Minis bravader

Mini har så smått börjat påverka sin omgivning och yttervärld. Några dagar innan h*n väckte pappan mitt i natten genom att sparka så att sängen hoppade flyttade Mini på sin första sak. H*n sparkade ner fjärrkontrollen jag lagt på magen. Det var en stor händelse i familjen Mys liv :)

Igår påverkade Minimys yttervärlden på två vis. Först spillde h*n ut sitt första kaffe. Jag lutade den fulla kaffemuggen mot magen och tjong i medaljongen så var magen full med kaffe. Jag bara flinade saligt, hehe :)

På kvällen var jag hos tandläkaren för att fixa den där rackarns tanden som bråkat sedan jul. (Lyd ett råd – gå inte till tandläkaren för att laga kluriga hål när du är så förkyld att du inte kan andas genom näsan samt hostar så att du nästan kräks. Fyfan, vilken pärs! Jag trodde på allvar att min sista stund var kommen flera gånger.) Minimys tyckte inte heller om att gå till tandläkaren! H*n sparkade våldsamt när borren ven. Så våldsamt att tandis slutade borra och frågade om jag behövde mer bedövning, jag skakade ju när han borrade. Nänä, sa jag, jag känner ingenting, det är ligisten i magen som inte gillar ljudet av borren. Tandis såg ganska chockat på min mage och fortsatte borra.

Förövrigt vill jag bara meddela att jag älskar att vara gravid. Jag vill alltid vara gravid. Men bara såhär gravid, magen behöver inte bli större nu. Visserligen längtar både jag och Mysbert efter Minimys så mycket att vi blir halvt knäppa, men den här känslan jag har i kroppen nu vill jag ha för alltid.

Visst, det är lite segt när fogarna bråkar. Men det är inte så ofta och inte så mycket. Det är lite tröttsamt att behöva gå upp och kissa flera gånger varje natt. Det är lite surt att jag inte kan knäppa vinterjackan längre (särskilt när det ALDRIG VILL SLUTA SNÖA!). Jag har lite ont i ryggen, jag har lite sura uppstötningar, ibland känner jag mig misshandlad blå och gul på insdan av Mini, det är jobbigt att få på sig strumpor och skor, jag kan inte sova på mage. Jag är sjukt trött. Men allt det där gör ingenting. Det enda jag verkligen önskar att jag slapp är mjölkläckaget.

Jag älskar min mage, jag älskar att klappa på den, att prata med den, att titta på den när Mini dansar jitterbugg. Jag älskar att det syns att jag är gravid. Jag älskar när Mini dansar jitterbugg där inne, även om det gör ont ibland. Hade de första 20 veckorna inte varit så bedrövliga, skulle jag kunnat vara gravid jämt, sanna mina ord. Självklart vill jag träffa Mini, men samtidigt vill jag ha kvar magen och känslan jag har i kroppen just nu. Jag inbillar mig att jag ser sådär “helig” ut som vissa gravida kvinnor gör. Hahaha!