Stackars, stackars!

Idag har hyresvärden kört hit en traktorskopa som jag kan lassa löv i. Det tog väl en halvtimme så hade jag fyllt den. Och det syntes ingen skillnad i lövmängden. Nu är den tömd och jag ska ut och fylla den igen.

Och idag är kanske inte den bästa dagen att kratta löv. Eftersom det blåser små tornados här idag. Det var två herrar, varav jag är sambo med en, som envist hävdade att ihopkrattade lövhögar på något mystiskt vis inte blåste omkring utan att löven liksom stannade kvar i högen.

Jag önskar att dessa två herrar varit här idag, utrustade med varsin kratta! Då hade jag suttit på min upplösta röv, stoppat ansiktet fullt med glass och garvat läppen av mig åt deras försök att kratta löv.

Just när jag satt och tänkte dessa ganska roande tankar ringde telefonen. En av de där herrarna, nämligen min sambo, är beredd att göra nästan vad som helst för att slippa kratta löv. Som att till exempel bryta tummen. Så illa att den behöver opereras på handkirurgen på Ackis.

Stackars, stackars älskade Mysbert! Han sitter på sjukan i Norrtälje nu med en bruten tumme. Men han har det ganska bra, säger han. Han har ju fått en Alvedon. För fan! En Alvedon?! Mot en bruten tumme?! Hade jag varit där hade jag rivit upp himmel och helvete för att han skulle få morfin, petidin, ketogan. Operationen blir inte förrän imorgon, så stackars, stackars älsklingen ska gå med bruten tumme och bara Alvedon ombord ett helt dygn.

Det är inte mig det är syndast om i hela världen idag!

Promenadväg

Ojojoj, vilken dag! Den har varit perfekt! Eller den hade varit perfekt, om det inte hade varit för att Kärleken lämnade mig ensam ytterligare några dagar efter några timmar tillsammans igår kväll och i natt. Och om det inte varit för mitt upplösta bäcken. Fast det sista har jag mig själv att skylla för, skulle jag tro.

Jag hade tänkt åka in till stan och gå på Ikea och lite andra affärer. Men när jag stoppade näsan utanför dörren efter frukosten och kände vilket underbart väder det var ute, så bestämde jag mig för att strunta i affärerna. De ligger kvar. Det hade bara varit synd att slösa bort en ljuvlig dag i affärer när man kan skrota omkring ute på landet.

Så jag bestämde mig för att gå på en promenad. Vi har studerat kartor på närområdet och sett att det borde gå att ta sig runt på lite småvägar så att man får en liten lagom promenad. Jag tog en kort liten runda på drygt 3 km, hälften grus, hälften asfalt. Det tog mig 45 minuter att gå. Ja, jag går långsamt, mitt bäcken tillåter inte annat. Det tillåter egentligen inga promenader alls, men jag vägrar att sitta hemma en ljuvlig dag som den här.

När jag kom hem igen bryggde jag kaffe och satt i solen nere vid vedboden och drack kaffe och åt vaniljbullar och tittade igenom all reklam som kommit. Jag hade även fått en receptbok och en sån där fylla-i-bok om bebisens första år som jag beställt.

Efter ett tag fick jag träsmak i röven, så då fortsatte jag att lägga kantsten och kratta löv. Det är helt sjukt vad mycket löv det är! Jag har krattat och krattat och krattat, det är ofattbara mängder. Det är nästan overkligt. Jag har säkert krattat ihop fem kubikmeter löv idag och det är minst lika mycket kvar. På framsidan. Sen är det baksidan också…

Nu är jag immobiliserad av ett upplöst bäcken. Förut har jag bara haft ont i fogarna i rövbenet. Nu är det fogen i muffbenet som också givit upp. Så nu har jag inte bara rövlossning. Nu har jag mufflossning också. Sweet!

