Snabbis

Det är söndag morgon och jag sitter på jobbet och väntar på dagens första patient. Igår behövde jag inte vänta, om man säger så. Det var full rulle precis hela dagen! Jag sprang som ett skållat troll. Mot eftermiddagen hittade jag en sparkcykel. Halleluja! Det blev räddning för ömma, värkande, svullna gravidben och -fötter.

Det var allt från analsäckinflammationer, cerebrala katastrofer, kejsarsnitt, sårskador, urinstopp, tonsilliter, blodiga diarréer, bandagebyten, Alizinsprutor, akuta andningsproblem och ett klassiskt Horner’s syndrom. Det sistnämda var kul! Inte för djur eller djurägare, men för mig. Det var så klassiskt! En snabb titt på 3 sekunder och jag hade diagnosen. Då känner man sig duktig :D (Vad man ska göra åt det är en annan femma – det tog lite längre tid.)

Jag hann sitta ner i sammanlagt 20 minuter på hela dagen, fifan så trött jag var när jag åkte mot Uppsala!

Vi har nu sovit två nätter i nya huset. Det är kallt! Det är hantverkare där som håller på med torpargrunden och de har haft ytterdörren öppen hela veckan. Brr! Men vi eldade i kaminen i sovrummet på övervåningen och hade det varmt och mysigt där uppe. Vi sover på bäddmadrassen vi tagit med från sängen hemma, och det vi tagit med oss hittills ligger utspritt på golvet i vårt nya sovrum. Det ser ut som en knarkarkvart :)

Men vi har också börjat packa in köksattiraljer i skåpen i nya köket. Kanske 3/4 av alla våra kökspryttlar är nu på plats och det finns GOTT om utrymme kvar!

Det värsta är att vi inte kan ta dit fler saker nu förrän nästa helg, eftersom städfirman som ska städa upp efter hantverkarna kommer först på fredag. Inte så stor idé att släpa dit en massa byråer eller bokhyllor då. Så alla lådor vi har packat får vi antingen ha kvar hemma eller packa in i förråden på övervåningen.

Det är i alla fall skönt att inte behöva köra fullt lika långt på mornarna. Jag spar ca 8 mil och 50 minuter i bilen varje dag.

Och nu tycker jag att vi alla ska ta av vår våra imaginära hattar och stämma in i ett fyrfaldigt leve till Kandidaten som inte längre är kandidat utan DOKTOR! Det är stort!

HURRA! HURRA! HURRA! HURRA!

(Synd bara att jag var så förbi av trötthet att jag inte orkade närvara mer än någon dryg timme på firandet igår kväll.)

Äsch då

Idag var det dags för rutinultraljudet. Spännande!

Allt är bara finfint med Mini, alla lemmar på plats, inga läskiga saker med hjärtat eller hjärnan, fina kärl, bra blodförsörjning i navelsträngen, ingen stor gomspalt, inget bukbråck, inget ryggmärgsbråck. Fit as a fiddle. En dag yngre än om man räknar från senaste mens, så Mini beräknas komma 16e juni istället för 15e.

Däremot är det lite bekymmer med moderkakan. Den ligger nämligen för livmoderhalsen. Alltså där Mini ska ut om några månader. Det är inte bra. För det mesta växer det bort med tiden, dvs moderkakan följer liksom med livmodern uppåt medan den växer, men i någon procent av fallen fortsätter moderkakan att ligga i vägen.

Det ger sig ju liksom själv att man inte kan föda “normalt” då. Det är dåligt om moderkakan kommer ut innan Mini. Dessutom ökar risken för läskiga blödningar, som i allra västa fall kan vara livshotande för både barn och mamma.

Men som sagt, i de flesta fall växer moderkakan ur vägen, så att säga.

Jag ska på ny kontroll om ett par veckor då jag ska få träffa en läkare som är specialist på området moderkakor. Coolt ämne att specialisera sig i! :) Fram tills dess ska jag ta det lugnt. Inga lyft. Det blir spännande – mitt i flytten och allt.

