Hysteriiii

Det blev inte lugnt igår.

Det är inte lugnt idag.

Jag jobbar halvt ihjäl mig och är så trött att jag knappt är vid medvetande. Kan inte skriva mer, nästa patient. Och nästa och nästa och nästa.

Glad alla hjärtans dag!

Lugnt *peppar, peppar*

Det är lördagsmorgon och jag sitter på jobbet och har det lugnt och skönt. Det är endast en patient på väg in i detta nu och det verkar vara ett tämligen enkelt problem att lösa. Antingen hem utan åtgärd eller in på operation.

Igår var verkligen ingen rolig dag. Först den bokade listan som var helt hysterisk och jag hann bara kasta i mig lunchen på stående fot. Sen eftermiddagen på akuten som visserligen inte bjöd på särskilt många patienter, men jag hade att göra ändå, en massa provsvar att ringa, saker att ta reda på och folk som ryckte och slet i mig.

Så en mycket sjuk hund. Jag kände det på mig direkt, att det inte skulle sluta bra. Det var knölen på benet som gjorde det, tror jag. Blodproverna visade en magnifik hyperkalcemi, urindensiteten var på 1,001 (för den onördige – typ vatten, ingen förmåga att koncentrerera urinen alls), ultraljudet på buken visade tumörer på mjälten och lymfknutor som var 10×4 cm stora.

Det vore trevligt att kunna jobba en enda dag utan att behöva ta bort någons älskade djur. Jag lider med djurägarna varje gång och det blir inte lättare med tiden. Jag till och med drömde om att jag fick ta bort min “favoritpatient” i natt och jag grät som ett barn.

Det är ett grymt yrke jag har.

Jag hoppas att det blir en lugn dag idag, för jag är trött och det verkar som om Minimys är trött också. H*n rör sig mycket mindre än vanligt, igår kände jag knappt av den lilla filuren på hela kvällen. Bör jag bli orolig över det, förresten? H*n sparkas ju ibland, men inte så mycket som h*n brukar.

Nu ska jag skriva några remissvar och livintyg. Sen ska jag kanske dricka lite mer kaffe.

Stress

Idag var det stressigt på min bokade lista, fick bara 15 minuters lunch. Sammandragningar som gjorde hyfsat ont fick jag också mitt i den värsta stressen. Såklart.

Barnmorskan tyckte jag skulle lägga mig och vila. Höh!

Nåja, nu har det slutat att göra ont och dra ihop sig, så det var väl stressen som gjordet. Och Minimys lever rövare där inne, så h*n mår nog bara fint.

Jag ska jobba hela helgen, så håll en tumme eller två för att det blir lugnt, jag vill slippa mer onda sammandragningar. Mini ska inte komma än på ett tag!

Faran med lantislivet

Då är jag tillbaks på jobbet då och har återigen tillgång till internet. Mina två lediga dagar har helt och hållet ägnats åt att bringa någon form av ordning i kaoset hemma. Jag måste säga att jag lyckats ganska bra. Framför allt är jag nöjd med sovrummet! Det blev jättefint med gardiner och byråer och tavlor! Förutom Minimys rum är det nu bara ny fåtölj/gungstol i biblioteket och nya köksmöbler som är kvar att göra.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag älskar lantislivet! Jag älskar att titta ut genom fönstret och bara se träd och åker, jag älskar att gå ut med vedkorgen och hämta in mer ved från vedboden, jag älskar tystnaden och alla fåglar som äter från fröautomat och talgboll.

Hittills har jag bara upptäckt två nackdelar. Den första är att golvet i hallen är av riktigt grovt trä. Med stickor. Själv har jag alltid på mig mockasiner inne, eftersom det är så kallt på golvet, men Kärleken kör med tjockstrumpor istället. Han trampade in en gigantisk sticka i foten förra veckan. Jag fick för mitt liv inte ut den och det svullnde och blev infekterat, så i förrgår såg han ingen annan råd än att gå till doktorn. Efter ett mindre ingrepp kom så stickan ut tillsammans med en massa var. Stickan var ca 1 cm lång och 1-2 mm tjock. Ajje! Jag förstår att han hade ont!

