Den där oron

Idag fyller Minimys 17 veckor och jag går in i vecka 18. Helt sjukt, jag är ju snart halvvägs!

Jag är hemma från jobbet några dagar. Igår morse vaknade jag av ont i magen. Livmodern var alldeles hård och den gjorde ordentligt ont. Så slappnade den av och smärtan försvann. Så återkom det onda och det strålade ner i underlivet och livmodern var hård. Så höll det på ett par ggr/minut i ungefär 1½ timme. Jag gick upp för att ta två Alvedon och jag kunde knappt stå upprätt, det var som kramp i hela nedre delen av magen och så splosh kom det något i trosorna.

Herregud, jag trodde hjärtat skulle stanna. Jag rusade ut på toa, men de var inte blod och det var inte vatten. Det var bara en rejäl (äcklig!) flytning!

Jag blev inte just lugnare av det. Jag ringde till jobbet och sa att jag inte skulle komma och när min mvc öppnade ringde jag och rådfrågade. De trodde inte att det var någon fara, förmodligen smärtor från livmoderligamenten. Men eftersom jag haft lite växt av bakterier i ett tidigare urinprov tyckte de att jag skulle komma in med ett till, så att det inte är en UVI jag går och drar på.

Som för att stilla min skräck lite gav sig Minimys till känna genom två små sparkar, tjong-tjong. Jag kände dem tydligt utanpå magen, men några fler sparkar kom det inte när pappa polisen la handen på magen.

Jag kilade iväg till mvc i kylan och lämnade in mitt kissprov och pratade med en barmorska (min var upptagen, så jag haffade första bästa). Hon var inte heller särskilt oroad, men tyckte jag skulle vara hemma tills de fått odlingssvaren, dvs till och med torsdag. Det är ju inte så att man kan gå undan och lägga sig och vila om det onda skulle komma tillbaks under arbetstid.

Sedan igår runt lunch har jag inte haft några fler smärtor, men jag är inte heller säker på att jag känt Minimys. Jag får tankar som att det inte alls är Minimys jag känt, att det bara är “fantomrörelser”. Gaser i magen, nervryckningar, vad vet jag. Jag tycker att magen blivit mindre också.

Och jag vet att allt det här är normalt – smärtor i ligamenten, flytningar, att inte känna bebisen varje dag såhär tidigt, att magen varierar i storlek. Men det hjälper liksom inte. Jag vill bara veta att allt är bra. Jag vill se eller höra det lilla hjärtat picka och slå. Jag går sönder om det hänt Minimys något!

Och det är en hel vecka kvar till rutinultraljudet!

Om jag får jobba på fredag är det jag som ska smyga in till vår ultraljudsapparat på jobbet och ta en snabbkik. Just nu önskar jag att jag hade en AngelSound-apparat. Någon boende i Uppsala som har en att låna ut en vecka eller så? ;)

Det gör mig faktiskt inget alls att vara hemma från jobbet. Jag är så helt omotiverad att gå dit. Det känns bara helt pointless nu när jag vet att jag inte får vara kvar. Men det är väl bara att bita ihop och traggla mig igenom de här 8 veckorna som är kvar, alltid lär man sig nåt. Och så hoppas jag att jag får vicket som jag sökte här i Uppsala. Det slutar i maj, vilket passar mig som handen i handsken. Jag skulle kunna börja imorgon om de bad mig. So what att jag har några månaders uppsägningstid på stora djursjukhuset. Jag hyser inga större förhoppningar om att få vicket, men det vore ju sweet om det blev så.

Nu ska jag knata iväg ut och bort till G-sunda centrum för lite inhandlade av förnödenheter. Sen blir det sofflökande resten av dagen. Jag har snöat in totalt på Assassins Creed II. Sjukt bra spel!