, lägenheten är nu tom och jag har börjat städa så smått. Det ska bli skönt när det är klart så att vi kan börja koncentrera oss på att få iordning i huset istället.

Ute är det snöoväder, så jag blir inte långvarig här, ska bara diska klart grejorna till kylskåpet och sen drar jag hemåt, annars riskerar jag att fastna i nån snödriva där ute i spenaten.

Snart…

… är alla saker från lägenheten flyttade till huset. Det är bara Kärlekens flygplan, innehåll i kyl och frys, sommardäcken till bilarna och städprylar kvar.

Det var mysigt att komma hem till huset igår efter jobbet. Men kallt. Det var bara 15 grader inne, så jag tände genast i kaminen och vi fick det riktigt behagligt och varmt inne. Kärleken hade varit i lägenheten och hämtat saker som jag började stuva undan medan han var i byn och hämtade vår Boxer som kommit.

Ljuvlighet att ha några bra tv-kanaler att titta på. Efter en sen middag slöade vi på soffan och tittade på Mythbusters på Discovery innan vi trillade i säng.

Vi sover verkligen som stockar i nya huset. Det är väl lantluften.

Nu ser jag bara fram emot att köpa alla möbler som vi måste ha för att kunna få in kläder och böcker på sina rätta platser, för då kan vi börja hänga upp tavlor och sånt.

Vi kanske ska ta en tur till Ikea imorgon efter vi varit på Ackis för att titta på Minimys igen. Eller nu är det ju moderkakan som ska få sig ett expertutlåtande, men vi är ju mest intresserade av Mini, såklart. Jag hoppas att kakan har flyttat på sig, för den här torrläggningen är inte bra för varken kropp eller själ. Vi går omkring som två frustrerade, sura, överkänsliga tonåringar. Ett nyp skulle sitta fint, för att sammanfatta.

Akuttjänstgöring hela långa dagen, så det är väl bara att sätta igång. När första patienten dyker upp.

Flyttning pågår…fortfarande

Ojojoj, som vi har flyttat i helgen!

I lördags förmiddag åkte Kärleken och hämtade vår hyrda lastbil och någon timme senare kom en kompis och så började de lasta i möbler. De bar och bar medan jag packade och röjde. När alla möbler var på lastbilen var den i princip full, någon kartong och några säckar med kläder var allt som fick plats utöver möblerna. Så vi lastade min bil full med kartonger också.

Sen bar det iväg sydvästerut till vår röda stuga med vita knutar mitt ute i spenaten.

Sen in med alla möbler och kartonger. Medan pojkarna bar packade jag upp och organiserade det hela. Eftersom huset stått tomt länge med elementen avslagna och nu med dörren öppen medan vi flyttade in möblerna var det snorkallt inne. Jag gick omkring med ytterkläderna på.

Men när lastbilen var tom och Kärleken åkte tillbaks in till stan för att lämna den satte jag på alla element och tände i kaminen i biblioteket och gick omkring och tänkte och planerade.

Vi flyttar från en lägenhet på 60-nånting kvadrat till ett hus på ca 110 kvadrat med uthus och massor av förrådsutrymmen. Våra tre stora bokhyllor som vi hade sånt sjå med att få plats med i lägenheten bara försvann i biblioteket. Vi får köpa 2-3 till. Vilket innebär att vi nog kommer få plats med alla våra böcker! Tjiho!

Soffan fick plats där vi ville ha den, likaså tvn och tv-bänken. Vårt minimala köksbord, som till och med var litet i lägenheten, syns knappt i vårt stora kök. Vi måste ha ett nytt nu! Och vi måste ha ett gäng byråer att ha våra kläder i, nu ligger de i säckar. Ytterkläderna hänger fint upphängda i kattvinden i sovrummet.

Allt som vi med nöd och näppe fick plats med i våra två skafferiskåp i gamla köket är på plats i vårt nya skafferi som är ungefär halvfullt.

Minimys rum tjänar nu som vetefan-rum, där ställer vi saker vi inte vet var vi ska ställa just nu.

Det är inget hus för pygméer! Jag, som mäter ca 170 cm i strumplästen, når knappt upp till hatthyllan i hallen och jag når inte till de högst belägna skåpen i köket, inte heller till ventilluckorna i taket i vardagsrum och bibliotek. Men vad gör väl det? Det finns ju stolar att stå på och Kärleken är lång.

