I startgroparna

Igår mätte jag min midja. Kan ni inse att jag är 102 cm i omkrets?! Hahahahahaha! Spinket har blivit en fet ko.

Och igår kom pappa polisen på bästa knepet för att få barnet att sluta sparka sönder mammans magsäck och revben. Mamman äter en kall glass. Då blir det kallt om Minis fötter och h*n placerar fötterna på ett annat ställe och börjar terrorisera det istället. Mammans magsäck och revben får vila.

Och idag var det dags för besök hos barnmorskan. Fortfarande samma blodtryck, bra socker, men lågt Hb, magen växer som den ska och Minis hjärta låter bra. Vi glömde kolla urinprov.

Det bästa av allt är i alla fall att Minis huvud nu är fixerat. H*n ligger mao i startgroparna och bara väntar på att bli stor och stark nog att komma ut. Det får gärna dröja 4 veckor till, men helst inte mer. Det är tungt nu. Tungt att andas, tungt att gå, svårt att få på och av kläderna. Tungt, helt enkelt.

Ajaj, vad ont i muffen det gjorde när barnmorskan kände efter Minis huvud och försökte rucka på det. Jesus! Det var jag inte beredd på.

Imorgon åker vi till Jämtland för att hälsa på de blivande farföräldrarna och resten av släkten. Eventuellt blir det en tripp ner till västsverige nästa vecka. Det beror på om bilen vi har span på är så bra som den verkar. Bror ska kolla på den åt oss imorgon.

Nu ska jag nog sätta mig i gungstolen med en bok och en kopp kaffe.

Fyra veckor. Jag kan nog stå ut i fyra veckor till…

Senaste gråtet

Jag vet inte varför jag känner att jag måste dela med mig av mina gråtattacker, men så är det.

Igår grinade jag nästan hela dagen. Det började på förmiddagen när vi var på väg till auroramottagningen. Jag kan inte ens förklara varför. Jag blev sur över något som Kärleken sa eller gjorde, sen började jag storgråta. Och Kärleken blev olycklig. Om jag kunnat slå mig själv i huvudet med en fet käpp, så skulle jag utan tvekan gjort det.

Nåväl, när det var utrett och vi var framme på auroramottagningen hade tårarna torkat. Men det dröjde inte länge innan tårkranen vreds på igen. Det var när vi följde med aurorabarnmorskan in på förlossningsavdelningen. Vi satt i väntrummet och väntade på att hon skulle kolla vilket rum vi kunde vara i för att prova olika ställningar och redskap.

När vi satt där i väntrummet kom det en mamma och en pappa bärandes på ett alldeles, alldeles nytt litet knyte som skrek litegrann. Det gallskrek inte, det skrek bara sådär gulligt och lite ynkligt. Japp. Jag grinade så som bara jag och Lille Skutt kan.

För att det var så fint. För att Mini är färdig om 4 veckor och gärna får komma då. Att Mini kommer om senast 9 veckor. Att vi kommer gå där med Mini i famnen. Åh, herregud, som jag längtar efter den där lilla personen som bor i min mage!

(På inrådan av doktorn som skrev en kommentar efter förra inlägget lät jag kolla mitt blodtryck när jag var på auroramottagningen. Jag höll på att svälja tungan.
- HerreGUD, vilket högt blodtryck jag har, ropade jag.
Barnmorskan tittade oförstående på mig.
-Nej, det här är helt normalt.
Och det är ju klart, men det är inte normalt för mig! 138/72 tror jag det landade på.
Jag ska till mvc imorgon, då får de kolla igen. Och gärna ta ett urinrov.)

Efter besöket på auroramottagningen, som förövrigt var det sista för vår del, käkade vi på Yukikos och därifrån åkte vi till det näst sista föräldragruppsmötet.

Det mötet kunde vi skippat. Eller i alla fall stora delar av det. Det hade sina poänger och guldkorn, men det var mest ångestframkallande.

