Städdag

Idag har jag städat och fejat hela långa dagen. Det var inte ens storstädning, allt tar bara sån ofantlig tid. Jag måste vila mellan varje moment så jag inte får så ont. Damma, vila. Dammsuga, vila. Torka golv, vila. Skura toa, vila.

När jag höll på som bäst knackade det på dörren. Det var en tjej som undrade om jag ägde två små hundar. Hon hade hittat dem på landsvägen några kilometer bort och varit runt på varenda gård och frågat, men ingen kände igen hundarna. Det gjorde inte jag heller.

Jag ringde till Kärleken på jobbet och fixade så att hundarna blev anmälda som upphittade och så lät jag hundarna bli kvar här. De smutsade ner mitt nytorkade golv och luktade död och förintelse.

Någon timme senare ringde de från polisen igen, ägaren hade givit sig till känna. Ytterligare någon timme senare kom matte och hämtade sina små hundar. Det var ju för väl att allt slutade bra, de hade ju kunnat bli påkörda där på landsvägen. Folk (absolut inte jag) kör som om de stulit både bil och bensin på den vägen.

Kärleken ligger på soffan och känner sig kymig. Efter middagen blev han akut illamående och det var bara sekunder från att hela middgen kom i retur. Stackarn! Och vi som ska få besök imorn. Hoppas att det inte är något. Men han har en hink bredvid sig, inga spyor på mitt nytorkade golv, tack.

Nu blir det soffan resten av kvällen.

Mera ved

Ah, nu har vi fått (köpa) ännu ett lass ved. Av en annan granne den här gången, eftersom vår första leverantör fått slut på sin ved.

Det kändes en aning stereotypt den dagen när vedlasset kom. Kärleken satte på sig storstövlarna och Fristadsjackan och gick ut för att hjälpa till med avlastningen medan jag hälsade på grannen med mjöliga händer eftersom jag höll på med bullbak. Och med magen i vädret. Gravida kvinnor skall ej bära ved. I alla fall inte denna gravida kvinnan, för då gör fogarna ontont!

Igår fyllde Kärleken år. Jag hasade upp före tuppen (dvs 04.45, tuppen vaknar kl 5. Eller nej, den vaknar ju kl 7 – kuckeliku, klockan är sju.) och stekte bacon och korv, gjorde äggröra, bryggde kaffe och tog med upp till sängen. Det blev lite skön(?)sång också. Kärleken smackade nöjt i sig hela tallriken. Jag sippade på lite kaffe. Sen somnade jag om.

Hela dagen igår ägnade jag åt förberedelser medan Kärleken var på jobbet. Det låter som om vi hade världens kalas, men så var inte fallet. Jag var och handlade.  Det tog sin lilla tid, eftersom jag blev tvungen att gå med myrsteg då mitt bäcken var ganska upprört på mig efter promenaden jag tog på isiga vägar dagen innan. Och inte hade de det jag skulle ha heller, så jag fick åka ända till Gränby.

Sen ordnade jag en liten skattjakt där Kärleken fick följa ett snöre runt på gården och plocka upp presenter på vägen. Det hela var mycket uppskattat. Han var som ett barn på julafton :D Därefter var det picknick med plockmat på golvet framför kaminen. Vi åt hela kvällen. Sen kunde jag inte andas.

I natt har Minimys härjat, vill jag lova. Jag kunde såklart inte sova. Plötsligt hör jag Kärleken göra en paus i sina snarkningar varpå han utbrister:
- Hur är det?
- Bra, svarade jag.
- Men varför skakar du så?
- Det är inte jag, det är Mini
- Men herregud!
Fem sekunder senare snarkar han igen.

Sov gott, tänkte jag och låg och vickade från sida till sida för att försöka vyssa barnet till sömns. Jag ville sjunga en vaggvisa, men jag tror att pappan nog hade vaknat då. Och upp ville jag inte gå.

Idag fick jag besök av grannen som var på genomresa. Hon hade med sig sin Selma-katt. Haha, katten trodde nog hon hamnat i himmelriket med så mycket yta att röra sig på. Hon är van vid 25 kvadrat. Det var korvade mattor all over the place. Det lät som om en mindre elefanthjord drog fram när hon kutade upp och ner i trappen.

