Produktiv

Jag blir så lat när jag inte har något att göra. Det är som om all energi bara försvinner. Men idag har jag tagit mig i kragen och fixat med lite saker.

Vi var på Auroramottagningen för ett återbesök och vi hade ännu ett mycket bra samtal. Jag blir så upprymd av dessa samtal. Dels för att jag inser hur mycket jag längtar efter förlossningen, dels för att jag inser hur långt jag kommit med mig själv och mina “demoner”. När jag sitter och pratar om “worst case scenario”, så känns det bara osannolikt att jag skulle reagera på det viset. Men jag vet ju inte. Det är därför jag så gärna vill gå på mina Aurorasamtal. Och det faktum att jag vädrar mina farhågor (som inte längre är farhågor när jag väl pratar om dem – ungefär som att trollen spricker när det kommer solljus på dem) minskar risken ännu mer att farhågorna besannas.

Och Kärleken är bara fantastisk. Som vanligt. Men jag kan inte säga det nog många gånger. Han är helt enkelt bäst!

Efter samtalet åkte vi och storhandlade och Kärleken ville gärna vara med och köpa lite bebiskläder, han blev så sugen när han fick se allt jag köpt i västsverige. Så vi gick in på Lindex och shoppade lite fler kläder till Mini. Vi kom ju på att även om det är sommar när h*n kommer så kan det vara bra att ha lite varma kläder också. Det blev en grön huvtröja och på huvan var det såna där drakfjäll som står upp. Till det gröna plyschbyxor. Så en vit plyschdress med långärmad tröja och byxor. Och så en brun dress med en ko på. Såklart.

När vi kom hem slängde jag in en stor maskin tvätt (den tredje på lika många dagar) fullastad med bebiskläder, bebissängkläder och så lite av våra kläder också. Så nu hänger det massor av små, små kläder till en liten, liten person på torkställningen i hallen.

Jag har också vädrat sängkläder, bäddat rent, skickat iväg mail, fyllt i mina kassakort, fört över pengar, fyllt i en blankett.

Och så har jag sökt ett jobb. Ett jobb som jag inte vill ha, men som jag måste söka för att få a-kassa. Jag är inte kvalificerad för fem öre och jobbet är i Sollefteå. Haha! Hur arbetsförmedlingen kunnat få för sig att jag ska söka just det jobbet är en gåta! I mitt personliga brev skrev jag precis som det är – att jag vill vara kvar här i trakten, jobba på ett djursjukhus eller på en klinik (den utannonserade tjänsten har inga såna arbetsuppgifter), påbörja specialistutbildning och att vi väntar vårt första barn i juni. Det borde väl avskräcka vilken arbetsgivare som helst?! Men nu är det gjort och så var det med det.

Sedan jag blev gravid gråter jag för så konstiga saker. Jag hade iofs väntat mig värre, jag hade väntat mig att jag skulle böla konstant åt romantiska filmer och sånt. Men nej, jag gråter bara över konstiga saker.

För ett tag sen började jag gråta när Kärleken berättade om någon som retade honom när han var liten. Jag tyckte så synd om lille Mysbert. Och när första mjölken rann till grinade jag också. Jamen, det var ju så fint, det där med mjölk. Det är Minimys mat som liksom rinner och droppar där. Guuud, så fint. Kroppen fixar det där alldeles själv och guuud vilken duktig kropp jag har, buuhuuu!

Och sen, några dagar senare grät jag också för att mjölken rann. För att det gör så ont och är så obehagligt när mjölken rinner till och för att det blir fläckar och det rinner längs med sidorna och att den kommer vid de mest olämpliga (intima) situationer. Det är ju inte så sexigt när det sölar mjölk överallt när man ska till… Så då drog tårkranen igång igen.

Igår grät jag senast. Då satt jag här vid datorn och tittade ut över skogsdungen och fältet bakom den. Det kom som ett svart moln svävande över fältet. Det var sisådär sju miljoner kajor. Eller iallafall några hundra. Tusen. Oj, vad mycket fåglar, tänkte jag och rös lite. Tänkte att de nog var på väg till åkern på andra sidan huset på andra sidan vägen, några hundra meter bort. Men nej, de slog sig ner i träden precis utanför fönstret. Då började jag gråta. De var så många och de var så läskiga och jag såg alla äckliga klor och näbbar och flaxande vingar framför mig och fick nästan panik. Och så bölade jag lite till och sprang bort från datorn och satte mig under en filt i andra änden av huset. När jag tittade ut nästa gång var de borta.

Så, nä, särskilt rationell blir man (jag) inte av att vara gravid. Inte särskilt smart heller. Den där slemproppen som alla pratar om (men som Kandidaten – förlåt Doktorn – säger inte finns) sitter inte på det ställe där solen aldrig skiner. Den sitter i hjärnan. I alla fall gör min slempropp det.