På frågan om vi kan ha sex blev svaret: “Inte mer än nödvändigt”

Hmm, hur ska man nu tolka det? Hur mycket sex är nödvändigt? Jag menar, det är ju inte nödvändigt för överlevnad, men nog fan är det nödvändigt. Men Kärleken vägrar, han blev nog ännu mer rädd än jag. Så nu blir det torrläggning i åtminstone 2 veckor framöver. Och i värsta fall fram tills Mini kommit. Åh herreminje, hur ska det gå?! Förstå vilken bitterfitta jag kommer bli! Och allt man inte får blir man ju extra sugen på…

Jag försöker att inte oroa mig. Den värsta risken för blödningar kommer först de sista typ 10 veckorna, då kan det hända att man blir inlagd eller blir ordinerad sängvila.

Det som oroar mig mest är ett eventuellt kejsarsnitt. Jag hoppas så innerligt att jag ska slippa det! Jag vill verkligen föda vaginalt, hur sjukt det än låter. Vem vill frivilligt utsätta sig för den smärtan? Men det är bättre både för mamman och för bebisen. Jag skulle känna mig snuvad på konfekten på något vis om det blev ett kejsarsnitt.

Dessutom blir jag en aning skeptisk till CUB-testet jag gjorde i Stockholm i december. Den barnmorskan sa att min moderkaka låg i framvägg. Jag tyckte att jag såg att den låg i bakvägg, men tänkte att hon vet väl bäst. Så blev jag ännu mer fundersam när jag började känna av Mini redan i vecka 16, det är ju väldigt tidigt. Extremt tidigt om man har moderkakan i framvägg, då den ju ligger som en liten stötdämpare. Idag fick jag besked om att den faktiskt ligger i bakvägg och dessutom rejält ivägen. Om den barnmorskan i Stockholm nu såg så fel, hur säkert är då CUB-testet? Missade hon på det också?

Fast nej, det tror jag inte. Det var ju det hon var mest fokuserad på, inte på moderkakan.

Vårt barn kommer bli väldigt välutraljudat i alla fall, med tanke på alla extrakontroller som kommer bli och med de ultraljuden jag redan gjort, både på egen hand och med CUB-testet snabbultraljudet på Ackis dagen innan det.

Jag kommer inte lägga ut någon bild på Mini idag, eftersom h*n inte alls var intresserad av att vara med på bild. De bilder jag fick var helt värdelösa. H*n låg som en boll alldeles ihopkrupen med pannan på knäna. Det var knappt att jag kunde se vad som var vad och jag anser mig ändå vara hyfsat bra på att avläsa ultraljud.

Idag hittade Mini förresten på ett nytt hyss – använda min urinblåsa som studsmatta. Boink, boink, boink! Ytterst obehagligt! Det är en riktig liten ligist, det där. Sparkar gravida kvinnor i magen och hoppar på kissblåsor. Det blir nåt för pappa polisen att ta tag i, det.

Nu ska jag trilla ner i soffan och slappa lite. Vi har packat en fantastisk mängd lådor idag, haft visning på lägenheten, handlat, varit på ultraljud, städat, varit på stan, tittat på bilar, lämnat in Kärlekens bil på verkstad och hämtat den igen. Jag är helt slut!

Vänta er inga uppdateringar på ett tag. Imorgon börjar jag sent och sover över på jobbet. På fredag får vi tillträde till huset och eftersom jag ska jobba hela helgen kommer jag och Kärleken att sova över i huset natten mellan fredag och lördag. På lördag efter jobbet ska jag på Kandidatens examenspartaj, upp tidigt på söndag och jobba, sova över i huset mellan söndag och måndag.

Men någon snabbuppdatering på en snabblunch borde jag nog hinna med.

