Tvåsiffrigt

Jag åkte aldrig till grannstaden och hälsade på bror med familj ikväll. Jag har mått så konstigt idag. Matt, trött, illameånde. Och Minimys har levt rövare i magen och hittat mina njurar. Det gör ju riktigt ont! Kanske är därför som jag mår lite illa idag, Mini misshandlar mammans inälvor.

I förmiddags åkte jag in till byn och hälsade på på distriktsveterinärstationen. Det var kul. Allt är sig likt. Än så länge, bör jag kanske tillägga, eftersom de är i full färd med att flytta till bättre lokaler lite drygt en mil bort. De hade patienter som de höll på med, så jag kunde inte stanna så länge, men det var mysigt den lilla stunden jag var där. Inget jobb åt mig, dock.

När jag kom hem gick jag och mamma ut med Siska på en liten promenad i det ljuvliga vädret. Sen var jag helt slut och slocknade som ett ljus på soffan. Jag har inte rört mig många steg därifrån resten av eftermiddagen/kvällen.

Idag är vi nere på tvåsiffrigt. Det är 99 dagar kvar tills Mini beräknas anlända. Jösses, jag blir lite rädd. Hur ska vi hinna förbereda allt? Hur ska vi orka? Är det här så himla smart? Men så känner jag Mini misshandla min kissblåsa och känner bara en brutal längtan efter att få hålla det där lilla barnet i mina armar och sniffa i dess hår.

Pappa polisen pratade med Minimys i telefon igår :-D Mini höll på med sin kvällsgympa när jag pratade med pappan och när pappan ville prata med Mini höll jag luren intill magen. Det blev alldeles stilla där inne. Som om h*n lyssnade. När pappan pratat klart satte gympapasset igång igen.

Det är så jag blir tårögd. Min älskade Kärlek! Mitt älskade barn! Jag älskar så att det gör ont i hjärtat ibland.