Det handlade om parrelationen och vad som kan hända när två blir tre. Det var några övningar där vi skulle sitta knä mot knä, se varandra i ögonen och säga bra saker om varandra. I princip. Vi fnissade ganska mycket och viskade snuskiga saker till varandra. Så mogna är vi.

Sen var det bara skrämselpropaganda för hela slanten. “Om ni inte gör si och så och såhär och sådär, så kommer ni skiljas åt inom ett år”

Bah, man kan ju få ångest för mindre.

Jag har inga illusioner om att det kommer bli guld och gröna skogar att ha barn. Snarare tvärtom, faktiskt. Men jag tror ändå att det är det finaste och största man kan vara med om, oavsett hur dåligt man sover, hur högt barnet skriker, hur svårt det blir att få ihop vardagen. Och jag tror inte på att skrämma blivande föräldrar.

Hur som helst slutade mötet med att vi tittade på en film om förlossningar. Nej, det var inte filmen med Gudrun. Tyvärr. Jag hade så gärna velat se den.
Gissa vem som bölade när kvinnorna på filmen krystade fram sina barn? Moi. Såklart.

Idag har jag inte gråtit en enda gång. Hittills, bör jag kanske tillägga. Istället har vi varit och handlat, jag har fixat tid för att fixa kofångaren på min bil, beställt nya sommardäck till bilen, bokat besiktningstid för bilen. Och så har jag lagt klart 1000-bitarspusslet jag köpte i lördags. Och vattnat blommorna ute. Och inne.

Kärleken är i huvudstaden och jag ska ta mig något att äta och slänga mig framför tvn.

Idag är det 50 dagar kvar.

Inte än!

Igår trodde jag nästan att jag skulle föda barn. Eller avlida.

Vi skulle ta en kort liten promenad på kvällen. Jösses, det höll på att ta död på mig. Vi fick gena över fälten när jag insåg att jag aldrig skulle orka hela vägen runt och jag flåsade som om jag sprungit ett åttahundrameterslopp bara av att gå lugnt. Vi fick sätta oss och vila halvvägs.

Jag har verkligen svårt att få luft, jag antar att det är livmodern som trycker ihop mina lungor. Och hjärtat slår som om det är på väg att hoppa ut ur bröstet på mig bara av att gå upp för trappen till övervåningen.

(Dessutom har mina vrister försvunnit. De finns inte ens på morgonen när jag vaknar. Var har de tagit vägen? Jag har köpt ett par stödstrumpor. Återstår att se om det hjälper.)

Anyway, när vi äntligen kom in på gården igen började sammandragningarna. Och som de höll på! Runt minuten långa, lite småonda och de kom varannan minut. Kärleken blev hyfsat nervös! Särskilt eftersom han druckit en whiskey och inte kunde köra bil. Han satte direkt igång och börja leta efter babyskydd på nätet i ren panik. Jag försökte lugna honom med att om Mini skulle komma nu, så skulle vi inte behöva oroa oss för babyskydd, för då skulle Mini bli kvar på sjukhuset några veckor.

Sammandragningarna/förvärkarna fortsatte komma varannan minut i flera timmar, hela kvällen. Jag var inte särskilt orolig egentligen. De säger att man vet när det drar igång på riktigt. Då känner man det. Och visst, de gjorde lite småont, men inte så som jag föreställer mig att de ska kännas.

I natt har jag sovit som en klubbad säl och behövde inte gå upp och kissa förrän runt 5. Och nu är sammandragningarna betydligt beskedligare. De kommer och går, som de har gjort de senaste månaderna, tänker inte så mycket på det. Så Mini hade nog tänkt stanna kvar där inne ett tag till. Bra det. H*n får inte komma än på minst 5 veckor. Tack.

Men jag har tagit fram en väska och lagt fram lite saker som ska med till bb. Pappa Mysbert ska få packa väskan. Det är ju han som ska veta var sakerna finns, jag lär ha fullt upp med att föda barn när det väl är dags.

