Faran med lantislivet

Då är jag tillbaks på jobbet då och har återigen tillgång till internet. Mina två lediga dagar har helt och hållet ägnats åt att bringa någon form av ordning i kaoset hemma. Jag måste säga att jag lyckats ganska bra. Framför allt är jag nöjd med sovrummet! Det blev jättefint med gardiner och byråer och tavlor! Förutom Minimys rum är det nu bara ny fåtölj/gungstol i biblioteket och nya köksmöbler som är kvar att göra.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag älskar lantislivet! Jag älskar att titta ut genom fönstret och bara se träd och åker, jag älskar att gå ut med vedkorgen och hämta in mer ved från vedboden, jag älskar tystnaden och alla fåglar som äter från fröautomat och talgboll.

Hittills har jag bara upptäckt två nackdelar. Den första är att golvet i hallen är av riktigt grovt trä. Med stickor. Själv har jag alltid på mig mockasiner inne, eftersom det är så kallt på golvet, men Kärleken kör med tjockstrumpor istället. Han trampade in en gigantisk sticka i foten förra veckan. Jag fick för mitt liv inte ut den och det svullnde och blev infekterat, så i förrgår såg han ingen annan råd än att gå till doktorn. Efter ett mindre ingrepp kom så stickan ut tillsammans med en massa var. Stickan var ca 1 cm lång och 1-2 mm tjock. Ajje! Jag förstår att han hade ont!

Den andra faran är att McDonalds ligger på vägen hem. Jag menar verkligen på vägen. Visst kör jag förbi flera McDonalds på vägen, eftersom det är en bit att åka, men tidigare har jag fått svänga av från motorvägen och köra någon km extra. Nu ligger det så fint på vägen, just när jag svänger av motorvägen i Enköping.

Jag är ingen fan av donken, absolut inte. Det mesta de har där smakar riktigt illa! Förutom jordgubbsshaken. Den är YUMMY! Och när man är på väg hem på kvällen och är trött och hungrig och sugen är så lätt, så väldigt lätt, att bara stanna till och köpa sig en sån där. Hmm, min viktuppgång består inte enbart av bebis, vatten och moderkaka, skulle jag tro…

På tal om det har jag fått min första riktiga craving: OST! Närmare bestämt Hushållsost. Jag är inte så noga med att ha den på mackan, jag hyvlar den och stoppar den direkt i munnen. Jag misstänker att Minimys tycker att jag borde äta mer kalcium. Jag dricker inte mjölk, annat än i kaffet, för mjölk smakar verkligen död och förintelse. Fil blir det inte heller särskilt ofta. Eller yoghurt. Men OST! Ibland på kvällen när jag inte kan sova (jag har svårt att somna ibland, eftersom jag inte kan ligga på mage längre och jag kan inte sova om jag inte får ligga på mage!) blir jag så sjukt sugen att jag tassar ner i köket och hyvlar skiva efter skiva med ost och proppar i mig. Mmm! Fast sen luktar man prupp ur munnen och måste borsta tänderna igen. Och det är jobbigt. Så ibland, men bara ibland, vinner latmasken i mig och jag ligger kvar i sängen och nöjer mig med att drömma om ost istället.

Annars är livet bara fint. Mitt bäcken håller på att falla isär, men det gör inte så mycket. Det gör inte ont, än så länge. Minimys sparkas och bökar omkring och gör kullerbyttor och frivolter så hela sängen eller soffan skakar. Magen blir tjockare och tjockare och det börjar bli jobbigt att böja sig framåt eller sitta med knäna uppdragna i soffan. Igår gick jag in i vecka 23, det är bara 17 veckor kvar. Jag längtar efter att få träffa Minimys!