Mysigt i familjen Mys

Idag går jag in i vecka 19 och Mini är ca 14 cm lång. Tiden går fort!

Den mysigaste stunden på dagen är precis då jag lagt mig i sängen för att sova. Jag lägger mig på rygg med handen på magen och känner Mini buffa och böka omkring där inne. Göra några frivolter, sparkas och leva om. Det känns tydligt utanpå magen.

Så blir det lugnare och lugnare där inne, sparkarna kommer med längre och längre mellanrum. Tillsist känns det bara som ett litet bubblande där innifrån och sen blir det stilla. Mini verkar ha somnat. Det är som om Mini liksom letar efter en skön ställning att sova i, som om h*n bäddar inför natten och till slut hittar en skön ställning och somnar med bara några små sömnryckningar.

Det är vidunderligt och så mysigt och rogivande att ligga där med handen på magen och känna Mini komma till ro.

Imorgon ska vi på rutinultraljud och få titta lite på Mini. Jag hoppas att allt ser bra ut. Visst är jag lite nervös, men oavsett så älskar jag Mini-livet i min mage gränslöst!

(Och nej, vi ska inte ta reda på kön. Det hade visserligen varit spännande att veta, men för det första spelar det ingen roll, för det andra så kanske vi undviker att folk köper rosa eller blå bebiskläder till Mini, åtminstone tills h*n är född. Jag vill inte att mitt barn ska luras in i könsroller redan innan det är fött.)

Ful!

Jovisst, jag tog mig till jobbet idag i Kärlekens lilla röda bil. Mer död än levande av trötthet, men ändå. Tänkte att jag blir väl piggare om jag håller igång lite, så jag inte hinner känna efter så mycket. Jag har ju helt klart inte blivit piggare av att vila.

Klockan nio kom första svimningsattacken. Jag tror sällan jag varit så nära att svimma utan att faktiskt svimma. Jag stod och pratade med en kollega om ett fall jag hade och så började synfältet krympa, det susade i öronen och på bara någon sekund varken såg eller hörde jag något och kallsvetten formligen dröp av mig.

Kollegan undrade såklart hur det var fatt. Ingen fara, hann jag säga innan hörseln försvann, jag är bara gravid.

Jag fick sätta mig på huk i korridoren. Det ser så illa ut att svimma inför en massa djurägare. När synen kom tillbaks försökte jag ta mig in till mitt undersökningsrum med min stol och min vattenflaska. Det var en pärs. Min sköterska gick bakom mig, redo att dämpa fallet om jag skulle dimpa i backen och jag gick framåtböjd för att hålla hjärnan så väl blodförsörjd som möjligt på vägen.

Jag satt med huvudet mellan benen ett tag och drack ungefär en halvliter iskallt vatten, sen höll jag inte på att svimma längre. Inte just då. Men svimningsattackerna har återkommit med ojämna mellanrum under hela dagen.

Min sköterska har fått göra det mesta idag. Jag har försökt hålla mig i en sittande position så mycket som bara möjligt. Så jag har gått och strukit kring väggarna idag, redo att sätta mig om det behövs eller att luta huvudet framåt.

Så, nej, att få annat att tänka på än den förlamande tröttheten/mattheten/svagheten hjälpte inte.

Dessutom har jag blivit ful(are). Vaffan, liksom. Gravida kvinnor ska ju bli vackra! Ska få rosig hy och blankt hår. Pyttsan! När jag blev gravid försvann alla mina finnar (som jag fick helt plötsligt vid 28 års ålder, jag som aldrig haft en finne i hela mitt liv innan dess). Istället kom illamåendet. När illamåendet försvann återkom finnarna, och det med besked, värre än någonsin! Nu har jag tre äckliga, stora bölder på hakan och massa småkvisslor överallt. Blekgrå, torr och fnasig i ansiktet med lila ringar under ögonen. Fett, flottigt hår som ändå är torrt och risigt i topparna. Inget jag gör eller inte gör, hjälper.