Idag har jag fått den hårdaste sparken hittills av Mini. På insidan av revbenen på höger sida. Satans jävlar, vad ont det gjorde! Jag hojtade till där jag satt i min ensamhet utanför vedboden och stoppade ansiktet fullt med vaniljbulle och glass. Jag trodde revbenen gått av, men det har de inte. Tur för Mini ;)

Nu har jag ätit middag bestående av korv med bröd (ja men orka laga ordentlig mat till sig själv?!) på farstukvisten i kvällssol. Ytterdörren och ett fönster här i biblioteket står på vid gavel. Inte för att släppa in vårluften. Utan för att släppa ut Lützendimman som på något mystiskt vis bildades när jag skulle tända i kaminen. Det har aldrig rykt in tidigare, nu vällde det ut tjock, vit rök. Så det luktar fortfarande skogsbrand här inne.

Nu ska jag stappla några meter söderut till soffan. Därifrån lär jag inte röra mig mer idag.

Äntligen lite sol

Men det är inte lika skönt ute som det ser ut. Det blåser snålt och är lite småkyligt. Särskilt när solen går i moln.

Sedan sist har jag hunnit baka en sats elitgoda tekakor. Lätt de godaste tekakor jag någonsin ätit. Jag gjorde också ett lite halvhjärtat försök att städa igår. Orkade inte med övervåningen och orkade inte torka golven. Men jag dammsög i all fall. Och dammade. Och lassade in ett par maskiner tvätt.

Idag har jag fortsatt lägga sten längs med gräskanten och så har jag sått lite fröer som nu står i sina små krukor i fönstret på Minis rum. Eftersom det är det ljusaste fönstret. Efter en timme i trädgården gav mitt bäcken upp. Suck! Jag som tänkt gå en promenad.

Jag börjar få någon slags uppfattning vad det är för en liten en som bor i min mage. De saker jag märkt att Mini inte gillar är:

  • Ljudet av tandläkarborren
  • CTG-dosorna
  • Att ha hicka

Jag fnissar varje gång Mini får hicka. Först börjar hela magen hoppa rytmiskt. Sen, efter ett tag, blir det jordbävning mellan varje hicka, som om Mini fäktar och sparkar järnet i ren ilska där inne.

Mini är ett aktivt barn som sprätter och far och tycker om att busa. Mini sover på nätterna, utom när jag vaknar. Så fort jag vaknar, oavsett tid på dygnet, så vaknar Mini och tycker att det är dags att gå upp. Det är inte alltid jag håller med. Ligger jag bara still så somnar Mini om efter ett tag.

Idag kommer Minis pappa hem, packar om, kramas en stund och imorgon bitti åker han till Väddö tills på onsdag kväll.

Vad ska man göra med resten av dagen med ett bäcken i upplösningstillstånd?

Dags för vuxenblöja?

Nä, jag har inte börjat kissa på mig. Den enda inkontinensen jag lider av är den känslomässiga.

Det är väl hormonerna. Man kan skylla mycket på dem.

I brist på bättre – lite bilder.

Först från en liten kort promenad runt ägorna på skärtorsdagen i dis och dimma.

Skärtorsdag 3

Den översvämmade ån några hunda meter från huset. Sjötomt, så att säga.

 

Skärtorsdag 2

Kullen bakom vårat hus. Före detta offerplats och tingsplats.

 

Sen från påskafton

Finaste påskägget

Det finaste ägget som påskharen nånsin värpt. Själva äggskalet är också gjort av choklad.

 

Våffelfrukost

Våffelfrukost i solen på uteplatsen

 

Och sist ett foto på Minis bo för exakt en vecka sedan, dvs v 30 (29+2)

v 30 (29+2)

Boo-f*cking-hoo

Idag är en dålig dag.

Sovit uselt hela natten. Dels har jag mig själv att skylla, eftersom jag somnade 1½ timme på soffan efter middagen. Dels har stackars, stackars Kärleken varit superallergisk och snorat och snörvlat och nyst så varken han eller jag kunnat sova.

Och nu har jag svinont i magen. Riktigt skitont faktiskt. Nä, inga sammandragningar, bara ont. I hela jäkla magen, precis överallt. Jag är inte förstoppad. Kan det vara så att Minimys håller på att mosa mammans inälvor, kanske?