Sen åkte jag till Arbetsförmedlingen och träffade min handläggare. Han var supernöjd när han såg min mage. Tyckte att vi ska väl följa reglerna, men gör lite som du vill, jag blir av med dig snart ändå. Och regler är till för att följas, det vet ju alla. Som tvånget att söka jobb som jag är underkvalificerad för och som är lokaliserade i Sollefteå.

Nu är Kärleken på ingång. Pannkakor till middag idag. De är ju torsdag, gubevars.

Produktiv

Jag blir så lat när jag inte har något att göra. Det är som om all energi bara försvinner. Men idag har jag tagit mig i kragen och fixat med lite saker.

Vi var på Auroramottagningen för ett återbesök och vi hade ännu ett mycket bra samtal. Jag blir så upprymd av dessa samtal. Dels för att jag inser hur mycket jag längtar efter förlossningen, dels för att jag inser hur långt jag kommit med mig själv och mina “demoner”. När jag sitter och pratar om “worst case scenario”, så känns det bara osannolikt att jag skulle reagera på det viset. Men jag vet ju inte. Det är därför jag så gärna vill gå på mina Aurorasamtal. Och det faktum att jag vädrar mina farhågor (som inte längre är farhågor när jag väl pratar om dem – ungefär som att trollen spricker när det kommer solljus på dem) minskar risken ännu mer att farhågorna besannas.

Och Kärleken är bara fantastisk. Som vanligt. Men jag kan inte säga det nog många gånger. Han är helt enkelt bäst!

Efter samtalet åkte vi och storhandlade och Kärleken ville gärna vara med och köpa lite bebiskläder, han blev så sugen när han fick se allt jag köpt i västsverige. Så vi gick in på Lindex och shoppade lite fler kläder till Mini. Vi kom ju på att även om det är sommar när h*n kommer så kan det vara bra att ha lite varma kläder också. Det blev en grön huvtröja och på huvan var det såna där drakfjäll som står upp. Till det gröna plyschbyxor. Så en vit plyschdress med långärmad tröja och byxor. Och så en brun dress med en ko på. Såklart.

När vi kom hem slängde jag in en stor maskin tvätt (den tredje på lika många dagar) fullastad med bebiskläder, bebissängkläder och så lite av våra kläder också. Så nu hänger det massor av små, små kläder till en liten, liten person på torkställningen i hallen.

Jag har också vädrat sängkläder, bäddat rent, skickat iväg mail, fyllt i mina kassakort, fört över pengar, fyllt i en blankett.

Och så har jag sökt ett jobb. Ett jobb som jag inte vill ha, men som jag måste söka för att få a-kassa. Jag är inte kvalificerad för fem öre och jobbet är i Sollefteå. Haha! Hur arbetsförmedlingen kunnat få för sig att jag ska söka just det jobbet är en gåta! I mitt personliga brev skrev jag precis som det är – att jag vill vara kvar här i trakten, jobba på ett djursjukhus eller på en klinik (den utannonserade tjänsten har inga såna arbetsuppgifter), påbörja specialistutbildning och att vi väntar vårt första barn i juni. Det borde väl avskräcka vilken arbetsgivare som helst?! Men nu är det gjort och så var det med det.

Sedan jag blev gravid gråter jag för så konstiga saker. Jag hade iofs väntat mig värre, jag hade väntat mig att jag skulle böla konstant åt romantiska filmer och sånt. Men nej, jag gråter bara över konstiga saker.

För ett tag sen började jag gråta när Kärleken berättade om någon som retade honom när han var liten. Jag tyckte så synd om lille Mysbert. Och när första mjölken rann till grinade jag också. Jamen, det var ju så fint, det där med mjölk. Det är Minimys mat som liksom rinner och droppar där. Guuud, så fint. Kroppen fixar det där alldeles själv och guuud vilken duktig kropp jag har, buuhuuu!

Och sen, några dagar senare grät jag också för att mjölken rann. För att det gör så ont och är så obehagligt när mjölken rinner till och för att det blir fläckar och det rinner längs med sidorna och att den kommer vid de mest olämpliga (intima) situationer. Det är ju inte så sexigt när det sölar mjölk överallt när man ska till… Så då drog tårkranen igång igen.