Så, ja, nu börjar det för första gången faktiskt kännas tungt att var gravid. Tidigare har jag kunnat leva på ungefär som vanligt, om än i något lugnare tempo med tanke på fogarna och att magen ofta är i vägen. Men jag trodde på fullaste allvar att jag skulle avlida under promenaden igår. Mina fötter! Aj! Mina ben! Aj! Mina fogar! Ajajaj! Pust och stånk och stön, tung som en valross på torra land.

Så jag antar att nu och framöver kommer jag behöva ta det lugnt. På riktigt. Läsa. Lägga pussel. Lösa korsord. Sitta i solen. Jag är dålig på sånt. Men nu orkar jag inte mycket annat.

Näsblod blöder jag också.

Risig

Äh, jag har känt mig lite risig de senaste dagarna. I förrgår var jag trött mest hela dagen, sov ju tills brevbäraren kom. Resten av dagen låg jag på soffan. I princip.

Igår var jag i och för sig aktiv så det räckte. Jag skruvade ihop skottkärran, planterade penséer i sex krukor och fyra balkonglådor, fördelade 250 liter jord i tre rabatter, planterade lavendel och liljekonvalj, direktsådde prästkragar, pysslade om mina andra fröprojekt och rensade mossa från stenen nere vid äppelträden.

Sen dog jag nästan. Jag mådde verkligen risigt efter det. Kände mig sjuk i hela kroppen.

Idag satt vi ute i solen mot vedbodsväggen på förmiddagen. När vi kom in la jag mig på soffan och sov i flera timmar. Känner mig inte frisk. Matt, illamående, obehaglig i kroppen. Antingen så är det hormoooonerna, pollenattack eller lågt Hb. Eller så har jag nån sjuka.

Mini mår bra i alla fall och det är ju huvudsaken.

Frågan är varför jag fortfarande har svårt att bara vara och ligga på soffan och ynka mig. Ibland blir jag så less på mig själv. Jag är höggravid, man får lov att ta det lugnt då. Sådetså!

Hormoooonerna

Jag glömde ju några saker som händer med en (mig) när man är gravid.

Man är trött. Men kan inte sova ordentligt på nätterna. (Det kanske är därför som man är trött?) Man är uppe och kissar flera gånger per natt, man vaknar (eller väcks) av att man snarkar, man vaknar och är törstig, man vaknar varje gång man vänder sig i sängen för att det gör ONT i fogarna.

Igår vaknade jag runt 7. När Kärleken åkt in till stan för att få sitt gips bytt la jag mig på soffan och lyssnade på talbok. Somnade och vaknade kl 11.30. ShittaBirgitta!

All oönskad hårväxt nedanför midjan ansas med största försiktighet, eftersom man måste göra det i blindo. Vinterpälsen på benen kräver assistans för att ansas.

Man gråter. Inte nödvändigtvis för att något är särskilt sorgligt. Saker jag gråter över är hur underbart det är att bo här ute på landet. En liten snödroppe i slänten. De fina minitulpanerna utanför köksfönstret. Roland Hassel Mus som gillar nötter bäst. Att få frukost på sängen en vanlig torsdag.

Det senaste storbölet var igår. Jag vaknade kl 11.30 efter att ha somnat på soffan, som sagt. Det som väckte mig var att någon knackade hårt på ytterdörren. Där var brevbäraren med ett STORT paket från min allra bästaste bästvän. Det var till Mini egentligen, men eftersom brevbäraren inte kan veta vem Mini Mys är, så var det adresserat till mig. Paketet var fullt av de underbaraste sakerna till Mini.

Jag grinade och packade upp, grinade lite till och vecklade ut en filt, grinade och läste det medföljande kortet, skrattgrinade när jag tittade på Minis solglasögon.