Dessutom ska Kärleken åka iväg till Trysil och åka skidor med vänner. Han kommer hem på söndag kväll. På måndag morgon åker han på utbildning med jobbet och kommer tillbaks på onsdag kväll. Ensam nästan en hel vecka.

När jag berättade att min mage gör förbannat ont fick han för sig att han skulle stanna hemma. Då fick jag ett vredesutbrott a la gravid person och jag skällde och grinade och hotade med diverse repressalier om han inte åkte. För någon bebis kommer det inte komma den här helgen.

Nu står väskorna packade i hallen.

Buhu, cry me a river. Ensam, ont i magen, trött.

Hutlöst

Det blev en heldag hemifrån igår.

Åkte till Boländerna och shoppade lite till Mini på Babyland och Barnens Hus. Kan bara konstatera att de gör allt, precis allt, för att skinna blivande föräldrar på pengar. Det är ju helt vansinnigt! Vem köper ett babygym för en tusenlapp? Det ska ha tusen olika funktioner, blinka och låta och surra och snurra. Jag tror att Mini skulle bli precis lika glad om jag hängde upp en rulle tejp, en diskborste och en klädnypa i lite snören.

För att inte tala om alla dessa märkeskläder. Det skulle aldrig fall mig in att köpa en body i stl 56 för 300 kr. De växer ju ur dem på max 2 veckor! Och sängkläder kan inte bara vara sängkläder, det ska vara Tummen eller Mumin eller Bamse eller you name it. Vilket gör att de kostar lika mycket som, eller mer än, tre gånger så stora sängkläder för vuxna. En vanlig liten fleecefilt för flera hundra kronor. Listan kan göras oändlig.

Nåväl. Igår blev det en mobil med kor och får (såklart) till Mini. Lite plastad frotté. Tre nappflaskor på rea. Lite inotyolsalva. En speldosa. Nagelsax. Och en hel massa gratissaker, blöjor en blöjhink och sånt, levererade med sjukt mycket reklam.

Sen storhandlade jag lite mat och andra förnödenheter på Willys och åkte direkt till Gottsunda och föräldragrupp. Mycket trevligt. Kärleken kom utan sin uniform den här gången.

Från Gottsunda åkte vi till Morgongåva för att kika på en bil. Ja, jo, det var väl en bra och fin bil. Säker, men dyr i drift. Dock ett väldigt bra pris på den, vilket gör mig lite skeptisk. Vad är haken, liksom.  Jag lämnade över beslutet till Kärleken. Han är ju den som kan och vet mest om sånt där.

Hem på tjälskadade småvägar och mys i soffan hela kvällen.

Frågan är vad man ska hitta på den grå dag som den här. Åka in till Enköping och kolla lite efter balkonglådor, kanske? Ställa iordning skötplatsen och hänga upp den nyinköpta mobilen på lilltoan här nere? Så fröer?

Nu kom jag på en sak till vi måste köpa innan Mini kommer – en videokamera! Bah, allt mitt guld! :|

Sammandragningar

Den senaste tiden har jag sovit så himla dåligt. Haft svårt att somna, vaknat tusen gånger varje natt av svettningar, drömmar, kramp i vaderna, ont i bäckenet, måste upp och kissa, Minimys sparkas. Och tidigt, tidigt har jag varit vaken för dagen, men legat kvar i sängen på pin kiv. För att jag vägrar gå upp innan tuppen när jag inte behöver.

Igår gjorde jag inte många knop. Det snöade ute och Kärleken sov. Jag hängde framför dumburken. Förlorade 100 i ranking på Betapet. Reflekterade över att Minimys hållt sig väldigt lugn de senaste dagarna. Inte alls rört sig lika mycket som vanligt. Det brukar vara rena rama kriget där inne på mornarna, men de senaste dagarna har det bara varit någon enstaka lam liten spark.

Och eftersom jag just läst en bok där det stod att man ska höra av sig om det är något annorlunda med hur bebisen rör sig, så ringde jag förlossningen. De tyckte jag skulle komma in och kolla upp det. I 99% av fallen är det “falsk alarm”, men det är inte roligt om det inte är det och man inte gör något åt det. Jag var inte direkt orolig, mer lite fundersam.