Det enda som är fint är magen 0ch boobsen som blivit stora och runda (till Kärlekens förtjusning :) ).

Näe, fifan, man skulle gå och dra nåt gammalt över sig! Trött, äcklig och ful. Blä!

Den stora sömnen

Idag vaknade jag och kände mig inte död av trötthet. Jag tittade på klockan och efter lite räknande kom jag fram till att jag sovit 13 timmar. OMG!

Jag till och med drömmer att jag är trött. Härom natten drömde jag att jag var jagad av någon som ville ha ihjäl mig. Jag gömde mig i något prång men var så trött att jag somnade, hur jag än försökte kunde jag inte hålla mig vaken. Jag hörde hur den som jagade mig kom närmre och närmre och jag visste att om jag blev hittad skulle jag dö, men det hjälpte inte, jag somnade ändå. I drömmen fick jag kämpa så hårt för att vakna att jag vaknade i verkligheten också, men inte ens i verkligheten kunde jag hålla mig vaken.

I natt drömde jag att jag var på väg till en anställningsintervju. Jag cyklade. Jag var så trött att jag somnade medan jag cyklade. Jag försökte att vakna för att inte krocka eller bli påkörd eller köra ner i diket, men det var omöjligt att vakna, även där.

Jag har nu varit vaken i ungefär 5 timmar och börjar gäspa så smått.

Jaja, så nu ska jag sluta tjata och gnälla om hur trött jag är!

Jag har faktiskt orkat mig ut idag. I två omgångar. En promenad till G-sunda centrum och köpte lite förnödenheter. Sen en promenad till parkeringen där jag plockat ur batteriet ur min bil. Eller nej, det gjorde jag inte. Det var det Kärleken som gjorde. Jag tittade på och kom med glada tillrop. Nu står batteriet här inne på laddning. Hoppas på att slippa köpa ett nytt, ska ju ändå snart sälja bilen. Vi måste ju ha en kombi när Mini kommer. Och aircondition. Och en massa fancy krockskydd. Min bil har varken eller. Inte ens ABS-bromsar…

Imorgon lånar jag Kärlekens lilla röda bil till jobbet, han får ta bussen hem från sitt jobb imorgon bitti.

Imorgon ska jag jobba. Jippie! *ögonrull*

Off

Usch, jag är verkligen inte alls på humör! Jag längtar hela dagarna efter att det ska bli kväll så att jag kan lägga mig och sova med gott samvete. Jag är så bedrövligt trött! Igår sov jag 9 timmar på natten, somnade 2 timmar på soffan, orkade bara packa 2 kartonger på hela dagen och somnade som ett barn på kvällen. This is not me!

Min bil har dessutom givit upp andan såhär i kylan. Batteriet är gammalt och behöver bytas, det orkar inte dra runt startmotorn när det är såhär kallt. Jag måste bara försöka uppamma någon sorts energi för att fixa det. Typ imorgon, eftersom jag ska jobba på måndag.

Jag kan inte begripa hur jag ska orka jobba när jag är så trött att jag gråter. Men nu jobbar jag bara på måndag, sen är jag ledig två dagar. Däremot ska jag jobba hela helgen, dvs fem dagar på rad. Milda makaroner för att köra alla dessa mil fram och tillbaks! Och försöka att inte gråta av utmattning på jobbet. Hålla tempot uppe, vara trevlig och proffsig.

Fast någon natt kan jag ju sova i huset som vi får tillträde till på fredag. Lite kortare att åka. Synd bara att vi varken kommer ha säng eller några andra möbler där… Förresten så tror jag kollegan som bor här i Uppsala också jobbar helg! Sweet! Då kan vi samåka, dvs jag kan sova de dagar jag inte behöver köra!