Den andra faran är att McDonalds ligger på vägen hem. Jag menar verkligen på vägen. Visst kör jag förbi flera McDonalds på vägen, eftersom det är en bit att åka, men tidigare har jag fått svänga av från motorvägen och köra någon km extra. Nu ligger det så fint på vägen, just när jag svänger av motorvägen i Enköping.

Jag är ingen fan av donken, absolut inte. Det mesta de har där smakar riktigt illa! Förutom jordgubbsshaken. Den är YUMMY! Och när man är på väg hem på kvällen och är trött och hungrig och sugen är så lätt, så väldigt lätt, att bara stanna till och köpa sig en sån där. Hmm, min viktuppgång består inte enbart av bebis, vatten och moderkaka, skulle jag tro…

På tal om det har jag fått min första riktiga craving: OST! Närmare bestämt Hushållsost. Jag är inte så noga med att ha den på mackan, jag hyvlar den och stoppar den direkt i munnen. Jag misstänker att Minimys tycker att jag borde äta mer kalcium. Jag dricker inte mjölk, annat än i kaffet, för mjölk smakar verkligen död och förintelse. Fil blir det inte heller särskilt ofta. Eller yoghurt. Men OST! Ibland på kvällen när jag inte kan sova (jag har svårt att somna ibland, eftersom jag inte kan ligga på mage längre och jag kan inte sova om jag inte får ligga på mage!) blir jag så sjukt sugen att jag tassar ner i köket och hyvlar skiva efter skiva med ost och proppar i mig. Mmm! Fast sen luktar man prupp ur munnen och måste borsta tänderna igen. Och det är jobbigt. Så ibland, men bara ibland, vinner latmasken i mig och jag ligger kvar i sängen och nöjer mig med att drömma om ost istället.

Annars är livet bara fint. Mitt bäcken håller på att falla isär, men det gör inte så mycket. Det gör inte ont, än så länge. Minimys sparkas och bökar omkring och gör kullerbyttor och frivolter så hela sängen eller soffan skakar. Magen blir tjockare och tjockare och det börjar bli jobbigt att böja sig framåt eller sitta med knäna uppdragna i soffan. Igår gick jag in i vecka 23, det är bara 17 veckor kvar. Jag längtar efter att få träffa Minimys!

Pyssel

Helgen har ägnats mestadels åt att pyssla där hemma i huset. På lördagen skulle vi hänga upp en hylla, men insåg att vi saknade plugg. Istället hängde vi upp lite tavlor. Jag gjorde också iordning ute på verandan och bar ner alla krukor till vedboden, hängde upp fröautomaten till fåglarna och skottade snö.

Min förkylning tog nya tag och jag mådde rätt risigt på eftermiddagen med en dundrande huvudvärk. Kärleken skulle på fest med sitt turlag och jag kände egentligen mest för att ligga på soffan och slumra och glo på tv.

Men så var det ju så längesen jag träffade grannen (som nu inte alls är granne utan bor typ 4½ mil bort), så eftersom jag ändå skulle köra Kärleken in till stan passade jag på att hämta up henne. På vägen hem köpte vi pizza och efter husesyn slog vi oss ner i soffan och smockade i oss pizza, läsk och chips medan vi babblade och tittade på film om vartannat.

När Kärleken var färdigfestad åkte jag in till stan för att hämta honom och lämnade av grannen på vägen.

Igår gjorde vi av med några tusen kronor på ikea och coop. Vi köpte nya byråer, fler gardinstänger, gardinhängare, sopsorteringskärl, plugg så att vi kan hänga upp hyllan ovanför soffan och lite annat smått och gott. Bland annat köpte jag en grön liten sparkdräkt med ett ufo på till Minimys, jag kunde inte låta bli :) Det är det första jag köpt till Mini. Den kommer bli lagom till hösten eller så.