Men eftersom vi ändå skulle in till stan för att köpa en bärsele som vi hittat på Blocket, kunde vi lika gärna ta “svängen förbi” förlossningen.

Så vi köpte vår bärsele, åkte till förlossningen och fick träffa en rar barnmorska som kopplade på en CTG som jag fick ligga med i 20 minuter eller så. Då blev det livat där inne i magen vill jag lova. De där dosorna bara hoppade på magen. Hehe, hyfsat pinsamt.

Barnmorskan blev dock bekymrad när hon satt där ute i “kontrollrummet” och tittade på min kurva. Jag har ju så förfärligt mycket sammandragningar. De är täta, regelbundna och starka. Så har det ju varit i 2-3 veckor eller så. Inte tänkt så mycket på det, mer än att det är obehagligt. Ont gör de inte. Barnmorskan undrade hur det kändes, om det gjorde ont. Nääe, jag känner dem, men ont gör det inte.

Vi låg där och tittade på mina sammandragningar som kom varannan, var tredje minut, tittade på Minis puls och på när Mini rörde sig. Skrattade lite åt dumma skämt. Hoppades att jag inte skulle behöva stanna kvar. Så kom doktorn. Han hade också sett min kurva ute i kontrollrummet och trodde jag höll på att föda, det såg så ut på kurvan tyckte han. Men när han kom in mitt under ett av våra skrattanfall insåg han att så inte var fallet.

Vi tittade på Minimys där inne i magen. H*n låg och sög på sin ena hand. Hur gulligt som helst. Mammas och pappas lilla sötnos! H*n sparkade duktigt på doktorn när han petade på en fot. Det var lagom med vatten där inne och hjärtat pickade på bra. Mini hade nog bara sovit räv de senaste dagarna.

Så skulle det tittas på livmodertapp. Av med byxorna, på med starka lampan och in med instrumenten. Allt såg fint ut på den fronten också. Stängd, hård, lång, bakåtriktad. Ingen fara på taket, Mini hade inte tänkt komma ut än på ett tag. Låter fint, tycker jag.

Kärleken tyckte det kändes lite bisarrt att vara med i samma rum när en annan man inspekterade mitt underrede. Själv reflekterade jag inte ens över det. Att det var en man, alltså. Känns bra, faktiskt. För några år sedan hade jag antingen vägrat eller fått fullständig panik och zoomat ut och gått ut ur mig själv.

Det var en bra upplevelse att vara på förlossningen. Nästa gång jag kommer dit i annat syfte än på studiebesök, ska CTG-kurvan se likadan ut, men då ska det göra ont. Och det ska ske tidigast om 7 veckor eller så. Då bestämmer vi det.

Idag har jag fullt schema. Ska snart åka in till stan, handla lite mer nödvändiga bebisprylar, gå på föräldragrupp, storhandla och sen ska vi åka till Morgongåva och kolla på en bil när Kärleken slutat jobbet.

Trädgårdspyssel

De senaste två dagarna har jag skrotat omkring i trädgården och kikat på vad som kan tänkas finnas i rabatterna och planerat lite för framtiden.

Jag har krattat och krattat och krattat. Det är visserligen ljuvligt med stora ekar på tomten, men de ger ifrån sig oändliga mängder med löv. För mycket för att det ska gå att klippa ner i gräsmattan. Frågan är bara vad vi ska göra med alla löv när vi väl krattat ihop dem… Och ja, jag fick betala dyrt för allt krattande och rensande igår. Fifan, min rygg och mina fogar. Jag kunde gott och väl identifiera mig med Agda, 87 år.

Har även rensat upp hjälpligt i rabatterna och under alla löv har jag hittat lite lökväxter som är på väg upp. Jag tror vi har stockrosor i rabatten vid köksfönstret. Gräslök har vi där också. Och i “lådan” nere vid vedboden har jag identifierat salvia. Det är något mer som växer där, men vad det är har jag ingen aning om. Det kan vara ogräs…

Jag har krattat grusplanen nedanför trappen och utanför vardagsrumsfönstret. Den är tråkig. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Jag vet vad jag skulle vilja göra, men det är ju det där med pengar…

Jag har också samlat lite stenar som jag ska lägga i övergången mellan grusgång och gräsmatta.