Vi har börjat vårt lantisliv. Vi somnar som barn redan kl 9 på kvällen och vaknar av oss själva i gryningen. Igår fortsatte vi tömma lägenheten på småprylar och pyssla hemma i huset. Vi handlade hem lite mat och ställde i vårt jättestora kylskåp. Vi köpte en brevlåda, så att vi kan få post till vår nya adress. Vi var ute igår kväll och skruvade upp den. Vi gick omkring på gården bland röda uthus och lagårdar på snöiga små grusvägar i tystnaden och mörkret och bara njöt. I vår lilla stuga lyste det hemtrevligt och det rök ur skorstenen.

Två kvällar i rad har vi glömt att låsa våra bilar. Vi har kommit på det när vi legat i sängen. Jaha, har vi konstaterat, vänt på oss och somnat. Inte ett dugg oroliga.

Än så länge älskar jag lantislivet!

Idag jobbar jag, men Kärleken är ledig och ska fortsätta tömma lägenheten. Det är inte mycket kvar nu. Mest en massa småplock.

Minimys har sovit hela dagarna medan jag varit igång, men på nätterna har det varit ett fasligt liv på barnet. Jag har vaknat flera gånger per natt av sparkar och kullerbyttor. Men det gör inte så mycket, det är bara mysigt. Men jag tror jag börjar få foglossning. Ajaj, jag har ont idag. Går som om jag bajsat på mig.

Åter till arbetet nu. Fler uppdateringar kommer väl så småningom. Jag hoppas att vi ska få ut internet till veckan. Och gärna vår Boxer, så vi har lite fler kanaler att välja mellan. Bilder kommer när vi kommit lite mer iordning.

Jomen

Jag börjar sent idag och har just ätit frukost och slösurfat en stund.

I natt är sista natten i Gottsunda. Efter gårdagens händelser i vårt hus känns det ännu bättre än tidigare. Grannen hämtades av polis igår misstänkt för mordförsök. Några timmar senare försökte några ungar med tändvätska och tändstickor elda upp huset genom att fjutta eld på ett träd vid gaveln av huset.

Japp, det är dags att flytta. Definitivt!

Lastbilen kommer kl 10 imorgon, så det är oklart när jag kan uppdatera igen. För något internet har vi inte fått till huset än. Men jag kan ju uppdatera lite från jobbet på måndag om inte annat.

Ha en fin helg, alla! Nu ska jag åka till jobbet.

Ont i munnen

Igår när jag skulle sova körde Minimys igång med världens aerobicspass där inne i magen. Det kändes riktigt otäckt emellanåt och jag blev faktiskt lite smått illamående. Hela magen gick i vågor och det kändes ungefär som att vara sjösjuk utan själva yrseln. Burp. När jag väl lyckades somna blev jag väckt med jämna mellanrum hela natten av ett barn som tyckte att gympa passar sig bäst på natten. Så idag är jag trött.

Och ont i skallen har jag. Och ont i en tand. Eller om det är tandköttet. Jag hade ont kring jul också, men det gick över av sig själv efter idogt borstande, sköljande och flossande. Nu gör det ont igen, i samma tand. Eller i tandköttet. Det värker och det gör ont när jag tuggar på den sidan.

Så imorgon måste jag nog ringa tandläkaren. Ve och fasa! Och nu kan jag inte peta i mig Xanor eller nån annan trevlig benso heller. Jag har inte varit “odrogad” en enda gång hos tandläkaren under hela mitt vuxna liv. Men nu måste jag gå och jag måste klara mig utan benso. Så då gör jag det. Och ber till gudarna att jag ska slippa en massa borrande och dragande och att jag inte kvävs eller kräks eller får panik och springer gråtande och skrikande därifrån.

Madre Mia!

Näst sista natten i Gottsunda, sen blir det landet, mitt ute i spenaten. Med kamin i sovrummet och i biblioteksdelen av vardagsrummet. Med gigantiskt kök. Med trägolv och kattvindar och gamla fönster som ser buckliga ut. Med en veranda i västerläge med utsikt över äng och skog. Med stora, gamla ekar utanför huset och utsikt över skog, äng och å från diskbänken. Med vedbod och garage. Det blir fint. Det tror jag.

Flyttbestyr

Om det var läskigt väglag när jag körde till jobbet igår var det inget jämfört med hur det var när jag körde från jobbet. Inom loppet av en timme skedde det fem bilolyckor på motorvägen kring stora djursjukhuset. Jag blev stående en bra stund på motorvägen efter just en av de olyckorna. Det tog mig 2½ timme att ta mig hem.