Det enda som får mig att le just nu är när Kärleken kryper ner i sängen hos mig tidigt om morgonen när han kommer från jobbet. Då kurar jag ihop mig på hans axel och somnar om en stund med min hud mot hans, hans andedräkt i min. Det är förunderligt att få älska så!

Och idag pappa polis äntligen känt Minimys röra sig! Han blev alldeles till sig :)

Innan jag blev gravid köpte jag en fylla-i-bok om att vara gravid. Jag fyller i varje vecka och vissa veckor ska även pappan fylla i vad han tänker och känner. Den här veckan har Kärleken skrivit:
“Pappa känner sig oerhört förväntansfull. Jag längtar tills du kommer ut, Mini! Jag tänker på praktiska saker såsom vilken typ av bil vi måste skaffa och på vilket sätt våra liv kommer att ändras. Det är overkligt och superspännande att känna hur du rör dig inne i Mammas mage! Det är en känsla som är större än livet!”

Är inte min Kärlek den finaste av alla?! Jag älskar honom så mitt hjärta blir alldeles stort och varmt och nästan spricker!

Busbarn!

Igår när jag kom från mvc och oron släppt somnade jag som en stock i soffan medan Kärleken invigde vår nya pannkakslagg.

Det verkar som om Minimys gillar pannkakor! Vilket liv det blev! Kunde h*n inte ha kickat omkring lite tidigare, så hade jag inte behövt vara så orolig?! Men det är så typiskt, för när jag har handen på magen känner jag sparkar tydligt genom huden. Men så fort pappa polisen lägger handen på magen känns det ingenting, på sin höjd ett litet fladder.

Igår kväll när jag skulle sova kunde jag knappt somna. Det kändes som om Minimys var på tvären i livmodern och stod på min ryggrad och hoppade upp och slog huvudet i min mage. Boink, boink, boink!

Busbarn!

Om en vecka idag får vi tillträde till huset och kan börja flytta. Hur jag nu ska orka med det?! Jag har varit relativt pigg ett tag nu, med undantag för ett par dagar kring nyår då jag var sådär sjukligt trött. Nu verkar det som om den där sjukliga tröttheten är på väg tillbaka. Jag sover och sover, men får liksom aldrig nog. Känner mig aldrig utvilad. Går omkring med grus i ögonen och gäspar konstant. Det är jobbigt och framför allt tråkigt!

Egentligen borde vi flytta ner till västsverige! De har många fina hus där till en bråkdel av vad husen kostar här uppe. Man blir ju så sur när man ser ett toppenfint hus, nyrenoverat i gammal stil, 200 kvm stort, pelletseldat, bra läge nära grannstaden. För 2 milj kronor! Helt sjukt! Samma hus hade kostat det dubbla (minst!) här! Bah!

Eller huset som bror med familj är sugna på. Så himla fin liten gård, superbra skick, bergvärme, låga driftskostnader, helt ok läge. 1 450 000 kr! Det får man ett ruckel för här! Grr!

Kärleken ska jobba natt hela helgen. Usch, jag undrar om jag någonsin kommer vänja mig vid det. Det är visserligen inte alls lika jobbigt nu som det var för ett år sen, men oron för att något ska hända finns där ändå. Folk är fan galna, de kan hitta på vad som helst.

Man kanske skulle packa en kartong till?

Puls 140

Åh, jag hörde det lilla hjärtat picka och slå där inne. Och tjong så kom där en spark, en som jag inte kände. Minimys verkar må fint där inne, har en puls på 140 och sparkar och lever om, fast jag inte känner det.

Förut grät jag av oro, nu gråter jag av lättnad och lycka.

Hjärtat

När jag ringde till mvc imorse hde de inte fått något svar på odlingen de tog. Jag berättade om min oro, att jag inte säkert har känt Minimys röra på sig därinne sedan i måndags och att jag tycker att magen blivit mindre. Så jag fick en tid kl 15.20 idag för att kolla hjärtljuden med doppler.