Hur kan man inte gråta när man får sånt här av sin bästvän:

Fina kläder

Mössa, fyra par strumpor, byxor, body, solglasögon och ett kort

 

Minis body

Det här är Minis body :-) *gråtagråta*

 

Bomullsfilt

Mysig bomullsfilt

 

Med fin text

Med fin text *gråt, snörvel, storböl*

 

Ja, se dessa hormoooner! Och de säger att det ska bli värre när man ammar. Höhö. Det här kan bli spännande!

Förlåt

Det var verkligen inte meningen att låta så negativ som jag gjorde igår. Jag försökte bara raljera lite. Glimten i ögat, ni vet.

Det finns de som förlorar sina barn i magen i vecka 35. Det finns de som går igenom IVF efter IVF och som tillslut får ett plus på stickan. Bara för att få missfall en vecka senare. Det finns de som får beskedet att deras barn saknar hjärna och tvingas föda fram ett foster som inte kan överleva utanför livmodern. Det finns de som går hem från BB med tom famn till ett hus fullt med bebissaker.

Den smärtan kan jag inte ens föreställa mig. Jag vill inte föreställa mig det.

Att vänta barn är det bästa jag någonsin gjort. Det är det mest fantastiska och underbara jag varit med om. Jag skrattar och ler (för det mesta) åt alla knasiga saker kroppen hittar på. Jag älskar Mini i magen bortom alla gränser. Det här var pusslebiten som saknades, som gör mitt liv komplett. Jag har aldrig varit lyckligare i hela mitt liv!

Hur kan man inte älska att se ut såhär?:

v 32 (31+5)

Dubbelhakan – I haz it!

Det här med att vara gravid har ju sina för- och nackdelar.

Fördelarna är ju ganska uppenbara. Förutom att det kommer ut en liten bebis i slutändan, så är det förbaskat mysigt att gå med tjockmage i någon slags graviddimma och inte bry sig om så mycket. Det är mysigt att se hur magen hoppar och far när Minimys hittar på bus där inne.

Men det händer mycket konstigt med kroppen när man är dräktig, vill jag lova. Förutom det rent uppenbara då.

Boobsen växer över alla breddar och ligger nu fint och vilar ovanpå magen. Dessutom läcker dom och gör lite småont. Charmigt? Nja, sådär.

Det är näst intill omöjligt att få på sig strumpor och skor. Jag når inte, helt enkelt. Det går lättare på vänster fot än på höger av någon underlig anledning.

Jag har fått mjäll! Alltså, det är något jag aldrig haft förut. Okej. Mjäll, alltså.

Man blir tjock. Ja, att magen växer är ju inget nytt. Om det nu bara vore den som växte… Fläskiga lår, fläskig rumpa, fläskiga armar. Dubbelhaka! Jag?! Dubbelhaka?! Och ändå äter jag inte mer än vanligt. Eller ja, en och annan kaka slinker ju ner emellanåt, men det gjorde det ju förut också. Jag har slutat väga mig. Det gav mig ångest. På riktigt. När jag slutade väga mig hade jag gått upp 14 kilo. Jeeeez!

Man blir helt världsfrånvänd. När Kärleken opererade sin tumme skulle jag ta med mig en kasse med hans värdesaker och ha med mig under dagen medan han blev opererad. I den låg hans polisbricka, hans jobbtelefon, hans plånbok. Bland annat. Vad gör jag? Jo, hänger ifrån mig den på den offentliga toaletten på Ackis. Och glömmer den där. Tack och lov att det var en ärlig person som hittade den! Det är den där slemproppen, den som sitter mellan öronen och inte mellan benen. När Kärleken fick sin kasse till sig ursäktade han mig med att jag är gravid. Alla nickade förstående.

Man börjar snarka. Det kan ha att göra med fläsket som liksom letar sig in överallt. Det kan också ha att göra med de allmänt svullna slemhinnorna man får när man är på tjocken. Jag blir lika arg varje gång Kärleken väcker mig på natten. När jag väl lyckats somna och faktiskt sover. För jag snarkar ju inte alls det, jag hör ingenting. Fnys!