Igår grät jag senast. Då satt jag här vid datorn och tittade ut över skogsdungen och fältet bakom den. Det kom som ett svart moln svävande över fältet. Det var sisådär sju miljoner kajor. Eller iallafall några hundra. Tusen. Oj, vad mycket fåglar, tänkte jag och rös lite. Tänkte att de nog var på väg till åkern på andra sidan huset på andra sidan vägen, några hundra meter bort. Men nej, de slog sig ner i träden precis utanför fönstret. Då började jag gråta. De var så många och de var så läskiga och jag såg alla äckliga klor och näbbar och flaxande vingar framför mig och fick nästan panik. Och så bölade jag lite till och sprang bort från datorn och satte mig under en filt i andra änden av huset. När jag tittade ut nästa gång var de borta.

Så, nä, särskilt rationell blir man (jag) inte av att vara gravid. Inte särskilt smart heller. Den där slemproppen som alla pratar om (men som Kandidaten – förlåt Doktorn – säger inte finns) sitter inte på det ställe där solen aldrig skiner. Den sitter i hjärnan. I alla fall gör min slempropp det.

Ljuvlighet

Åh, tidigt, tidigt i morse vaknade jag av att Kärleken kom hem från jobbet. Han kröp ner i sängen bredvid mig och jag kröp ihop och låg på hans axel och snusade i hans halsgrop. Hans varma, mjuka, men samtidigt hårda kropp mot min, min hud mot hans. Hans sexiga, sexiga höftben, mage, axlar och bröst. Hans värme. Hans godhet.

Är det möjligt att älska såhär?

Sen skedade vi järnet. Först var jag storsked, men Mini var i vägen och sparkade pappa i ryggen. Vi bytte platser och Kärleken var storsked, jag mellansked och Mini lillsked. Så somnade vi. Hans andedräkt i min nacke och jag är så lycklig att jag kan gråta.

Han är jordens vackraste, underbaraste, sexigaste. Och han är min! Vad ger du mig för det?! :D

Hemma igen

Nu är jag hemma igen. Resan och besöket i västsverige blev inte riktigt som jag tänkt mig, men bra ändå.

I torsdags åkte jag en sväng till ett köpcentrum och kikade lite på bebiskläder. Vi har fått en del kläder som Kärleken hade när han var liten, vi kommer få låna av lillebror, men jag vill ändå köpa lite egna. Framför allt för att det är så himla mysigt att gå omkring och pilla på alla små söta kläder.

Men det är svårt att hitta kläder som inte är rosa eller blå. Jag hittade i alla fall två pyjamaser, fem bodysar, tre haklappar och två par strumpor. Jag har letat efter mobiler att hänga ovanför skötbord och över sängen, men de jag hittade var hiskeligt plastiga och hemska. Jag tror jag ska virka några små amigurumifigurer och göra egna mobiler!

Efter ett par timmar på köpcentret var jag så trött och slut att jag höll på att tuppa av. Kunde knappt stå eller gå. Så att åka till Ullared på fredagen kändes uteslutet. Jag bestämde mig för att umgås lite mer med bästvännen och kanske lite mer med Lillan på fredagen istället.

För det blev bara en snabbvisit hos bästvännen på torsdagskvällen och jag var nog inget vidare sällskap, trött som en drutt!

Sen bar det av hem till Lillan, jag skulle passa henne medan bror och svägerska jobbade. Det gick bra. Inga problem. Hon somnade som en stock när jag la henne och hon sov i kanske trekvart innan hon kom upp och meddelande att hon kissat i blöjan. Sen var det lögn att få henne att somna om. När svägerskan kom hem var Lillan fortfarande vaken. Jag tyckte det var bäst att åka hem, det kändes som om Lillan var så uppspelt över att jag var där att hon inte kom till ro.

I fredags skulle jag alltså hälsa på bästvännen efter att jag varit i byn och hälsat på på distriktsveterinärstationen. Strax innan jag skulle göra mig iordning kom plötsligt frukosten i retur. Bara sådär, utan förvarning. Mådde illa i max 30 sekunder. Sen bröt helvetet löst. Kom det inte otrevligheter från ena änden så kom det från den andra.

Hujedamej, vilken tur att vi inte åkte till Ullared!

Jag låg hela eftermiddagen, sov i säkert tre timmar. Fick i mig lite till middagen och det fick stanna kvar, men jag sprang på toa var tjugonde minut ungefär. Otroligt, var kommer all skit ifrån?!