När vi kom hem var vi så trötta att vi inte riktigt orkade skruva ihop byråerna, men jag hängde i alla fall upp lite gardiner i kök och sovrum.

Minimys lever om som en liten apa där inne i magen. Det syns faktiskt utanpå magen när h*n får sina värsta tokryck, magen går som i vågor :D Det är så mysigt! (Dock inte när h*n använder kissblåsan som studsmatta, det är ganska obehagligt.) Jag längtar så tills att Minimys kommer till oss!

Tråk!

Gud, vad jag har tråkigt! Jag går på bokad lista hela dagen och hittills (klockan är 14) har jag haft två (!) patienter. Alla provsvar är ringda, remissvar skrivna. Nu sitter jag bara.

Förkylningen är på bättringsvägen. Idag behövde jag inte ta nässpray förrän klockan 11 på förmiddagen. Mitt ansikte håller inte längre på att lossna när jag böjer mig framåt. Däremot har jag förbaskat ont i en massa leder – båda höfterna, höger knä, höger axel, vänster fotled.

Jag undrar när vi får ut internet till huset egentligen.

Nämnde jag att jag har tråkigt? Jag vill åka hem och sova!

Mardröm

Fy fasen, vilken vidrig mardröm jag hade tidigt imorse. Jag vaknade och var alldeles förtvivlad. Det är knappt att jag vågar skriva om den, rädd att det blir en sanndröm på något märkligt vis.

Jag drömde att jag födde Minimys och att det var en flicka. Det var svårt att kalla henne för hennes namn, eftersom vi kallat henne för Mini hela tiden i magen. Vi blev hemskickade från BB typ samma dag och jag hade noll koll på spädbarnsskötsel, ammade inte på typ en dag och så, tänkte att hon skriker väl om hon är hungrig. Hon var så fin, hade Kärlekens mun.

Vi packade in henne i massor med kläder, trots att det var sommar och varmt, satte henne i bilen och åkte till någon typ av marknad där vi träffade på massor av vänner som vi visade upp henne för och jag gick jag bar omkring på henne.

Så kom jag på att jag skulle försöka amma för första gången, gick ifrån Kärleken och bästvännen som stod vid ett bord med Linisen och pratade. Jag gick in i någon typ av vänthall eller café där det fanns soffor och stolar och det satt folk lite här och där. Det var ett stort rum, så jag gick ganska länge innan jag kom längst bort i en undanskymd vrå där jag kunde sitta. Då märkte jag att jag inte hade Minimys med mig och blev alldeles panikslagen. Jag sprang omkring där inne och letade och tänkte att jag hade lagt ifrån mig henne någonstans, men hon skrek ju inte, jag hörde henne inte.

Till slut kom jag ut till Kärleken och bästvännen igen och frågade var Mini var någonstans, de visste inte, jag hade ju tagit henne med mig. Nu bröt paniken ut på allvar och jag började rota igenom mina fickor. Då hittade jag henne. Jag hade lagt henne i en plastpåse och stoppat i fickan. Och nu levde hon inte mer.

Fyfan, säger jag bara! Jag mådde inte så bra när jag vaknade!

Du får aldrig dö, Minimys, hör du det! Du får inte dö innan jag gör det!

——————————————————–

Igår låg Kärleken med sin hand på magen och huvudet tätt intill och pratade med Mini där inne. Och Mini sparkades och buffades och verkade tycka att det var helt okej att prata en stund med pappa. Vi har det så bra, vi i familjen Mys! Minimys, Mysbert och Mysan. Jag har sån ofantlig tur! Kärleken kommer bli den bästa pappan ever! Jag längtar tills det är dags för Mini att kika ut, jag vill veta vad det är för en filur där inne. Det är “bara” 17½ vecka kvar eller så. Eller kanske bara 15, eller 19.

