Insikt

Igår fick jag äntligen träffa bror med familj. Lillan var alldeles stum i säkert en halvtimme, det var som om hon trodde att Nenne som hon tjatat om sen jul inte fanns i verkligheten. Ungefär som tomten. Sen när jag väl var där kunde hon knappt tro sina ögon. Haha, söta unge.

Vi mös och lekte hela eftermiddagen och kvällen, ikväll ska jag dit igen och passa Lillan medan bror och svägerska jobbar ett par timmar.

Mini fick en stor mjukishund och en snuttefilt av Lillan.

Igår kväll slog det mig hur snart det är som Minimys beräknas komma. Det är ungefär tre månader kvar. Ja, det låter ju ganska långt bort, sådär lagom. Tre månader.

Vad hände för tre månader sedan, tänker man sen. Tja, då var det nästan jul. Då kommer paniken på riktigt. Det var ju alldeles nyss! De senaste tre månaderna har bara svishat förbi. Rätt vad det är kommer snön vara borta, träden kommer ha löv, det kommer att vara varmt och Minimys kommer vilja komma ut. Madre Mia! Juni känns långt bort nu när man sitter med snö upp till armhålorna. Det är inte långt bort. Det är om tre månader. För tre månader sedan var det jul.

Åååkej!