Det blev inget besök hos någon igår.

Jag trillade i säng ganska tidigt och sov hela natten utan att behöva gå upp på toa förrän framåt morgonen. Sov i 11 timmar.

Idag är jag betydligt piggare. Får fortfarande kramper i magen då och då, men har fått behålla mat och har inte behövt springa en massa på toa.

Runt lunch styrde jag bilen hemåt, hämtade upp Lillans spjälsäng som nu ska få bli Minis, och nu är jag hemma. Somnade en timme på soffan, slötittat på tv. Jag är nog den enda i hela Sverige som inte tittade på mello.

Det är skönt att vara hemma. Minimys verkar inte ha tagit någon skada av mammans spy- och skitsjuka. H*n sparkar på så glatt där inne. Att jag tappat i vikt gör inte mig ett endaste dugg. Om ett par dagar kommer jag gått upp det jag tappat och lite till…

Imorgon ska jag börja tvätta och sortera bebiskläder. Har en hel massa andra saker jag måste ta tag i nu när jag ändå inte har något särskilt för mig. Köksmöbler, fixa bilen, Minis rum, maila lite folk, fixa med a-kassa och arbetsförmedling, köpa gungstolar, köpa diverse småprylar till Mini (skötbord och sånt).

Men nu ska jag packa upp det sista och sen trilla i säng.

Hälsa Tea och Tilde

Ännu en vän har somnat in, alldeles för tidigt. Ilska, frustration och sorg i en salig blandning.

Smulan kommer inte längre att kunna lämna sina kommentarer här. Bamsesemla på Fallfrukt har tystnat. Jag hann aldrig hälsa på henne på sjukhuset.

Vila i frid, vännen. Tack för allt, för att du var min vän. Hoppas du hittat friden du inte kunde finna här bland oss. Där du är, är det alltid vår. Hälsa Tea och Tilde.

Insikt

Igår fick jag äntligen träffa bror med familj. Lillan var alldeles stum i säkert en halvtimme, det var som om hon trodde att Nenne som hon tjatat om sen jul inte fanns i verkligheten. Ungefär som tomten. Sen när jag väl var där kunde hon knappt tro sina ögon. Haha, söta unge.

Vi mös och lekte hela eftermiddagen och kvällen, ikväll ska jag dit igen och passa Lillan medan bror och svägerska jobbar ett par timmar.

Mini fick en stor mjukishund och en snuttefilt av Lillan.

Igår kväll slog det mig hur snart det är som Minimys beräknas komma. Det är ungefär tre månader kvar. Ja, det låter ju ganska långt bort, sådär lagom. Tre månader.

Vad hände för tre månader sedan, tänker man sen. Tja, då var det nästan jul. Då kommer paniken på riktigt. Det var ju alldeles nyss! De senaste tre månaderna har bara svishat förbi. Rätt vad det är kommer snön vara borta, träden kommer ha löv, det kommer att vara varmt och Minimys kommer vilja komma ut. Madre Mia! Juni känns långt bort nu när man sitter med snö upp till armhålorna. Det är inte långt bort. Det är om tre månader. För tre månader sedan var det jul.

Åååkej!

Tvåsiffrigt

Jag åkte aldrig till grannstaden och hälsade på bror med familj ikväll. Jag har mått så konstigt idag. Matt, trött, illameånde. Och Minimys har levt rövare i magen och hittat mina njurar. Det gör ju riktigt ont! Kanske är därför som jag mår lite illa idag, Mini misshandlar mammans inälvor.

I förmiddags åkte jag in till byn och hälsade på på distriktsveterinärstationen. Det var kul. Allt är sig likt. Än så länge, bör jag kanske tillägga, eftersom de är i full färd med att flytta till bättre lokaler lite drygt en mil bort. De hade patienter som de höll på med, så jag kunde inte stanna så länge, men det var mysigt den lilla stunden jag var där. Inget jobb åt mig, dock.

När jag kom hem gick jag och mamma ut med Siska på en liten promenad i det ljuvliga vädret. Sen var jag helt slut och slocknade som ett ljus på soffan. Jag har inte rört mig många steg därifrån resten av eftermiddagen/kvällen.