Idag har jag hängt upp vindspelet och en hängampelkruka samt torkat av bänkarna på verandan och sopat verandagolvet. Ingen idé att orka av verandagolvet innan pollensäsongen är över…

När helgen är över tänkte jag köpa lite fröer och så tomatplantor som nog kommer växa som ogräs i lådan nere vid vedboden där det är sol hela dagen. Några solrosor blir det nog också. Jag ska köpa blomlådor till verandan. Men sen får jag nästan vänta och se. Det är inte så stor idé att köpa växter att ha i blomlådorna än, rätt vad det är börjar det väl snöa igen. Och så vet jag ju inte vad som finns i resten av trädgården.

Min önskelista för trädgården just nu är:

  • Kompost att kompostera hushållsavfall i
  • Skottkärra
  • Lövkorg
  • Hammock
  • Parasoll
  • Stora krukor i mängder att placera ut på grusplanen och fylla med fina växter som kan bo kvar i krukorna på vintern utan att dö
  • Kanske ett gäng smultronplantor att plantera i slänten – fast då kanske man måste gräva upp hela slänten. Eller går det att plantera dem i gräset?
  • En buske löjtnantshjärtan
  • En lavendelbuske
  • Hallonbuskar
  • Rabarber
  • Kaprifolbuske
  • Stormhatt
  • Astrar eller kanske ringblommor
  • Diverse kryddväxter
  • Primula
  • Massor av penséer
  • Massor av pelargonior

När mamma kommer och hälsar på i maj kanske hon kan ta med sig lite plantor hemifrån sin trädgård till mig om jag ber snällt.

När Kärleken vaknade igår eftermiddag hade jag dukat upp en våffelfrukost ute i solen. Vi satt där och bara njöt av fågelsång och tystnad, åt våfflor och drack kaffe. Jag visste att jag ville bo på landet, men jag visste inte hur mycket jag velat bo på landet. Jag skulle dö och kvävas om jag blev tvungen att flytta in till en lägenhet i stan igen. Jag trivs så oändligt bra här ute, både i strängaste vinterkylan och i härligt vårväder.

Det var tur att ingen kunde se eller höra mig när jag satt i bilen på väg till Enköping igår. Jag hade ett flin från öra till öra och skrattade faktiskt högt för mig själv. Av ren glädje över att äntligen bo på landet och hur underbart ljuvligt det är med träd, åkrar, fåglar, harar, rådjur, katter, hästar, sol, gräs, grus, landsvägar, röda uthus som luktar sådär som bara röda uthus gör i solen.

Idag satt jag en lång stund i solen lutad mot vedbodsdörren och läste och bara fanns till. Lyssnade på kajorna, duvorna och bofinken. Vinkade till grannen när han körde förbi. Tog en liten promenad bort till stallet och klappade på hästarna och på den tovigaste gamla katten som har för vana att rota i våra sopor när vi ställer ut dem på verandan. Luktade i smyg på de rödmålade väggarna. Hittade några fler stenar till mina grus/gräskanter. Det knastrade av grus under mina fötter. Kunde precis föreställa mig hur det kommer låta om vagnen när vi går där, Kärleken, Mini och jag, en ljummen sommarkväll när svalorna flyger ut och in i sina bon och gräshopporna spelar.

Grillkvällar ensamma eller tillsammans med vänner, ett glas vin, kvällssol, krocket eller kubb på gräsmattan, doften av hästarna och nyklippt gräs. Jag kan se Mini och mig framför mig när vi sitter i gungstolen på verandan och väntar på att pappan ska komma i sin lilla röda bil från jobbet.

Nej, alla dagar kommer inte vara idylliska, jag har inga illusioner om det. Jag kommer gnälla och gny över vaknätter, kolik, avslag, rinnande mjölk, spyor, blöjor och otröstlig bebis. Över att inte hinna/orka klä mig, duscha, bädda, diska, laga mat, dammsuga, pyssla i trädgården.