Håll alla tummar för att det är hjärtljud där inne och inte alldeles tyst.

Jag är så orolig att jag gråter.

Den där oron

Idag fyller Minimys 17 veckor och jag går in i vecka 18. Helt sjukt, jag är ju snart halvvägs!

Jag är hemma från jobbet några dagar. Igår morse vaknade jag av ont i magen. Livmodern var alldeles hård och den gjorde ordentligt ont. Så slappnade den av och smärtan försvann. Så återkom det onda och det strålade ner i underlivet och livmodern var hård. Så höll det på ett par ggr/minut i ungefär 1½ timme. Jag gick upp för att ta två Alvedon och jag kunde knappt stå upprätt, det var som kramp i hela nedre delen av magen och så splosh kom det något i trosorna.

Herregud, jag trodde hjärtat skulle stanna. Jag rusade ut på toa, men de var inte blod och det var inte vatten. Det var bara en rejäl (äcklig!) flytning!

Jag blev inte just lugnare av det. Jag ringde till jobbet och sa att jag inte skulle komma och när min mvc öppnade ringde jag och rådfrågade. De trodde inte att det var någon fara, förmodligen smärtor från livmoderligamenten. Men eftersom jag haft lite växt av bakterier i ett tidigare urinprov tyckte de att jag skulle komma in med ett till, så att det inte är en UVI jag går och drar på.

Som för att stilla min skräck lite gav sig Minimys till känna genom två små sparkar, tjong-tjong. Jag kände dem tydligt utanpå magen, men några fler sparkar kom det inte när pappa polisen la handen på magen.

Jag kilade iväg till mvc i kylan och lämnade in mitt kissprov och pratade med en barmorska (min var upptagen, så jag haffade första bästa). Hon var inte heller särskilt oroad, men tyckte jag skulle vara hemma tills de fått odlingssvaren, dvs till och med torsdag. Det är ju inte så att man kan gå undan och lägga sig och vila om det onda skulle komma tillbaks under arbetstid.

Sedan igår runt lunch har jag inte haft några fler smärtor, men jag är inte heller säker på att jag känt Minimys. Jag får tankar som att det inte alls är Minimys jag känt, att det bara är “fantomrörelser”. Gaser i magen, nervryckningar, vad vet jag. Jag tycker att magen blivit mindre också.

Och jag vet att allt det här är normalt – smärtor i ligamenten, flytningar, att inte känna bebisen varje dag såhär tidigt, att magen varierar i storlek. Men det hjälper liksom inte. Jag vill bara veta att allt är bra. Jag vill se eller höra det lilla hjärtat picka och slå. Jag går sönder om det hänt Minimys något!

Och det är en hel vecka kvar till rutinultraljudet!

Om jag får jobba på fredag är det jag som ska smyga in till vår ultraljudsapparat på jobbet och ta en snabbkik. Just nu önskar jag att jag hade en AngelSound-apparat. Någon boende i Uppsala som har en att låna ut en vecka eller så? ;)

Det gör mig faktiskt inget alls att vara hemma från jobbet. Jag är så helt omotiverad att gå dit. Det känns bara helt pointless nu när jag vet att jag inte får vara kvar. Men det är väl bara att bita ihop och traggla mig igenom de här 8 veckorna som är kvar, alltid lär man sig nåt. Och så hoppas jag att jag får vicket som jag sökte här i Uppsala. Det slutar i maj, vilket passar mig som handen i handsken. Jag skulle kunna börja imorgon om de bad mig. So what att jag har några månaders uppsägningstid på stora djursjukhuset. Jag hyser inga större förhoppningar om att få vicket, men det vore ju sweet om det blev så.

Nu ska jag knata iväg ut och bort till G-sunda centrum för lite inhandlade av förnödenheter. Sen blir det sofflökande resten av dagen. Jag har snöat in totalt på Assassins Creed II. Sjukt bra spel!