Jag var så hungrig, trött och kissnödig att vägen gick i vågor de sista milen. Så när jag kom hem slängde jag i mig lite mat och däckade sen på soffan. Jag var vaken en liten stund när Kärleken kom hem, men sen gick jag och la mig för natten. Jag sov 12 timmar.

Eftersom jag jobbat helg är jag ledig idag och imorgon. Dagen har i princip bara bestått av flyttbestyr. Vi har kört de kartonger vi packat till huset, beställt tv och internet och jag har på egen hand packat 10 lådor med böcker och pärmar. För att kartongerna inte ska bli allt för tunga att bära har jag “grundat” med böcker och så fyllt på med diverse småprylar, prydnadssaker, kuddar, saker från köket. En sopsäck med skor har jag fått ihop också och en kartong med saker från skafferiet.

Kärleken jobbar natt, så när han sover imorgon åker jag ut till huset med de saker som jag kan/får bära på egen hand och packar upp lite kökssaker, dukar, gardiner och hänger upp kläder i ena kattvinden.

Jag jobbar torsdag och fredag och på lördag är det tänkt att vi ska hyra en liten lastbil och flytta möblerna. Så det börjar brinna lite i knutarna nu. Dessutom måste vi börja städa i lägenheten. Det är svårt att få ihop allt när vi båda jobbar och ingen av oss har 8-17jobb. Ännu mer komplicerat blir det när jag inte kan/får lyfta. När Kärleken inte kan hjälpa till står det i princip still. Irriterande!

Magen växer, nu går det inte att dölja med kläder längre. Eller jo, om jag sätter på mig ytterkläderna. Eller jobbpyjamasen. Och nu har den stora hungern börjat sätta in. Konstant sugen på något. Gärna apelsiner. Det blir några stycken om dagen. Och vågen börjar visa lite skrämmande siffror. Jag vill inte gå upp lika mycket i vikt som mamma gjorde när hon väntade barn, men det är nog bara en tidsfråga. Hittills har jag gått upp 6 kilo.

Och imorgon går jag in i vecka 20! Halvvägs! Insane!

Läskigheter

Nu är jobbhelgen över för den här gången. Det har gått över förväntan, det tycker både jag, “min” sköterska och kollegan som hållit till i en annan del av byggnaden. Inga missöden så vitt jag kan bedöma såhär i efterhand.

Gårdagen var relativt lugn. Åtminstone på förmiddagen. Jag hann dricka mitt kaffe i lugn och ro. Runt luch kom det en drös med patienter, men inte mer än att jag hann med utan problem. Vissa blev sittande ganska länge i väntan på kvällsveterinären som även är ultraljudsveterinär.

Det var några katter med kisseriproblem, två livmoderinflammationer, en kräkande katt, ett diskbråck, en avskuren böjsena och lite annat smått och gott.

Jag pysslade lite i huset när jag kom hem. Ställde iordning lite i köket, la in sängkläder och handdukar i skåp, tog min första dusch i nya badummet, tände i kaminen. Mysigt. När Kärleken kom hem trillade vi i säng fortare än kvickt, helt urlakade båda två.

Imorse var det riktigt läskigt väglag! Småvägarna innan man kommer ut på motorvägen var snorhala (och det är mycket kurvor och mycket djur på vägarna) och på motorvägen var det slask, slask, slask. Sikten var minimal och sikt är bra att ha när man susar fram i 110 km/h. Jag blev lite sen till jobbet, men jag kom fram i ett stycke.

Nu är det en kollega här med sin lilla nyföding. Så himla liten! Jag kan inte fatta att det ligger en sån där och sparkas i min mage just i detta nu. En sån, fast ett antal storlekar mindre. Det ser så mysigt ut! Men samtidigt blir jag livrädd. Fy, så läskigt! Om ca 20 veckor kommer jag och Kärleken ha en sån. Ha ansvar för ett så litet, värnlöst, hjälplöst barn. Herregud, vad har vi gjort?! Och hur ska vi klara av det?!

Nu sitter jag här med magen full av mat och Minimys. Mini sparkas och jag har ont i mitt inflammerade tandkött. Jag har ont i vänster hand där jag har en knöl vid långfingret, typ en senknuta eller nåt. Jag har ont i min högra armbåge. Och mina fötter värker. Redan. Jag går på akuten om 30 minuter och det är fullt ös medvetslös som gäller med tanke på hur det ser ut på akuten idag.

När jag kommer hem ska jag SOVA! Jag är ledig i två dagar och den tiden jag inte ägnar åt flyttbestyr kommer jag sova. Jag är läskigt trött!