Man drabbas av elefantiasis så fort man har benen lägre än hjärtat i mer än 10 sekunder. Sexigt som faen!

Man är konstant hungrig, men kan inte äta så mycket, eftersom det finns en annan spaceoccupying mass i magen. Och man är törstig. Som en kamel i öknen. Jag dricker och dricker och dricker. Och jag har inte diabetes.

Om barnet i magen är på dåligt humör och bestämmer sig för att trycka till valfritt stort kärl inuti mammans kropp kan det hända att mamman svimmar när hon ligger på rygg. Varpå pappan nästan får hjärtinfarkt på kuppen och är redo att ringa ambulans.

Man får sammandragningar. Det gör inte så ont. Men det går inte att stå upprätt. Och det känns som om bebisen håller på att ta sig ut.

Magen fungerar inte riktigt som förut. Gasig, knasig. Ens bättre hälft är inte så nöjd över det. Inte man själv heller.

Bäckenet löser upp sig. Det är ju bra, annars skulle Mini ha svårt att ta sig ut. Men man tycker det kunde vänta tills det är dags. På riktigt. För det gör riktigt förbannat skitont!

Man kissar hela tiden. Det känns som om man håller på att sprängas av kissnödighet. Och ut kommer kanske en halv deciliter.

Ibland tror man att vattnet har gått. Eller att man kissat på sig. Det har man inte. Trosskydd är en bra uppfinning.  No further comments på det.

Det finns nog tusen andra saker som jag inte kan komma på just nu. Fyll på listan om du kommer på något.

Förövrigt har vi en egen liten husmus som bor i ett hål under yttertrappen. Han heter Roland. Roland Hassel Mus. Han är mycket söt och vi matar honom med morot och kex. Hoppas han inte skvallrar för sina polare, bara.

Heldag

Idag har vi inte varit hemma många timmar.

Direkt när Kärleken ätit frukost (jag vaknade och gick upp två timmar före honom) åkte vi till Västerås för att titta på två bilar som han sett på Blocket. Den ena var på rekonditionering. Är tillbaks i bilhallen imorgon eftermiddag. Den andra var för dyr. Försäljaren kunde inte motivera varför bilen var 20-30 000 kr dyrare än motsvarande bil hos de flesta andra firmor. Han visste i stort sett inget om bilen. Och verkade inte särskilt intresserad av att ta reda på det heller. Han kan ta sin bil och stoppa upp den på ett ställe där solen aldrig skiner, säger den gravida.

Sen skulle vi åka till Eskilstuna och kolla på ännu en bil. På vägen stannade vi på stora djursjukhuset och hälsade på. Det var kul att träffa alla! Det är inte utan att det suger en del i jobbtarmen. Samtidigt är det ganska skönt att slippa stressen.

Bilen i Eskilstuna var såld. Den såldes i lördags, men annonsen var inte borttagen. Kärleken blev superbesviken och irriterad. Dessutom är han nikotinabstinensig och pollenallergisk. Jag tog det hela med ro. Vilket jag gör med det allra mesta nu för tiden. Rycker på axlarna och lallar vidare i min graviddimma.

Vi käkade varsin massiv kebabtallrik och åkte sen mot Uppsala igen.

Det blev alltså ingen bil idag. Inte ens en provkörning. Snacka om antiklimax. Men det var en fin utflykt :)

Ja, mot Uppsala och föräldragrupp. Om amning idag. Jag gillar vår föräldragrupp. Jag gillar blandningen av människor – allt från det mest gammaldags traditionella kärnfamiljsköret till regnbågsfamiljer.

Hemma runt 20.30 och nu är vi supertrötta. Men mitt bäcken har skött sig riktigt bra idag. Väldigt skönt!

Pojke, flicka, flicka, pojke

Kärlekens tumme mår bättre efter att han knarkat ner sig på Citodon. Mitt bäcken mår bättre, bara sådär, som det gör ibland. Jag tror att jag kanske kan kratta lite löv idag.