Idag är vi nere på tvåsiffrigt. Det är 99 dagar kvar tills Mini beräknas anlända. Jösses, jag blir lite rädd. Hur ska vi hinna förbereda allt? Hur ska vi orka? Är det här så himla smart? Men så känner jag Mini misshandla min kissblåsa och känner bara en brutal längtan efter att få hålla det där lilla barnet i mina armar och sniffa i dess hår.

Pappa polisen pratade med Minimys i telefon igår :-D Mini höll på med sin kvällsgympa när jag pratade med pappan och när pappan ville prata med Mini höll jag luren intill magen. Det blev alldeles stilla där inne. Som om h*n lyssnade. När pappan pratat klart satte gympapasset igång igen.

Det är så jag blir tårögd. Min älskade Kärlek! Mitt älskade barn! Jag älskar så att det gör ont i hjärtat ibland.

Proppmätt

Nu är jag på plats hemma hos mamma i västsverige. Resan ner gick bra. Nästan ingen trafik (utöver de där satans långtradarna som naturligtvis ska köra om varandra när det väl bli dubbelfiligt, så att man själv inte kommer förbi och som inte bryr sig om att ta bort snö och is från taken, så att min bil blir fullkomligt pepprad med is när man ligger i närheten) och finfint väder.

Minimys har sparkat lite på mormor och jag har ätit rotmos och fläsklägg och är så mätt att magen snart spricker. Jag kan knappt andas!

Lillan ringde förut. Eller det var hennes pappa som ringde, men Lillan ville prata med faster Nenne. Hon skrattade mest och vinkade, men sen kom det ett litet hej där i andra änden :D Jag längtar efter att hälsa på dem imorgon! Tyvärr kommer jag nog inte orka lyfta Lillan, min rygg och mina fogar skulle nog klaga alldeles för mycket. Men jag kan ju krama och pussa på henne ändå.

Nu ska jag gå ut och socialisera lite med mamma och Partnern i vardagsrummet.

Halsont

Vaknade tidigt i morse av att det gjorde väldigt ont att svälja. Jag tror bestämt att jag håller på att bli förkyld igen. Attans!

Igår var vi på 30-årskalas hos Kärlekens ex. Mycket trevligt med god mat och god tårta. På vägen dit uträttade vi lite ärenden, köpte present, inhandlade ilägg till bh:n och letade efter en bra bh att ha på natten. Jag hittade ingen. Jag vill bara ha en vanlig bomulls-bh, typ sportmodell. Det verkar som om jag måste leta i någon sportaffär, för i vanliga klädaffärer fanns det inte.

Jag har väntat och väntat på att den där varma perioden av graviditeten ska komma, då när man känner sig varm och svettig. För hittills har jag bara frusit, ända in i märg och ben. Men nu, äntligen, har den kommit. Kärleken klagar på hur kallt vi har det inne (ja, det är ju bara 15 grader när vi vaknar på mornarna innan vi börjar elda, med elpriserna som är nu spar vi på så mycket el vi bara kan), medan jag tycker att det är precis lagom varmt och skönt. Igår kväll låg jag i soffan med magen i vädret och inget på fötterna och pustade medan Kärleken kurade under en filt.

Jag kommer nog inte tycka att det är lika behagligt att vara varm fram i vår/sommar. Men nu njuter jag.

Jag har bestämt mig för att fara och hälsa på den blivande mormodern och resten av familjen och vännerna  nu i veckan. Det är den enda veckan på ett bra tag då jag inte har något alls inplanerat. Sen är det besök på Auroramottagningen, Kärlekens födelsedag, mvc-besök, besök på arbetsförmedlingen och lite sånt varje vecka.

Det ska bli mysigt och roligt att komma hem till mamsen! Jag ska be Minimys sparka lite på henne. Och det ska bli kul att träffa bror och svägerskan och Lillan och bästvännen och Linisen. Om det är okej väglag ska jag försöka övertala mamma om en tur till Ullared för att inhandla bebissaker. Det börjar bli dags att införskaffa såna prylar nu. Det är ju faktiskt bara lite drygt 3 tre månader kvar till nedkomst. Eller närmare bestämt 101 dagar…

Idisen nedkom btw med ett välskapt gossebarn den 5e mars. Om jag ska hoppas på och önska mig något, så är det en förlossning som hennes. Den verkar ha varit alldeles fantastisk! Ett stort grattis till hela Knytte-familjen!