Tråk!

Gud, vad jag har tråkigt! Jag går på bokad lista hela dagen och hittills (klockan är 14) har jag haft två (!) patienter. Alla provsvar är ringda, remissvar skrivna. Nu sitter jag bara.

Förkylningen är på bättringsvägen. Idag behövde jag inte ta nässpray förrän klockan 11 på förmiddagen. Mitt ansikte håller inte längre på att lossna när jag böjer mig framåt. Däremot har jag förbaskat ont i en massa leder – båda höfterna, höger knä, höger axel, vänster fotled.

Jag undrar när vi får ut internet till huset egentligen.

Nämnde jag att jag har tråkigt? Jag vill åka hem och sova!

Mardröm

Fy fasen, vilken vidrig mardröm jag hade tidigt imorse. Jag vaknade och var alldeles förtvivlad. Det är knappt att jag vågar skriva om den, rädd att det blir en sanndröm på något märkligt vis.

Jag drömde att jag födde Minimys och att det var en flicka. Det var svårt att kalla henne för hennes namn, eftersom vi kallat henne för Mini hela tiden i magen. Vi blev hemskickade från BB typ samma dag och jag hade noll koll på spädbarnsskötsel, ammade inte på typ en dag och så, tänkte att hon skriker väl om hon är hungrig. Hon var så fin, hade Kärlekens mun.

Vi packade in henne i massor med kläder, trots att det var sommar och varmt, satte henne i bilen och åkte till någon typ av marknad där vi träffade på massor av vänner som vi visade upp henne för och jag gick jag bar omkring på henne.

Så kom jag på att jag skulle försöka amma för första gången, gick ifrån Kärleken och bästvännen som stod vid ett bord med Linisen och pratade. Jag gick in i någon typ av vänthall eller café där det fanns soffor och stolar och det satt folk lite här och där. Det var ett stort rum, så jag gick ganska länge innan jag kom längst bort i en undanskymd vrå där jag kunde sitta. Då märkte jag att jag inte hade Minimys med mig och blev alldeles panikslagen. Jag sprang omkring där inne och letade och tänkte att jag hade lagt ifrån mig henne någonstans, men hon skrek ju inte, jag hörde henne inte.

Till slut kom jag ut till Kärleken och bästvännen igen och frågade var Mini var någonstans, de visste inte, jag hade ju tagit henne med mig. Nu bröt paniken ut på allvar och jag började rota igenom mina fickor. Då hittade jag henne. Jag hade lagt henne i en plastpåse och stoppat i fickan. Och nu levde hon inte mer.

Fyfan, säger jag bara! Jag mådde inte så bra när jag vaknade!

Du får aldrig dö, Minimys, hör du det! Du får inte dö innan jag gör det!

——————————————————–

Igår låg Kärleken med sin hand på magen och huvudet tätt intill och pratade med Mini där inne. Och Mini sparkades och buffades och verkade tycka att det var helt okej att prata en stund med pappa. Vi har det så bra, vi i familjen Mys! Minimys, Mysbert och Mysan. Jag har sån ofantlig tur! Kärleken kommer bli den bästa pappan ever! Jag längtar tills det är dags för Mini att kika ut, jag vill veta vad det är för en filur där inne. Det är “bara” 17½ vecka kvar eller så. Eller kanske bara 15, eller 19.