Men jag lovar mig själv här och nu, dyrt och heligt, att några såna där idylliska dagar och kvällar ska vi också ha. Och då ska jag njuta av dem, helt och fullt.

Tummis!

Glad Påsk

Okejdå, nu börjar det faktiskt bli lite jobbigt med den där magen. Jag har svårt att sitta rakt upp och ner på en stol. Magen trycker liksom uppåt så det gör ont i magsäcken och diafragman och det är lite svårt att andas. Det är ett sjå att få på sig strumporna och byxorna. Och det gör ont i magen när den trycks ihop när jag måste böja mig ner för att plocka upp något från golvet. Och jag tappar saker på golvet. Hela tiden. Såklart.

Och så fort livmodern slutar göra ont efter förlossnignen är det jag som ska sova på mage! Sanna mina ord.

Kärleken har jobbat natt och ligger och sover, jag har hela huset för mig själv. Till frukost ska han få nygräddade våfflor och kaffe.

Min frukost bestod av godis. Den där märkliga påskharen hade nämligen värpt ett ägg under min huvudkudde medan jag sov. Hur jag kunnat missa honom IGEN är en gåta! Och när jag kom ner hade han värpt ett ljuvligt ägg som låg på vardagsrumsbordet. Själva ägget är gjort av choklad och i ägget ligger handgjorda praliner. Amen fatta, vilken skicklig hare!

Men när jag satt här vid datorn och tittade ut i skogsdungen bakom huset såg jag honom! Påskharen. Han hoppade förbi utanför fönstret. Men han hade inga byxor på sig och ingen liten korg. Han såg mest ut som en vanlig hare. Han kanske håller sig med lookalikes för att hålla sin identitet hemlig.

Nu ska jag ut och räfsa lite löv i finvädret, sen blir det en tur till en affär. Jag måste ha mer påskmust!

Besvikelsen med stort B

Igår kväll satt vi och kollade på Blocket efter kökssoffa och gungstolar. Vi hittade våra drömmars kökssoffa och billig var den. Vi bestämde oss för att köpa den. Vi hittade också två gungstolar som vi ville ha.

I förmiddags ringde vi och kollade så att det fanns släpkärra att hyra på macken. Det fanns det. Så ringde jag på annonsen på soffan. I samma sekund som jag ringde mottog annonsören pengar för soffan. Den var borta. Vrååål! Yyyl!

Jag blev så gruvligt besviken! Den hade varit perfekt!

Den ena gungstolen skulle säljas precis som jag ringde och på den andra annonsen var det ingen som svarade. Så det blev varken hackat eller malet kan man säga. Röven!

Istället bakade jag. Det blev helt svingoda vaniljbullar. Det är utan tvekan det bästa jag presterat i bakverksväg. Smakade som om de var konditorsgjorda. Vi goffade i oss så vi knappt kunde prata. Eller i alla fall inte jag. Jag fick inte ens igen munnen, den var full med bulle.

Och med tanke på Kärlekens reaktion på bullarna och sättet han tackade mig på, lär det inte vara sista gången de bullarna bakas i detta hus :D ;)

Sen blev det drömmar. Fast det blev snarare mardrömmar. Det visade sig att hjorthornsaltet var för gammalt, så drömmarna liknar mer oblater. Inget fel på smaken, men konsistensen lämnade en del övrigt att önska. Men de går nog åt ändå skulle jag tro :)

Imorgon blir det kolakakor.

Jag undrar var det här ska sluta, frysen är snart full och det är 75 dagar kvar tills Mini är beräknad. Är det någon som är fikasugen, är det bara att slå en signal och komma förbi, här finns det resurser!

Mini har varit ett bråkigt barn idag. H*n har stått på huvudet och sparkat mig på magsäcken och revbenen. Jag trodde jag skulle kräkas där ett tag. Det är första gången jag faktiskt tyckt att det varit lite jobbigt med alla sparkar, annars går jag bara och myser och ler när Mini härjar. Idag kunde jag hålla mig för skratt.

Nu har Mini vänt på sig igen och sparkas på sidorna istället. Det gör inget. bara mysigt.

Nu är maten serverad, så jag ska väl slå mig ner och lassa in.