Profylaxkursen var sjukt värd! Jag känner mig mer och mer peppad inför Minis ankomst, det ska bli så sjukt häftigt och spännande!

Bland annat pratade vi målbilder. Det är viktigt att man väljer en målbild en bit efter själva målet, dvs då bebisen kommer ut. För då har du maxfart över mållinjen (dvs det ögonblick då bebisen kommer ut). Och människan är av naturen lat, vi tenderar att ge upp eller dra ner på tempot efter 75%.

Jag har två målbilder:

  • Jag går ner för trappen från övervåningen efter att ha tagit en dusch. På soffan ligger Kärleken och sover. På hans bröst ligger Minimys och sover. (Den inre synen får mina ögon att tåras av lycka. Varje gång. Jaja, jag är gravid och väldigt hormonell för tillfället :P )
  • Jag sitter på verandan i en gungstol. Det är en ljummen sommareftermiddag. I famnen ligger Minimys och sover eller ammar. Vi sitter där och jag tittar ut över hagarna och ängarna, mot landsvägen. Och där kommer Kärleken åkande i sin lilla röda bil, på väg hem till oss. Till mig och Minimys.

Jag undrar vem Mini är. Från första början till vecka 20 var jag helt övertygad om att det var en pojke. Bombsäker. Kärleken trodde på en flicka. Runt vecka 20 ändrade jag mig helt plötsligt och började tro på en flicka. Inte helt övertygad, men ja, kanske en flicka ändå. Då trodde Kärleken att det var en pojke. Nu börjar jag svänga igen. Nu tror jag att det är en pojke. Och Kärleken tror på en flicka.

Såhär tror vi:

  • Mysbert: Flicka född 14/6 (BF 16/6). 3500 gram, 51 cm
  • Jag: Pojke född 18/6. 3870 gram, 52 cm

Vad tror du?

Familjen Krympling

Idag är ingen bra dag!

Igår vankade jag omkring i affärer hela dagen medan Kärleken opererades på Ackis. Operationen blev framflyttad och framflyttad, så när han väl var vaken efter narkosen var det kväll. Och jag hade inte ätit något på hela dagen, vi skulle ju äta hemma. Men vi kom inte iväg från Ackis förrän runt 20. Då hade jag hungerkramper i magen. Och ont så ända in i hoppsan i bäckenet. Inte glad någonstans!

Vi åt på Max.

Kärleken var yrslig av all smärtis och narkos och har ett gigantiskt gips.

I natt har han haft ont. Han fick inte med sig någon smärtlindring hem. Han har överdoserat Alvedon utan effekt. Han har knappt sovit.

I natt har jag haft ont. Jag har ingen smärtis att ta, mer än Alvedon. Och då kan jag lika gärna låta bli. Paracetamol förslår liksom inte när ben skaver mot ben. Jag har knappt sovit.

Idag har mitt bäcken officiellt totalhavererat. Jag grinar av smärta. Kärleken har förbannat ont, men nu ska vi åka till apoteket och hämta ut smärtis som han fick utskrivet efter att ha pratat med kirurgen som opererade igår.

Tummen såg värre ut irl än vad den gjorde på röntgen. Det var i princip bara skit kvar av metacarpalben 1. Diverse stift och plattor och sjukskrivning till att börja med i sex veckor. Kanske blir han hemma tills att Mini kommer? Det är ju sisådär 8 veckor kvar… Eller exakt 2 månader om man tittar på datumet.

Ikväll ska vi på profylaxkurs. Det ska i alla fall bli kul. Men jag vill baka, kratta upp de sista löven, pyssla med Minis saker, städa.

Den ena kan inte gå, den andre är enarmad. Och idag är det två år sedan Ella, min älskade Ellabrun, fick somna in. Jag saknar varenda dag!

Idag är ingen bra dag!