Fint

Jag glömde ju…

När jag kom till jobbet imorse låg det ett kuvert i mitt brevfack. Det var ett kort från en djurägare som tackade för ett fint och värdigt bemötande när de kom för att låta sin gamla hund få somna in.

Det var fint. Jag blev lite rörd i ögat.

Livstecken

Jorå, jag lever. Har legat däckad i förkylning halva veckan. Det var en ovanligt elakartad form av mancold som drabbde mig. Jag är förkyld så otroligt sällan, det brukar gå många år mellan varven, att jag blir helt sänkt när det väl är dags.

Så jag har mest legat på soffan och snörvlat och hostat och knaprat Alvedon för att hålla febern nere. Stackars Minimys måste ha blivit kokt där inne. Nässprayen är min allra bästa vän!

För övrigt njuter jag av livet på landet. I tisdags när jag var ute en kort sväng för att gå ner till landsvägen där vi har vår brevlåda sken solen och snön gnistrade. Fåglarna kvittrade och åt på talgbollen vi hängt upp. Jag la in lite trädgårdsprylar i vedboden och stod sen bara och lyssnade på tystnaden. Tänk bara en sån sak som att ha ett rött litet uthus att stänga dörren till!

Och igår när det snöstormade som värst tände jag i kaminen och satt i fåtöljen framför kaminen och läste och lyssnade på knastrandet och klappade på Minimys. Ute i trädet var det en hel svärm av domherrar och i hagen satt en liten hare under ett träd.

Och tänk att man kan bli så lycklig över så lite som att få två kubikmeter ved levererad till dörren till ett bra pris av en snäll gubbe från granngården.

Och lika olycklig blir man när man ställt in all skönlitteratur i bokhyllorna i bokstavsordning och allt är prydligt och fint, ända tills man bland alla kartonger hittar ännu en kartong skönlitteratur. Major omflyttningar i bokhyllan.

Olycklig blir man också när man till sist köpt de där två extra bokhyllorna som vi behöver och ställer in dem i biblioteket och allt är jättefint på alla sätt och vis. Ända tills man inser att de två bokhyllorna som man redan fyllt på med ungefär 200 kg böcker står ca 25 cm för långt till vänster, så att det är glapp mellan de tomma och de fulla bokhyllorna. Och nej, man kan inte flytta de tomma, eftersom de går i ett hörn. Bah! När mina bihålor slutar värka får jag vackert lyfta ur alla hundratals kilo med böcker, flytta på bokhyllorna och sen lasta in allt igen.

Men nu är biblioteket i princip klart. Vi har konstaterat att vi har för lite böcker. Det är en bokhylla som nästan är helt tom. Tur då att Kärleken har sisådär tre kartonger böcker i Jämtland.

I helgen ska vi ta itu med sovrummet, måste få in kläder i byråer, jag har två par byxor och några tröjor som jag alternerar mellan, resten ligger nånstans i nån sopsäck. Vi måste tvätta ofta när det är så. Smart som jag var lade jag iaf alla underkläder överst i en säck, så rena underkläder har jag.

Så ska tavlor och gardiner upp och vi måste ha ett nytt köksbord och jag önskar mig två gungstolar (en till biblioteket och en till Minimys rum) och en kökssoffa.

Förut var Minimys mest aktiva tid på kvällen när jag skulle sova. Nu tycker barnet att 05.30 är en utmärkt tid att vakna och göra morgongympa. Igår morse var jag nästan rädd att barnet drabbats av epileptiska kramper där inne i magen, det var sånt liv där inne att sängen hoppade.

Mer nässpray behövs och sen ska jag ta itu med att ringa provsvar som legat till sig under min bortavaro. Efter idag har jag 13 arbetsdagar kvar, sen är jag arbetslös i 1½ månad innan jag förhoppningsvis får havandeskapspeng. Såvida jag inte får det där viket som jag inte hört ett ljud av.